Jonatan Godtrogen: Kap. 3

Stearinljus och rockar

Stigen vidgades en aning på sin väg genom den täta djungeln och vid kanten av en flod upphörde växtligheten. Över floden löpte en smal gångbro och på andra sidan såg Jonatan några byggnader. Där fanns det kanske någon som kunde tala om för honom var han hamnat.

På andra sidan bron mötte han en kvinna som satt bakom ett bord fullt av små knappar och höll ett långt papper i handen. ”Snälla du”, sade kvinnan vädjande, blinkade mot Jonatan och sträckte sig fram för att fästa en av knapparna på hans sönderrivna skjortficka. ”Kan du inte vara snäll och skriva på mitt upprop?”

”Nja, jag vet inte riktigt”, stammade Jonatan. ”Men skulle inte du kunna visa mig hur jag ska gå för att komma till staden?”

Kvinnan skärskådade honom misstänksamt. ”Är du från den här ön?”

Jonatan hörde den kyliga ton som smugit sig in i kvinnans röst och tvekade. ”Å, jag är utifrån kusten och har kommit vilse.”

Kvinnan log mot honom igen. ”Det här är vägen som leder till staden. Men innan du går tar det bara en sekund att skriva på uppropet”, sade hon, ”Du skulle hjälpa hemskt många människor.”

”Nåja, om det betyder så mycket för dig.” Jonatan ryckte på axlarna och tog pennan som låg på bordet för att skriva på. Han tyckte synd om kvinnan som satt i den varma solen, påbyltad med tjocka kläder så att svetten rann om henne. Och vilken konstig plats hon har valt för att samla in namn! ”Vad är meningen med uppropet?” frågade Jonatan.

Kvinnan knäppte händerna framför sig som om hon förberedde sig för att sjunga ett solo. ”Det är ett upprop som skall skydda arbetstillfällen och företagsamhet. Visst är du väl för arbetstillfällen och näringsliv, inte sant?” vädjade hon.

”Självklart är jag det”, svarade Jonatan snabbt och mindes vad som hänt kvinnan han stött på inne i djungeln. Att verka ointresserad av andra människors arbete var det sista han ville. ”På vilket sätt kommer den här listan att vara till hjälp?” frågade Jonatan samtidigt som han skrev dit sitt namn.

”Lordernas Råd värnar lokala arbetstillfällen och företag mot produkter som tillverkats utanför vår ö. Skriver tillräckligt många på uppropet har lorderna lovat att göra allt som står i deras makt för att förbjuda utländska varor som skadar min verksamhet.”

”Och vad för slags verksamhet bedriver du?” frågade Jonatan.

”Jag representerar rock- och stearinljustillverkarna”, meddelade kvinnan stolt. ”I uppropet kräver vi förbud för solen.”

”Solen?” flämtade Jonatan. ”Hur, mm, varför skulle man förbjuda solen?”

Hon såg forskande på Jonatan och sade urskuldande: ”Jag vet att det låter lite drastiskt, men tänk efter lite, så förstår du – solen skadar ju faktiskt ljus- och rocktillverkarna. Nog inser du väl vilken billig och utländsk källa till ljus och värme solen är. Och det kan vi faktiskt inte tolerera!”

”Men solens värme och ljus är ju gratis”, protesterade Jonatan.

Kvinnan såg sårad ut av hans påpekande. ”Det är ju just det som är problemet, förstår du inte?” klagade hon och drog fram ett litet block, där hon försökte reda ut problemet åt honom. ”Enligt mina beräkningar innebär dessa utländska lågbudgetalternativ att våra potentiella arbetstillfällen och löner har minskat med allra minst 50 %. Inom de näringar jag företräder, vill säga. Hög skatt på fönster, eller kanske totalförbud, skulle förbättra situationen avsevärt.”

Jonatan lade ifrån sig uppropet. ”Men om människor betalar dina stearinljus- och kapptillverkare för att få ljus och värme, kommer de att ha mindre pengar över till annat istället, som kött eller dryck eller bröd.”

”Jag företräder varken slaktarna, bryggerierna eller bagarna”, snäste kvinnan. Jonatans ändrade inställning fick henne att snabbt ryckte åt sig listan så att han inte skulle kunna stryka sitt namn. ”Tydligen lägger du större vikt vid konsumenternas nycker än vid att värna om arbetstillfällen och sunda företagsinvesteringar. Gomiddag”, sade hon och avslutade hastigt samtalet.

Jonatan backade några steg från bordet, vände sig sedan lugnt om och gick vidare. ”Förbjuda solen?” tänkte han. ”Vilken vansinnig idé! Nästa gång vill hon väl förbjuda mat och husrum!” Jonatan hoppades att han snart skulle stöta på någon vettigare människa.

Kommentera på bloggen