Keynesiansk politik förstör det privata sparandet

Det har sedan länge rått en stark uppfattning om att de ekonomiska lagar en individ måste leva efter inte gäller för en stat. Det mest typiska exemplet är skuldsättningen. Enligt den konventionella visdomen kan en stat skuldsätta sig nästan hur mycket som helst, medan en individ måste vara mycket noggrann med sin skuldsättning. Just den här uppfattningen ligger till grund för teorin om att staten kan och bör spendera sig ut ur en recession. Tyvärr är det inte så enkelt.

De vanligaste skälen som anförs för myten om statens undantag från ekonomisk lag är följande:

1. En stat kan alltid höja skatterna och/eller trycka pengar på sätt betala sina skulder

2. Konsumtion skapar ekonomisk tillväxt, varför staten bör spendera när individerna sparar

Bristen i punkt 1 borde senast nu vara uppenbar för alla, med tanke på vad som har hänt i Grekland och Zimbabwe, för att nämna de uppenbara exemplen. USA är ett bra exempel på en kombination av de två. Höjda skattesatser är inte på något sätt en garanti för höjda skatteintäkter, inte sällan får de till och med helt motsatt effekt. Dessutom måste skattesubjekten generera intäkter som kan beskattas, något som inte lyckats så bra i flera västländer. Genom att låta sedelpressarna gå varma kan man förvisso betala bort skulden, men löper då risk för hyperinflation.

På motsvarande sätt kan en individ alltid jobba mera för att få mer lön, men det finns ingenting som garanterar att han får extra jobb eller at resultatet blir högre inkomster, än mindre att det räcker till att betala ständigt växande skulder. En stat kan alltså inte höja sina intäkter hur som helt mer än en individ kan och den kan gå i konkurs precis som vilken individ som helst. Historien är full av exempel på det, allt från det stora Romarriket till den relativt lilla Weimarrepubliken.

Punkt 2 är det som vållar mest problem och ligger till grund för mycket av den katastrofala ekonomiska politik som bedrivits av nästan samtliga västländer de senaste decennierna, så det kräver kanske litet grundligare genomgång. Konsumtion skapar inte tillväxt. Det kanske låter konstigt med tanke på att man hela tiden hör motsatsen, men om man vågar tänka litet så märker man snabbt hur ologisk tanken om konsumtion som tillväxtskapande är.

Det första man bör göra är att fråga vad som möjliggör konsumtion, vad är det som gör att vi överhuvudtaget kan konsumera? Svaret är enkelt: produktion. Före du kan konsumera måste du producera. För medelsvensson innebär det oftast lönearbete. Du går till jobbet, gör det du ska och får lön. Om det är gatusopning, bokföring, pizzabakning eller skoförsäljning spelar ingen roll, du deltar i produktionsprocessen av varor och tjänster och får lön för det. Med den lönen finansierar du din konsumtion. Utan lönen skulle du inte kunna konsumera.

Konsumtion handlar inte om ekonomisk tillväxt, det handlar om ekonomisk välfärd. Ju mer du kan konsumera, desto högre levnadsstandard kan du åtnjuta. Men det är något som kommer efter ökad produktion. Så hur ökar man sin produktivitet? I de flesta lönearbetares fall är produktiviteten en funktion av arbetsgivarens investeringar. En arbetare kan åstadkomma mycket mer med än grävmaskin än med en vanlig spade, han är alltså mycket produktivare med grävskopan än med spaden. En bokförare som har tillgång till dator, bra programvara och internet är mycket effektivare än sin kollega som använder papper och penna.

Varifrån kommer då dessa grävskopor, datorer och övriga investeringar som arbetsgivaren gör? De kommer från kapital som har ackumulerats genom sparande, konsumtionens raka motsats. Sparande innebär att man avstår från konsumtion, att man låter bli att spendera en del av sin produktion och lägger undan den för framtida bruk. I många fall kan det vara fråga om något så enkelt som att sätta undan en del av sin lön på ett sparkonto. Det sparade kapitalet motsvarar resurser som inte har förbrukats i omedelbar konsumtion och som därför finns tillgängliga för investeringar i vad som kallas kapitalvaror, saker som ökar produktionskapaciteten. Grävskopan är ett konkret exempel på kapitalvara, men det kan också vara något immateriellt som ny och bättre programvara eller personalskolning.

Ungefär här brukar invändningen ”men om ingen konsumerar så stannar ju produktionen” höjas. Rent tekniskt stämmer det. Om alla slutar konsumera stannar produktionen, eftersom då faller alla ner och dör. Vi kommer aldrig att sluta konsumera eftersom vi aldrig kommer att sluta äta, använda kläder, bo i någon form av bostäder, använda kommunikationsmedel och så vidare. Invändningen är alltså en klassisk halmgubbe. Vi kommer alltid att konsumera, men hur mycket vi kan konsumera och kvaliteten på konsumtionen avgörs av vår förmåga att producera. För att kunna bibehålla och höja vår levnadsstandard i framtiden måste vi avstå från viss konsumtion i nuet.

Tillväxtkedjan ser alltså ut så här:
Sparande -> Kapitalackumulation -> Investeringar -> Ökad produktion -> Högre levnadsstandard i form av ökad möjlig konsumtion.

Vad händer då när staten ökar sina utgifter på grund av att individerna drar åt svångremmen, sådär som keynesianerna vill att den ska göra? Flera saker händer, varav samtliga destruktiva:

1. Staten förstör det kapital som individerna börjat ackumulera. Det privata sparandet upphävs av den offentliga konsumtionen, vilket innebär ett otroligt slöseri med knappa resurser.

2. Skuldsättningen ökar, vilket innebär att framtida generationer kommer att ha mycket svårare att idka privat sparande eftersom en större del av deras inkomster går åt att betala tidigare generationers konsumtion. Kapitalförstöringen har alltså både omedelbar och långsiktig effekt.

3. Knappa resurser felallokeras. När privata sektorn håller inne med sina investeringar är det en signal om att företagen inte känner sig säkra vad de kan eller bör satsa på. Byråkrater har förstås ännu mindre kunskap om vad som är vettigt att satsa på, så när staten börjar ”investera” leder det oundvikligen till en massa felinvesteringar och ytterligare slöseri med knappa resurser. Det blotta faktum att man börjar bygga ny infrastruktur betyder inte att det automatiskt gynnar tillväxten, ens på kort sikt. Tvärtom hämmas utvecklingen av att den privata sektorn trängs ut ytterligare.

Listan kan göras längre, men dessa tre punkter torde räcka som illustration. Som vi har sett så är det alltså sparande som leder till ekonomisk tillväxt medan konsumtion bara är en funktion av den ekonomiska tillväxten. Denna enkla sanning drar undan mattan för hela det keynesianska resonemanget.

Men det finns mer. Hela tanken på att staten kan ”styra” ekonomin med restriktiv penning- och ekonomisk politik i goda tider och expansiv dito i dåliga tider bygger på en absurd uppfattning om politikers och byråkraters övermänskliga förmåga. För att kunna styra ekonomin på det sättet måste beslutsfattarna veta exakt vad rätt penningmängd är varje givet läge, den rätta räntenivån, rätt investeringsgrad, rätt investeringsobjekt, rätta tidpunkten för att öka och sänka penningmängden och räntenivån och med hur mycket och i vilken takt och hur produktionsstrukturen ska se ut. Förutom att veta allt detta måste de även kunna verkställa alla åtgärder som ska mynna ut i det önskade resultatet inom rätt tid.

Det säger sig självt att ingen människa eller grupp av människor kan veta ens en bråkdels bråkdel av en bråkdel av det som nämnts ovan, en lista som på intet sätt är uttömmande. För att inte tala om att det inte ens finns något som ”optimal penningmängd”. Det betyder nu inte att det här inte skulle ha försökts. Sovjet är det uppenbara exemplet, med det finns flera.

Jag skulle vilja veta vem här som tror sig kunna klara av den här uppgiften, inte bara en gång utan år efter år, decennium efter decennium. Alan Greenspan, Ben Bernanke, Jean-Claude Trichet och många andra har ju försökt, men misslyckats kapitalt. Tror kanske Lars Pålsson Syll att han skulle lyckas bättre? Eller är det någon som tror att han känner någon som är uppgiften mogen?

Senast när de här frågorna ställs brukar det tystna och den tystnaden talar högre än tusen ord. För när man avslöjar den fantastiska arrogansen och naiva tron på supermänniskor som mer än något annat kännetecknar keynesianismen, brukar dess förespråkare snabbt få brådskande ärenden annorstädes. Men i stället för att fälla dem får jag ge dem en eloge. De flesta keynesianer erkänner tyst orimligheten i sitt teoretiska ramverk, väldigt få tror sig på riktigt vara övermänniskor. Det länder dem till heder och visar att de trots allt kanske har någon sorts förståelse för hur ekonomin och världen i stort fungerar.

Kommentera på bloggen.