Jonatan Godtrogen: Kap. 2

Bråkmakare

Jonatan gick i flera timmar genom den täta växtligheten. Han hade tagit sikte på en låg kulle bortom stranden då han hörde en kvinna skrika. Han stannade och lade huvudet på sned för att försöka fastställa varifrån ljudet kom. Någonstans längre fram hördes ännu ett rop på hjälp. Jonatan trängde sig vidare mot ljudet genom täta snår och slingerväxter. Plötsligt kom han ut ur djungeln och hamnade på en ojämn stig.

Jonatan sprang runt en krök i stigen och rakt på en storvuxen karl, som föste honom åt sidan som om han varit en mygga. Vimmelkantig vände han sig om och fick se hur två män släpade iväg en vilt skrikande och sparkande kvinna längs stigen. När han väl hämtat andan hade trion redan försvunnit. Eftersom han inte kunde tro att han ensam skulle kunna befria kvinnan sprang tillbaka längs stigen för att leta efter hjälp.

En glänta öppnade sig och där såg Jonatan en klunga människor stå kring ett stort träd – och bulta på det med påkar. En man stod och såg på medan de andra arbetade, och Jonatan sprang fram och grep honom i armen. ”Snälla herrn, hjälp!” flämtade Jonatan. ”Två män har kidnappat en kvinna och hon behöver hjälp!”
”Lugna dig”, sade förmannen barskt. ”Kvinnan är bara arresterad. Tänk inte mer på det nu, utan ge dig iväg, vi har arbete att sköta.”

”Arresterad?” sade Jonatan, fortfarande andfådd. ”Men hon såg väl inte som någon brottsling.” Och om hon nu var det, varför ropade hon så desperat på hjälp, undrade Jonatan för sig själv. ”Ursäkta mig, men vad hade hon gjort för ont?”

”Ont?” Mannen visade tydligt att han var irriterad. ”Måste du verkligen veta, så hotade hon arbetena för alla som jobbar här.”

”Hotade hon människors arbeten? Hur då?” frågade Jonatan envist.

Förmannen blängde ned på sin okunnige plågoande och tecknade åt honom att följa med fram till trädet där arbetarna bultade på stammen. Med stolthet i rösten sade han: ”Som du ser är vi timmermän. Vi slår omkull träd så att vi kan få virke och det gör vi genom att slå på dem med våra påkar. Arbetar vi dygnet runt kan bara hundra man fälla ett riktigt stort träd på endast en månad.” Mannen borstade omsorgsfullt bort en fläck från ärmen på sin välskurna jacka. ”Den där kvinnan, bråkmakaren Eva Andersson, kom till arbetet i morse och hade satt fast en bit vass metall i änden på påken. Och sedan hånade hon alla de andra genom att hugga ner ett träd på bara en timma – alldeles ensam! Tänk dig själv! Ett sådant hot mot vårt traditionella yrke måste ju stoppas.”

Jonatan trodde inte sina öron, de var för hennes påhittighet de tänkte straffa kvinnan! Hemma använde ju alla yxor och sågar för att fälla träd. Det var så han hade fått virket till sin båt. ”Men det var ju en uppfinning!” utbrast Jonatan. ”Den gör att människor kan fälla träd även om de är små och svaga. Då blir det ju lättare och billigare att få trä och tillverka saker.”

”Vad menar du?” sade mannen ilsket. ”Hur skulle någon kunna vilja uppmuntra sådana påhitt? Inte kan vi låta vilken vekling som helst ta ifrån oss vårt stolta yrke bara för att han råkar hitta på något fiffigt sätt att underlätta det.”

”Men herrn”, sade Jonatan och försökte undvika att irritera mannen. ”De här duktiga trädarbetarna är skickliga och kloka. Tiden de sparade på att slippa dunka omkull träd skulle de kunna använda till annat, som att tillverka bord och skåp och båtar eller till och med hus!”

”Hör på nu”, sade mannen med en hotfull blick. ”Meningen med arbete är att alla ska ha full och trygg sysselsättning, inte att få en massa nya saker.” Hans ton blev ilsken. ”Du låter som en riktig bråkmakare.”

”Nej, herrn, inte alls, jag vill inte bråka. Ni har säkert rätt och nu jag måste ge mig av.” Med de orden vände Jonatan om och gav sig i rask takt av längs stigen, men hans första möte med öns invånare fick honom att känna sig mycket illa till mods.

Kommentera på bloggen