Skattebetalarnas planet

Nyinspelningen av Apornas planet – aporna ser verkliga ut den här gången – utger sig för att ge bakgrunden till hur det blev så att världen kom att styras av primater medan människorna sitter inspärrade.

Historien är så konventionell att vem som helst hade kunnat komma på den. Ett privat biokemiföretag skyndar sig för att testa ett läkemedel som är tänkt att bota Alzheimers. Det testas på apor och läkemedlet gör dem märkligt intelligenta. Men samma läkemedel släpper loss ett mördarvirus bland människor. Resten är så att säga science fiction-historia.

Det anti-kapitalistiska temat känns igen så väl att det inte ens är så störande som det borde vara. Koncernchefen struttar omkring i supersnygga kostymer, har alltid bråttom från plats till plats, och hans främsta uppgift är att se cool ut och skälla på alla. Flera gånger snäser han att läkemedelsutveckling enbart handlar om vinster. Till en forskare säger han (omskrivet): ”Prata inte med mig om risk. Utveckla läkemedlet. Du blir känd och jag tjänar pengar. Det är så det fungerar”.

Ja, just det, det är så man driver ett företag enligt Hollywood.

Sedan har vi det privatägda apfängelset där djuren förslavas i burar innan de tas till laboratoriet där de pumpas fulla av experimentella läkemedel. De får elektriska chockar, slås med klubbor, matas med välling, och förödmjukas hela tiden av den elaka väktaren.

Man känner en djup sympati för dessa stackars varelser, och det är väldigt tillfredsställande när de planerar sin stora flykt. Ledda av den mest intelligenta och starkaste bland dem – en apa lär sig att dyrka upp ett lås – upprepar de bastiljdagen; de hoppar från apfängelsets torn och fyller staden. Men de dödar inte människor. Nej, de är medkännande och till och med humana. De vill bara komma tillbaka till sin naturliga miljö, där de kan klättra och hoppa från träd till träd.

Hurra för de underbara aporna! De verkar förkroppsliga vår egen situation!

På vilket sätt, undrar du? Filmens ideologiska budskap är att vi alla är slavar åt hänsynslösa företag och deras obevekliga strävan efter vinst. De utsätter oss för experiment och i övrigt håller de oss i sina burar och matar oss med välling.

Utan att vara finkänslig så är det vi som är aporna!

Vad måste vi göra åt detta? Vi måste få en ny medvetenhet, mötas och planera vår flykt! Låt oss hitta nyckeln, överlista våra vinsthungriga mästare, och springa som fan tills vi hittar vårt paradis, som sannolikt är någonstans där vi kan leva i fred med naturen och leva utan att ha företagssnaran hängande runt våra halsar.

Det finns bara ett problem: detta har ingenting med verkligheten att göra. Ja, företag vill ha vinst. Vinst är ju så klart bättre än förlust. Och hur får man det? Genom att producera saker som folk vill köpa. Om folk ​​inte vill ha sakerna krävs det bara att de inte köper dem. Att avstå från att spendera är det sätt som vi får bort den påstådda snaran runt våra halsar.

Men en fri marknad är inte uppbyggd av att någon är herre och någon annan är slav, utan den är uppbyggd av en lång byteskedja. Alla parter måste komma överens. Om det är någon som är förslavad i detta system är det företagen, som slaviskt måste försöka få pengar från oss genom att erbjuda varor och tjänster som vi vill ha. Om de misslyckas dör de. Om de lever är det för att det är vi som ger dem liv.

De framgångsrika företagen tjänar pengar eftersom det visar sig att vi faktiskt vill ha smartphones, bra kläder till ett överkomligt pris, sjukvård, cool heminredning, bärbara datorer, livsmedel som inte förgiftar oss, en glass lite då och då, fisk från Vietnam, sociala medier, frukt från Brasilien, skor från Kina, pianon från Tyskland, och elektronik från Japan.

Dessutom roffar inte dessa företag åt sig sina vinster. Tvärtom uppmanar de många av oss att betala för en ägarandel, i hopp om att vi kommer att tjäna en aktieutdelning, och att värdet av vårt ägandeanspråk kommer att stiga när företaget blir allt mer värdefullt.

Ja herregud vilken snara!

Men det är dock sant att en typ av slaveri både existerar och frodas över hela världen. Vi lever faktiskt i burar. Vi utsätts för elchocker. Vi matas en sorts välling. Och de utför experiment på oss. Jag talar om förhållandet mellan individer över hela världen och stater över hela världen.

Stater lever helt och hållet på oss, eftersom de inte producerar någonting själva. De tar 40 procent av vår rikedom på ett eller annat sätt och använder pengarna för att bygga sina slott och sin makt. Faktum är att detta är vårt främsta värde för dem. Annars skulle vi inte ha något värde alls.

Det finns inget behov av att fly någonstans. Vi är redan hemma. Det är staten som är den objudna gästen”

Under förespeglingen att de ger oss välfärd hela livet plundrar de oss genom hela livet. Under förespeglingen att de ger oss trygghet förnedrar de oss och behandlar oss som djur – och sedan har de mage nog att säga att detta system handlar om ”det allmänna bästa”! De tillverkar miljarder lagar som ingen kan följa och sätter oss i fängelse när de beslutar sig för att fånga oss då vi bryter mot dem. De beordrar oss att döda varandra i flaggans namn, men det är endast de som vinner i detta spel.

Staterna har organiserat hela mänskligheten längs politiska gränser. Jag är en amerikan. Du är en kines. Du är rysk. Du är nigerian. Du är svensk. Men om vi tittar lite närmare ser vi att de flesta av dessa politiska gränser är helt godtyckliga och konstgjorda. Det finns ingenting i historien som kallas ”Kina” – eliterna var tvungna att trycka ner de historiska regionala dynastierna för att kunna skapa den moderna nationalstaten.

Och med sociala medier och digital kommunikation upptäcker vi något mycket viktigt. Alla av oss har närmare kopplingar – och potentiellt djupare förhållanden – med varandra än någon av oss har med de individuella stater som styr över oss. Faktum är att vi är starkare tillsammans än åtskilda. Tillsammans är vi den överväldigande majoriteten, och de är minoriteten. Som vi har sett i de arabiska upproren kan vi träffas för att lära av varandra och tillsammans planera vår framtid. Sen återstår det bara att agera.

Men det finns inget behov av att fly någonstans. Vi är redan hemma. Det är staten som är den objudna gästen, inkräktaren som förstörde platsen, inkräktaren som har förvrängt verkligheten och som kränker våra rättigheter. Vi behöver bara hävda vår auktoritet över oss själva och kräva det som är rättmätigt vårt. De kommer fortfarande att kunna kämpa, men deras propaganda kommer inte att ha någon effekt på oss eftersom vi vet skillnaden mellan sanningen och statens lögner.

Och vad kommer att finnas kvar för oss? Friheten att tjäna varandra, att samarbeta med varandra, att skapa och äga. Resultatet blir det som Murray Rothbard kallade ”anarkokapitalism”, eller det som Hans Hoppe kallar det ”naturliga samhället”, utan staten.

Så, ja, på ett sätt har den här filmen helt och hållet rätt. Vi är apor. Men den begår ett gigantiskt fel i att radikalt missuppfatta vem som är fiende och vem som är vän i befrielsekampen.

Originalartikeln har översatts till svenska av Joakim Kämpe.

Kommentera på bloggen.