”Privatiseringar” är inte privatiseringar

Sveriges ledande välfärdsforskare (vad nu det är) presenterar en rapport i dagens DN, med titeln ”Privatiseringar i välfärden har inte ökat effektiviteten”.

Redan i inledningen anar vi oråd.

Den offentliga finansieringen har som regel behållits medan utförandet av tjänsterna lagts ut på entreprenad, eller via olika peng- och kundvalsmodeller överförts till privata företag. Förhoppningarna på dessa förändringar var från början stora. Byråkratin skulle minska, liksom de effektivitetsproblem som plågade den offentligt tillhandahållna välfärden, kvaliteten och demokratin skulle stärkas tack vare ökad valfrihet för medborgarna.

Jaha, så med andra ord borde artikeln hetat: ”Privatiseringar” i välfärden har inte ökat effektiviteten.

Problemet är att detta system fortfarande är ett system där det finns en som betalar. Vad detta uppgår till är ett försök att effektivisera den offentliga verksamheten genom att försöka använda sig av privata entreprenörsprinciper inom den offentliga verksamheten. Som sådant kan det ju vara välment, men detta har inget med en privatisering att göra. Och det kommer inte att ändra problemet, som är att systemet fortfarande betalas av en betalare och att det måste agera på byråkratiska principer istället för vinstprinciper. Mises har elegant förklarat detta i sin bok, Bureaucracy.

Det är inte lönsamt att förespråka en byråkratisk reform genom att utse affärsmän som ledare för olika departement. Entreprenörskvaliteten är inte inbyggd i entreprenörens personlighet; den är inbyggd i den position som han innehar inom marknadssamhällets ramverk. En före detta entreprenör som ges en ledande position i en statlig myndighet är inte längre en affärsman utan en byråkrat. Hans mål kan inte längre vara vinst, utan det är snarare att följa de regler och föreskrifter som finns. Som ledare på ett statligt verk kan han ha makten att ändra några få, mindre, regler och påverka några frågor som rör interna processer. Men inramningen av det statliga verkets aktiviteter bestäms av regler och föreskrifter som är bortom hans räckvidd.

Man kan förvisso invända att detta stycke inte går att jämföra med att staten anlitar privata företag för att göra jobbet, att det existerar en skillnad. Men skillnaden är enbart en illusion. De företag som anlitas av staten på detta sätt blir enbart en del av statens verksamhet, ett nytt verk, en ny underavdelning. Det anlitade företaget måste acceptera de byråkratiska reglerna och föreskrifterna. Precis som i exemplet ovan kan kanske ledaren på företaget ändra några få regler och föreskrifter, men de regler och föreskrifter som styr hans aktivitet är bortom hans räckvidd. Det är detta som blir den styrande principen.

Vidare är det uppenbart att dessa företags främsta motivation är att stå på god fot med staten, dvs. den som betalar, inte med de som nyttjar tjänsterna, dvs. de som kostar pengar. Det uppstår en skillnad mellan de som betalar (staten) och de som nyttjar tjänsterna (alla andra), vilket för en myriad av oförutsedda och icke-önskvärda konsekvenser. Och detta har givetvis inget med konkurrens i någon verklig mening att göra.

Leka marknad
Vi kan gå tillbaka till en artikel vi publicerade för ett tag sedan, som handlade om olika sätt att spendera pengar.

Det är uppenbart att om du spenderar statens pengar är det både ineffektivt (du skaffade inte de här pengarna genom att uppfylla konsumenters önskemål eller som en frivillig gåva, utan fick dem från tvångsapparaten; så om interventionen aldrig hade ägt rum skulle andra mer produktiva människor ha haft pengarna till förfogande) och oförsvarligt (staten har inga egna pengar utan alla pengar tas från folk genom beskattning eller på andra sätt).

Det är tydligt att då du, i egenskap av en byråkrat, spenderar statens pengar är det både ineffektivt och oförsvarligt. Vidare är allt statligt spenderande ineffektivt och oförsvarligt i sig.

Således är det inte förvånande när man läser detta:

Inom de flesta områden har vare sig kvaliteten eller effektiviteten ökat av konkurrensen, i den mån det går att mäta med objektiva mått såsom kunskap hos elever eller större jobbchanser. Med reservation för mätproblem, går det heller inte att spåra några generella kvalitetsvinster inom omsorgstjänsterna, bortsett från tillgängligheten som ser ut att ha ökat efter vårdvalet introducerades.

Det som är viktigt med konkurrens och valfrihet är att det finns flera aktörer som söker efter en optimal allokering av resurser, och detta kommer alltid att leda till att kvaliteten och kvantiteten ökar. Byråkratiska organisationer kan som sagt inte kalkylera och allokera resurser på ett bra sätt eftersom marknaden är borttagen och prissystemet försvinner. Man kan inte ”leka marknad”, vilket Mises också har visat:

Det som dessa neo-socialister föreslår är verkligen paradoxalt. De vill avskaffa privat kontroll över produktionsmedlen, marknadsutbyten, marknadspriser, och konkurrens. Men samtidigt vill de organisera sitt socialistiska Utopia på ett sådant sätt att folk kunde agera som om dessa saker fortfarande fanns kvar. De vill att folk ska leka marknad på samma sätt som barn leker krig, järnväg, eller skola. De förstår inte hur sådana barnsliga lekar skiljer sig från de verkliga saker de försöker imitera.

[…]

Den huvudsakliga villfarelsen i detta och i alla liknande förslag är att de ser på det ekonomiska problemet från den underordnade kontoristens perspektiv, vars intellektuella horisont inte sträcker sig bortom hans underordnade uppgifter. De betraktar den industriella produktionsstrukturen, de olika branschernas kapitalallokering och produktionsaggregat som rigida, och tar inte hänsyn till att det är nödvändigt att ändra på denna struktur för att kunna anpassa sig till förändrade villkor.


Interventioner skapar behov av mer interventioner
För tydliga exempel på att interventioner alltid leder till ”behovet” av fler interventioner, se de två nedanstående citaten från texten:

Att skolor – både offentliga och privata – får motiv att konkurrera genom att sätta för höga betyg är ett bra exempel på hur fel drivkrafterna kan slå.

Och,

Valfrihet för medborgarna kan naturligtvis betraktas som ett egenvärde. Men det kan ifrågasättas hur väl den fungerar på marknader där kunden ofta har svårt att bilda sig en ordentlig uppfattning om de tjänster olika utförare erbjuder. Drivkrafterna är starka för utförarna att prioritera marknadsföring och trivselfaktorer eller pressa ned kostnaderna, i synnerhet när det inte är tillåtet att ta extra betalt för högre kvalitet.

I det första exemplet: På en fri marknad skulle dessa skolor snabbt försvinna, eller så skulle de betygen som ges av just denna skola värderas mycket lägre än andra skolar, som kanske ger lägre betyg men har rykte om sig att vara av högre kvalitet. Problemet här är inte att betygen ges för högt, utan att det finns ett centraliserat, one-size-fits-all, system som tvingar alla till att acceptera samma standarder. Att hela skolsystemet bygger på att individer, lärare, skall ge ut objektiva och absoluta omdömen om elever, är givetvis helt bisarrt.

Det andra exemplet är också ett typexempel där en intervention, förbudet, leder till oönskade konsekvenser. Förutsägbart nog ifrågasätts inte förbudet, utan det som det talas om är ”vad som måste göras”. Det som måste göras är att ta bort förbuden och hindren, och låta marknaden (som ju enbart är ”summan” av folks frivilliga och fredliga handlingar) sköta detta själva.

Förutom den subtila kängan mot valfrihet (som helt sonika förklaras bort med att folk vill försvara sitt val och således anger högre tillfredsställdhet…) får även marknadsföring sig en känga här. Men marknadsföring i sig kan inte förklara något. Folk köper inte vad som helst bara för att de har sett reklam om det.

Dessutom har båda dessa exempel (höga betyg och ”marknadsföring”) sannolikt också att göra med separationen av betalande och nyttjande som vi nämnde ovan.

Slutsats
Så vad är då lösningen? Jo, den är lika enkel som den är jobbig att acceptera för vissa.

Politik och politiker kan inte förbättra vår välfärd.

Privatisera på riktigt istället för att försöka ”leka marknad”.

Vi har testat våld och hot i många år nu. Vad sägs om att vi testar fred och samförstånd istället?

Låt folk välja själv.

Släpp fritt.

Inlägget postades i Blogg. Skapa ett bokmärke för länken.

13 kommentarer till ””Privatiseringar” är inte privatiseringar

  • Det finns ett system där enskilda betalar i USA. Det är ännu mer ineffektivit, långt dyrare och ger sjukvård som är sämst i den industrialiserade värden. Så där blev det bara ännu värre.

    • Får börja med att påpeka att jag absolut inte förespråkar den amerikanska modellen, vilket ofta är en kritik man får höra när man attackerar den svenska modellen.

      Sen finns det många myter om det amerikanska sjukvårdssystemet som helt enkelt inte stämmer. Det vanligaste är att det är ett frimarknads-system. Men iaf. 2004 betalade staten nästan hälften av kostnaderna, och detta ökade sannolikt under Bush som utökade Medicare under sin tid i Vita Huset. Med andra ord är det väldigt långt från ett frimarknadssystem, och lider av samma problem som alla system av denna sort.

      Det är dock sant att den amerikanska vården är, eller i alla fall var, dyr. Men helt i motsats till ditt påstående om att USAs sjukvård är ”sämst i den industrialiserade världen” (vad baserar du det på?), så är det så att den amerikanska sjukvården har en hög kvalitet, och kvalitet kostar (några av de absolut bästa sjukhusen, ex inom cancervård, och inklusive forskning, finns i USA). En ohälsosammare livsstil bland amerikaner spelar också en roll i att driva upp kostnaderna. Dessutom är den amerikanska sjukvårdssektorn nedtyngd med massvis av regleringar (vilket givetvis höjer kostnaderna, och som, återigen, visar hur långt ifrån ett frimarknadssystem det är).

      En annan grej som heller inte tas i beaktning när det gäller den amerikanska sjukvården är att sjuksköterskor och läkare generellt har mer betalt där än de har i ex. Sverige. Det klagas ofta i Sverige på att ”vi” betalar sjukvårdspersonalen för lite, men om vi skulle betala dem som i USA skulle kostnaderna givetvis öka. Det är inget konstigt i det. Men monopoliserar man en bransch, vilket staten mer eller mindre har gjort här, är det mycket enklare att hålla nere utgifterna genom dekret o.dyl. eftersom det inte finns någon konkurrens.

      Vidare sker mycket av forskningen i USA, vilket resten av världen får ta del av i form av medicin etc. (ex. Kuba), och således är utgifterna i USA högre på grund av detta än i ex. Kuba (eller Sverige och Kanada etc.).

      Men återigen, jag förespråkar absolut inte den amerikanska modellen. Jag förespråkar ett helt fritt system där vi själva får välja vad vi vill betala förr, och där inget tvingas ifrån oss under hot om våld.

  • Hampus: du försöker väl inte på något sätt antyda att sjukvården i USA är praktiskt taget helt privat? För i så fall kan du lika gärna argumentera för att Mona Lisa är ett praktexempel på surrealistisk konst.

  • Joakim, jag baserar det på det enkla faktum att vården kommer minst antal människor till del och på givna faktorer som spädbarnsdödlighet och annat. Om du är insatt i frågan känner du naturligtvis redan till det.

    Så slutsatsen är: Dyrare vård, den kommer färre människor till del och den ger nationellt det sämsta resultatet av I-länderna. Att hänvisa till den ”ohälsosamma livsstilen” och få för sig att den skulle påverka i så stor andel är nog att förvilla, samma sak gällande att hänvisa till forskning som dels ofta inte är ideell (dvs att vinster tas ut på resultaten) och när den är det inte överstiger den i exempelvis Sverige i andel av BNP.

    Ja, jag förstår att du förespråkar ett system där många blir utan vård, enligt dig på ”frivillig” basis.

  • Hampus,

    tycker du missar Joakims poäng. Den amerikanska vården är inte ett frimarknadssystem, vilket gör att dess misslyckanden inte kan anföras som ett relevant belägg för att frimarknadsbaserad vård är dömd att misslyckas (om du inte kan visa att det ändå skulle vara relevant av någon anledning).

  • @Hampus,

    Instämmer i Christians poäng. Min poäng var att USA inte var ett frimarknadssystem, så den frågan är egentligen irrelevant. Jag är minst lika kritisk mot USAs system som Sveriges.

    Men.

    Först, en stor del av de som inte har försäkringar i USA är olagliga invandrare, som iaf. så vitt jag vet nekas vård i Sverige idag (annat än akutvård, som sjukhusen har rätt att ta betalt för).

    Alla över 65 i USA har rätt till Medicare, och de med låg inkomst som är under 65 år har också rätt att få sina sjukhusbesök betalda av Medicare. I annat fall kan man alltid gå till en akutmottagning och kräva vård, eftersom den federala lagen förbjuder att folk nekas vård där. Och om du inte har möjlighet att betala, måste staten kompensera sjukhusen och betala dina räkningar. (detta är iaf. 2007, och sannolikt är det mer extensivt nu)

    Nu är poängen, igen, inte att hylla USAs sjukvård. Precis som andra statliga system har de många problem, och om USA försöker gå samma väg som Sverige kommer vården att bli betydligt sämre.

    Det är givetvis bara smutskastning (om än väldigt vanlig) att säga att jag förespråkar ett system där många blir utan vård. Givetvis förespråkar jag det jag gör för det är min övertygelse att det leder till att fler folk får bättre vård än innan. Varför skulle jag annars förespråka det?

    Jag skulle på samma sätt kunna säga att du förespråkar ett system där folk dör i cancer eftersom de väntar förgäves i en kö för att bli behandlade. Men det gör jag inte, för jag tvivlar inte på att dina intentioner är goda.

  • Det finns en stor andel låginkomsttagare som inte har tillgång till vård som inte är illegala invandrare så den poängen är inte relevant.

    Alla i USA är inte över 65 och all vård är inte akut, så den poängen är inte relevant.

    Ja, går USA samma väg som Sverige blir vården bättre eftersom Sverige bevisligen har bättre vård för befolkningen som helhet. Och det till ett billigare pris.

  • ”Ja, går USA samma väg som Sverige blir vården bättre eftersom Sverige bevisligen har bättre vård för befolkningen som helhet. Och det till ett billigare pris.”

    Så Sovjet-Sverige är bättre än De Förenade Sovjet Staterna. Kapitalismen äger ändå.

  • Jag tror att man ska akta sig väldigt noga för att försvara den amerikanska modellen – om man inte är socialist och/eller förespråkar statliga byråkratier, förstås. Den är utan tvekan rejält dyr, även om man tar hänsyn till den högre kvaliteten (som är uppenbar när man besöker amerikanska sjukhus). Vad är anledningen till att den är så dyr? Delvis ligger förklaringen i monopol, delvis i statens betalningssystem och delvis i hur försäkringssystemen utvecklats.

    I första fallet (monopol) så har ett fåtal företag monopol på olika sorters instrument, behandlingar, mediciner osv. Konkurrens är förbjuden i lag, så det är inte konstigt att man tar ut så mycket som möjligt. Detta förstärks av lagar som syftar till att minska kostnaderna för mediciner för allmänheten, vilka säger i stort sett att ”efter x år” så ska alla få kopiera mediciner och sälja generiska varianter. Därför finns idag ”$5”-dealer på alla apotek, där man kan få mediciner (generiska) i 30 eller 60 dagar för en spottstyver. Det är ju en bra utveckling, men det betyder också att kostnaderna (som är enormt höga pga byråkratin för att få nya preparat testade och godkända av staten) måste tas ut innan generiska kopior utvecklas – så medicinerna är ännu dyrare.

    Statens betalningssystem är annars den stora boven. Dessa har tryckt upp kostnaderna rejält genom att försöka komma åt missbruket. Anledningen är att när staten tar kostnaderna så passar folk på att få lite extra diagnoser, ta fler tester och behandlas för småkrämpor som de annars inte brytt sig om. Och av samma anledning tar sjukhusen lite extra betalt. Detta har man försökt komma åt genom att på byråkratisk väg bestämma vad som är lämplig behandling (!) och sedan säga att man endast betalar enligt officiell prislista. Det förra betyder ju att behandlingen inte längre har så mycket med patienten att göra, utan vad byråkratin tycker är en bra idé (vilket dessutom är ett resultat av lobbying). Det senare betyder att sjukhusen inte längre kan ha olika priser beroende på kund – de brukade ge rabatter åt mindre bemedlade, men numera betalar ALLA samma höga pris (för annars täcker de inte sina kostnader).

    Och den tredje biten är att försäkringsbolagen av de statliga systemen medicaid och medicare tvingats anta en betalarmodell snarare än en försäkringsmodell. Amerikansk sjukvårdsförsäkring handlar inte längre om att hjälpa den som råkar illa ut att täcka kostnaderna, utan om att täcka alla kostnader för samtliga rutinärenden. Så om man går till läkare för förkylning eller småkrämpor så betalar försäkringen en större del av summan. Med andra ord har försäkringsbolagen tagit över betalningsansvaret för alla hälsofrågor, vilket förstås lett till enormt ökad efterfrågan (om man bara har försäkring kan man ju får ”health check ups” varje år, man kan gå till läkaren varenda gång man känner sig lite krasslig, osv). Och resultatet är förstås att försäkringspremierna gått i taket (och ännu högre).

    Det finns fler orsaker, som t ex att staten ger skatterabatt till arbetsgivare som köper sjukvårdsförsäkring till sina anställda men inte ger rabatt till någon annan, som gör amerikansk sjukvård oerhört dyr. Och ineffektiv genom att systemet tack vare den enorma statliga byråkratin och de politiska kraven överutnyttjas i enorm omfattning.

  • @Hampus,

    Du verkade missa poängen lite med mitt senaste inlägg.

    Och dessutom kvarstår huvudpoängen, som är den att jag inte argumenterar för USAs system (vilket jag sagt i alla mina inlägg hittills). Att jämföra två socialistiska system är tämligen menlöst, då båda lider av brister och problem. Det är lite som att ställa sig frågan om det är bättre att vara mitt ute i Atlanten i en motorbåt som sjunker eller i en segelbåt som sjunker.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *