En fyrstegslösning för sjukvården

Det är sant att den amerikanska hälso- och sjukvården är en enda röra, men detta visar inte på marknadens, utan statens misslyckande. För att bota problemet krävs inte fler statliga regleringar och mera byråkrati, såsom egennyttiga politiker vill få oss att tro, utan snarare avskaffandet av all befintlig statlig kontroll.

Det är dags att ta frågan om hälso- och sjukvårdsreformer på allvar. Skattelättnader, vårdval och privatiseringar kommer ta oss en bra bit på vägen mot en decentralisering av systemet, samt ta bort onödiga bördor från näringslivet. Men ytterligare fyra steg måste också vidtas:

1. Avskaffa alla licenskrav för medicinska utbildningar, sjukhus, apotek, läkare och annan sjukvårdspersonal. Utbudet skulle nästan omedelbart öka, priserna skulle sjunka, och vi skulle se en större mångfald av hälso- och sjukvårdstjänster på marknaden.

Konkurrerande, frivilliga ackrediteringsorgan skulle ersätta obligatoriska statliga licenser, givet att vårdgivare anser att en sådan ackreditering skulle förbättra deras eget rykte, samt om deras konsumenter bryr sig om detta och är villiga att betala för det.

Eftersom konsumenter inte längre skulle luras att tro att det finns en någon ”nationell standard” för hälso- och sjukvården, skulle de öka sina sökkostnader och bli mer kritiska i sina hälso- och sjukvårdsval.

2. Avskaffa alla statliga restriktioner för tillverkning och försäljning av läkemedel och medicinteknisk utrustning. Detta skulle innebära slutet för Läkemedelsverket som för närvarande hindrar utvecklingen och ökar kostnaderna.

Kostnader och priser skulle sjunka, och ett större utbud av bättre produkter skulle nå marknaden snabbare. Marknaden skulle tvinga konsumenter att agera i enlighet med deras egna — snarare än statens — riskbedömningar. Konkurrerande läkemedel och medicinsktekniska tillverkare och försäljare skulle även ge allt bättre produktbeskrivningar och garantier för att skydda sig mot stämningar såväl som för att locka till sig fler kunder.

3. Avreglera sjukförsäkringsbranschen. Privata företag kan erbjuda försäkringar för händelser där kunden inte har kontroll över situationen. Man kan till exempel inte försäkra sig mot självmord eller konkurs, eftersom utfallet ligger i ens egna händer.

Eftersom en människas hälsa, eller bristande hälsa, ligger inom dess egen kontroll, så är många, om inte de flesta hälsorisker, faktiskt omöjliga att försäkra sig mot. En ”försäkring” mot risker vars sannolikhet man systematiskt kan påverka faller under individens personliga ansvar.

Dessutom tar alla försäkringar hänsyn till individuella risker, vilket innebär att försäkringsbolagen betalar mer till vissa och mindre till andra. Ingen vet dock i förväg och med säkerhet vem som kommer vara ”vinnare” och vem som kommer vara ”förlorare”. ”Vinnare” och ”förlorare” är slumpmässigt fördelade och den resulterande omfördelningen av inkomsterna är osystematisk. Om ”vinnare” eller ”förlorare” systematiskt kunde förutsägas skulle ”förlorare” inte vilja slå samman sina risker med ”vinnare”, utan istället med andra ”förlorare”, eftersom detta skulle sänka deras försäkringskostnader. Jag vill till exempel inte slå samman mina personliga olycksrisker med professionella amerikanska fotbollsspelare, utan bara med de människor vars omständigheter liknar mina egna, eftersom det leder till lägre kostnader för mig.

På grund av statliga regleringar av sjukförsäkringsbolagens rätt att diskriminera — dvs. att klassa vissa risker som omöjliga att försäkra — sysslar det nuvarande sjukförsäkringssystemet bara delvis med försäkring. Branschen kan inte fritt diskriminera mellan olika riskgrupper.

Följden av detta är att sjukförsäkringsbolagen täcker en mängd risker som är omöjliga att försäkra parallellt med genuina försäkringsrisker. De särskiljer inte mellan olika grupper av människor som utgör väsentligt annorlunda försäkringsrisker. Branschen driver alltså ett system för inkomstfördelning, där oansvariga aktörer och högriskgrupper tjänar på bekostnad av ansvarstagande individer och lågriskgrupper. Därför är också branschens priser skyhöga och alltjämt stigande.

Att avreglera sjukförsäkringsbranschen innebär att man återställer den obegränsade friheten att ingå avtal: att tillåta en sjukvårdsförsäkrare att erbjuda vilket kontrakt som helst, att inkludera eller utesluta risker, och att särskilja mellan olika grupper av individer. Risker som är omöjliga att försäkra skulle inte längre täckas, utbudet av försäkringar för resterande risker skulle öka, och prisskillnaderna skulle återspegla verkliga försäkringsrisker. I genomsnitt skulle priserna falla drastiskt och reformen skulle återställa individuellt ansvar inom vården.

4. Avskaffa alla subventioner till de som är sjuka och ohälsosamma. Subventioner skapar alltid mer av det som subventioneras. Bidrag till de sjuka främjar slarv, medellöshet och beroende. Om vi avskaffar sådana subventioner skulle vi stärka viljan att leva ett hälsosamt liv och att arbeta för sitt levebröd. Först och främst innebär det att Medicare och Medicaid måste avskaffas.

Blott dessa fyra steg, även om de är drastiska, kommer återställa en helt fri vårdmarknad. Till dess att de införs kommer industrin och även vi konsumenter att lida av allvarliga problem.

Originalartikeln har översatts till svenska av Daniel Risberg.

Kommentera på bloggen.