Vad turkarna kan lära oss om återvinning

Efter att ha kämpat mot lärarfacket i Wisconsin föreslog delstatens guvernör, Scott Walker, en statsbudget som skulle ha avskaffat obligatorisk återvinning. Reaktionerna lät inte vänta på sig. En ledarartikel på TheJournalTimes.com inleddes med följande:

Återvinning har utvecklats till en tjänst som är alltför värdefull för att kasta på sophögen.
En del tjänstemän oroar sig för att Wisconsins sopsystem kommer förvandlas till ett sorts Vilda Västern ifall Scott Walkers budget går i lås. Enligt planen skulle subventioner till lokala återvinningsprogram avslutas och kommunerna skulle inte längre vara tvungna att bedriva dessa program.

Ledaren fortsatte med att säga att återvinning är renare än skräp, att det minskar energianvändningen, skapar arbetstillfällen och förhindrar flera ton avfall från att hamna på soptippen.

Guvernören skrotade snabbt planen när han misslyckades med att få stöd från viktiga republikanska lagstiftare, som ansåg att hans plan gick för långt. Så Wisconsins invånare kan se fram emot att fortsätta sortera och separera papper, plast och tomburkar under myndigheternas vaksamma ögon. Det är numera radikalt att tycka att människor bara borde kasta bort oönskade föremål. Att tillåta människor att göra detta är ”gå för långt.”

Att tvinga människor att spendera tid på att separera sopor förvränger arbetsdelningen. Wisconsins invånare skulle kunna anställa specialister som kom till deras hem för att separera soporna, men det skulle vara kostsamt och ineffektivt. Dessutom tar staten ingen hänsyn till vilka material som har något värdet på skrotmarknaden.

Så medan människor i vissa amerikanska städer tvingas sortera sina sopor, finns det ett antal platser i världen där de boende bara kastar bort sina sopor utan bekymmer. Skräpet kommer att sorteras och avlägsnas av någon av de uppskattningsvis 15 miljoner avfallsplockare som finns i världen.

Om du spenderar några dagar i Istanbul kommer du att få se män som drar omkring på vad som ser ut att vara stora tygpåsar fastspända på stålramar och två hjul. De finns överallt – i bostadsområden och affärskvarter.

Innan de kommunala sopbilarna tömmer soptunnorna har dessa avfallsplockare kammat igenom dem, dragit ut papper, plast, glas, och allt annat som de vet att de kan sälja. Den typiske sophämtaren tjänar enligt uppgift 50 till 100 turkiska lira per vecka.

Men det finns stora möjligheter att tjäna mer beroende på vad plockaren kan finna i soptunnorna.

För att citera en skräpplockare:

Varje soptunna innehåller en ny dröm. Du går till en soptunna, stoppar ner handen och börjar drömma om vad du kan komma att hitta. Kanske blir det något värdefullt. Och om du inte hittar det i denna tunna går du bara vidare till nästa. Så kan man hålla på i sju eller åtta timmar dagligen.

Det finns eskicis som har tjänat 17.000 lira på en dag. Mevlüt Çavuş driver en Sariyer-skrottipp och har varit i skräpbranschen i 15 års tid. Han har två söner som arbetar för honom, och den yngste kommer också att arbeta i verksamheten när han blir äldre.

En gång blev Çavuş ombedd av en präst att komma och städa en kyrka i Yeniköy. Resultatet:

När jag återvände till depån upptäckte jag en silverstaty som vägde 8,5 kg och en ljusstake i en av lådorna. Jag sålde dem för 17 miljarder lire [motsvarande 17 tusen lira idag] och gick ut och köpte mig en Citroen. Vi stöter på överraskningar som dessa från tid till annan i vårt yrke.

Avfallsplockare samlar material i timmar för att sedan ta dem till depåer där skräpåterförsäljare köper och säljer bortslängda varor. Emir Altıngöller handlar med återvinningsmaterial per kilo och köper det för 40 Kurus och säljer för 60 Kurus. En dålig dag tjänar han 10 lira, och den bästa av dagar drar han in tio gånger så mycket. ”Han är tacksam och nöjd med sin lott i livet eftersom han säger att han uppskattar att vara egenföretagare”, skriver Fatma Turan för Today’s Zaman.

Amerikaner som tvingas återvinna får ingenting i gengäld för att separera glas och plast utan måste istället betala en månadsavgift för att överlämna sitt återvinningsbara material i rätt behållare, på bestämda dagar, till personer med kollektivavtal som jobbar för det lokala monopolskyddade avfallsbolaget. I Sverige måste alla medborgare rota igenom sina sopor. Per Bylund berättar att den svenska återvinningen

fungerar på samma sätt som alla andra centralplanerade system: den ökar och centraliserar makten, medan de förväntade resultaten aldrig införlivas. I detta fall fungerar dock systemet: människor sorterar sina sopor i olika behållare – eftersom de inte har något val. Dessutom behöver de kommunala sophämtningsföretagen inte göra så mycket arbete samtidigt som de får mer betalt än någonsin tidigare. Folk är irriterade, men reagerar inte riktigt. Svenskarna klagar mycket i allmänhet (på allt), men de gör inget motstånd; de är vana vid att bli hunsade av den mäktiga staten och har tolererat detta ända sedan 1523.

I Istanbul måste eskicis axla samma risker som alla andra företagare. De får inte betalt per timme. Det som de fiskar upp från soptunnorna kan vara värdelöst en dag, och värdefullt en annan, och konkurrensen ökar alltjämnt.

Murat Ayduda förklarar för Today’s Zaman att yrket var bedrövligt för några år sedan. ”Folk kastade järn i soporna, men saker och ting började bli bättre för bara några månader sedan.” Men i takt med att priserna ökar har fler konkurrenter gett sig in på marknaden. ”Förr i tiden fanns det bara ett skrotupplag per stad, men numera finns det ett par i varje kvarter.”

Det är så här marknaden ska fungera. Och precis som för allt annat finns det även en marknad för avfall. Det finns möjligheter till sysselsättning för alla, oavsett kunskapsnivå. Däremot skulle amerikanerna sannolikt vara skräckslagna av att se entreprenörer dra omkring på vagnar med andras skräp längs gatorna och bo på sophögar. De behöver dock inte oroa sig. Minimilöner, företagslicensiering, OSHA-krav med mera kommer se till att amerikanarna bökar i sina egna sopor för att uppfylla statens påbud.

”Privat återvinning är världens näst äldsta, om inte äldsta, yrke”, skriver Floy Lilley.

Återvinnare kallades bara sopletare förr i tiden. Allt av värde har alltid återvunnits. Man vet automatiskt att något är värdefullt när någon annan erbjuder sig att köpa det av en, eller när man ser folk gå igenom ens avfall eller dyka i containrar.

Det råder inget tvivel om att återvinning är värdefullt, men som med allt annat är det bäst att överlåta det till marknaden.

Originalartikeln har översatts till svenska av Mises.se

Kommentera på bloggen

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *