Det ekonomiska oraklet

När Ludwig von Mises varnade för en finanskris på 1920-talet nonchalerades han av ekonomer världen över. Tvärtemot vårt eget bästa fortsätter vi än idag att ignorera denne insuktsfulle österrikare.

Mises idéer om hur konjunkturcykler fungerar beskrevs i hans lunta från 1912, ”Theorie des Geldes und der Umlaufsmittel” (”Teorier om pengar och krediter”). Föga förvånande var det få människor som uppmärksammade den, eftersom den ursprungligen publicerades på tyska och inte precis var någon kioskvältare.

Med inspiration från David Hume och David Ricardo förklarade Mises hur banksystemet hade möjligheten att expandera krediter och därmed öka penningmängden, och hur denna möjlighet sedan förstärktes genom statlig inblandning. Om staten inte lade sig i räntesättningen skulle räntorna automatiskt komma att anpassas så att de enda krediter som lånades ut var de som frivilligt fanns tillgängliga genom utbud och efterfrågan. Men när staten tvångsmatar marknaden med krediter (sondmatning, om man så vill) kommer detta få groteska konsekvenser.

Statligt påtvingad expansion av bankkrediterna förvränger vår ”tidspreferens”, dvs. vår önskan om att spara hellre än att konsumera. Statligt påtvingade räntor som är lägre än de räntor som efterfrågas av spararna leder till ökad utlåning och ökade investeringar, långt utöver vad spararna bidrar med. Detta leder tillfälligt till högre sysselsättning, löner och konsumtion.

Vanligtvis skulle en slumpmässig kredittopp snabbt absorberas av marknaden – priserna korrigeras och de halvfärdiga investeringarna avvecklas, likt ett träd vars spröda grenar blåser i vinden för att sedan återgå till sin vanliga position. Men när staten håller priserna artificiellt låga i syfte att göda allt högre investeringar i osunda och ohållbara företag så skapar det förutsättningar för en krasch. Inledningsvis ser allt bra ut, men så småningom kollapsar hela åbäket under sin egen tyngd genom en kreditåtstramning – eller ännu värre: en bankkollaps.

Systemet blir oerhört sårbart för misstag, både på den politiska och affärsmässiga fronten. Statens kreditexpansion leder till att ett system som annars har en inbyggd anpassnings- och återhämtningsförmåga omvandlas till ett system med enorm cyklisk instabilitet.

”Theorie des Geldes” blev aldrig någon bibel för politikerna. 1920-talet präglades istället av det nya centralbankssystemet som främjade inflationistisk kreditexpansion som var tänkt att åtföljas av permanent välstånd. Hur vågade denne österrikiske surkål motsätta sig detta! Tyvärr var lille Ludwig nästan ensam om att varna för den kollaps som denna kreditexpansion orsakade. I mitten av 1929 tackade han envist nej till ett lukrativt jobberbjudande från den Wien-baserade banken Kreditanstalt (till hans fästmös stora förtret) och proklamerade att ”en stor krasch är på intåg, och jag vill inte att mitt namn på något sätt associeras med den.”

Vi vet alla vad som hände sedan. Mises spådomar besannades till punkt och pricka när misskötta banker (inklusive Kreditanstalt) kollapsade, och med dem dök även företag och sysselsättningen. Den spröda trädgrenen brast. Var det därmed kapitalismen eller statens hybris som misslyckades?

Mises lösningsförslag följer logiskt av hans förvarningar. Man kan inte reparera det som är trasigt genom att förstöra det ytterligare en gång. Stoppa statens tvångsmatning av krediter. Stoppa inflationen. Uppmuntra inte konsumtion – uppmuntra istället sparande och skuldsanering. Låt alla misslyckade företag gå under – inga statliga räddningsaktioner. (Och så vidare, och så vidare.) Snedvridningen av ekonomin måste upphöra, annars kommer den ravin som ekonomin oundvikligen lär falla ner i att bara bli djupare och djupare.

Mises började få lite välförtjänt uppmärksamhet när ”Theorie des Geldes” slutligen publicerades på engelska 1934. Det är bara synd att det krävs en sådan katastrof för att människor skulle börja lyssna till den enda person som lyckades förutspå och förklara vad det var som hände.

Tyvärr rycktes mattan bort från Mises ben i och med publiceringen av John Maynard Keynes lunta ”The General Theory of Employment, Interest and Money” år 1936. Keynes var pigg, fräsch och sofistikerad. Han skrev till och med på engelska! Och snubben hade chutzpah som förde en orädd kamp mot arbetslösheten genom att trycka pengar på löpande band och dränera statens kassakistor.

Han var Mises antites. Vad spelade väl det för roll att Keynes hade spelat bort sin förmögenhet på börskraschen. Hans bok var späckad med tjusig matematik (inklusive grekiska bokstäver), och det symboliserade stringens och modernitet. Keynes och hans gelikar strödde salt i såren genom att inte ens bemöta Mises. Han ignorerades totalt.

Under de följande ~70 åren såg vi keynesianismens upprepade misslyckanden, slutet för guldmyntfoten, ihållande inflation med periodiska, inflationistiska lågkonjunkturer och bankkriser, och allt detta kulminerade slutligen i Alan Greenspans ”Stora Måttfullhet” och den efterföljande kollapsen av banker och bostadsmarknaden. Så var befinner vi oss idag? Har vi nått en djup insikt genom ekonomisk logik, åtskilliga experiment och objektiv empiri? Eller är vi tillbaka på ruta noll?

Med nollräntor, sedelpressar som går på högvarv och en självutnämnd keynesiansk stat är vi återigen tillbaka i den gamla goda tidens statliga skuldsättning och slösaktighet. Och nu mer än någonsin staplas dessa brister på hög och förvandlar en annars motståndskraftig ekonomi till ett skört träd.

Det är bra märkligt att den man som skildrade sagan om vår ständiga, statliga kreditexpansion, inflation och efterföljande kollapser fortfarande är bortglömd. Måste vi genomlida ytterligare en omgång av detta tragiska händelseförlopp?

Originalartikeln har översatts till svenska av Mises.se

Kommentera på bloggen.