Jonatan Godtrogen: Kap. 1

En svår storm

Långt före tiden då den soliga kuststaden invaderades av filmstjärnor i öppna bilar bodde där en ung man vid namn Jonatan Godtrogen. Alla andra såg Jonatan som en pojke precis likadan som alla andra, men det gjorde inte hans föräldrar, som i stället tyckte att han var intelligent, ärlig och anmärkningsvärt atletisk – från toppen av hans rufsiga blonda huvud ner till sulorna på hans förvuxna fötter. Jonatans föräldrar arbetade idogt i sitt lilla repslageri, som låg vid huvudgatan i staden som hyste en flitig fiskeflotta. I staden bodde en hel del hårt arbetande människor. Några av dem var goda, några var onda, men de flesta var ungefär som alla andra människor.

När han inte hade ärenden att gå eller sysslor att sköta i familjens butik, brukade Jonatan styra sin grovt tillsnickrade segelbåt ut genom den lilla båthamnens smala kanal, på jakt efter äventyr. Liksom många andra pojkar och flickor som tillbringar sina unga år i småstäder tyckte Jonatan att livet blivit en smula tråkigt och att människorna han mötte var fantasilösa. Under utflykterna bortom hamnkanalen längtade han efter att få syn på något mystiskt fartyg eller en väldig fisk. Kanske skulle han träffa på ett piratskepp och tvingas segla över de sju haven som en i besättningen. Eller kanske skulle en valfångare på jakt efter sitt oljiga byte ta med honom på färden. De flesta seglatserna tog emellertid slut när Jonatans mage började kurra av hunger eller när strupen torkade ut av törst och tanken på kvällsmat uppfyllde tankarna.

En sådan där underbar vårdag då luften var frisk som soltorkade lakan fann Jonatan havet så lockande att han fullständigt glömde att packa ner lunch och fiskeredskap innan han gav sig iväg på en tur längs kusten i sin lilla båt. Eftersom han satt med ryggen mot brisen märkte han inte de mörka ovädersmoln som tornade upp sig vid horisonten.

Det var bara helt nyligen som Jonatan börjat segla bortom hamninloppet, men han kände sig självsäker och när vinden tog fart började han inte oroa sig förrän det var för sent. Snart var stormen över honom och Jonatan kämpande i panik med segel och tåg, men båten kastades runt som en kork av vågorna. Varje försök att få kontroll över farkosten omintetgjordes av den fruktansvärda vinden. Till slut slängde han sig raklång på botten av båten, höll sig fast i relingen och hoppades att båten inte skulle kapsejsa. Timmarna gick och blev snart till dygn där natt och dag smälte samman i en skräckinjagande virvel.

När stormen slutligen bedarrade var segelbåten ett vrak med kraftig lutning åt styrbord, masten bruten och seglen sönderrivna. Även om havet lagt sig dröjde en tjock dimma kvar. Dimman täckte båten och omöjliggjorde all sikt. Och utan segel var båten utlämnad åt vindens nycker. Jonatan drev runt planlöst i flera dagar. Efter en tid tog vattnet slut och Jonatan fick fukta läpparna med kondensvattnet från segeltrasorna. Men en dag lyfte dimman oväntat och avslöjade den svaga konturen av en ö. Allt eftersom båten drev närmare blev ön tydligare och Jonatan såg ett okänt högland resa sig över sandstränder och branta bergssidor med tät vegetation.

Vågorna bar honom fram till ett grunt rev. Där övergav Jonatan båten och simmande otåligt i land. Snabbt hittade han några rosa guavafrukter och mogna bananer som han genast frossade i sig. Läckra frukter av alla de slag växte i överflöd i det fuktiga djungelklimatet bortom den smala sandstranden. Så snart han återvunnit lite styrka kände sig Jonatan fruktansvärt ensam, men han var samtidigt glad över att vara vid liv och till och med en smula upphetsad över det äventyr han oväntat hamnat i. Han gav sig genast av längs den vita stranden för att utforska det nya, främmande landet.

”Vad för slags människor kan det bo här?”, undrade han. ”Undras om de är vänligt sinnade och om jag hört talas om dem? Nå, var jag än är, har jag i alla fall inte tråkigt!”

Kommentera på bloggen