Bekvämlighetshatarna

Forntida lyxkonsumtion?

Forntida lyxkonsumtion?

Dagens (eller rättare sagt söndagens) antikapitalistiska tokigheter kommer från SvD, i en artikel signerad några professorer och doktorander, bland annat från Handelshögskolan (i Umeå, som av “insider-rapporter” att döma anses vara lite av ett skämt och på väg att läggas ner). Bara titeln, Bilen en lyxvara vi kan vara utan, sätter tonen. Men det är inte bara det vanliga socialistiska dravlet vi utsätts för, utan vi utsätts också för så kallade “ekonomer” som totalt verkar sakna förståelse för grundläggande ekonomiska begrepp, och till synes hatar bekvämlighet (i alla fall för alla andra).

Faktum är att artikeln innehåller så många felaktigheter och tvetydigheter att det är svårt att veta var man ska börja. Men som vanligt i all modern “ekonomisk” teori får man lätt intrycket att alla resultat baseras uteslutande, eller till stor del, på statistiska undersökningar. Man frågar med andra ord folk vad de tycker, och sen baserar man sina slutsatser på detta. Jag tänker inte gå in på en längre utläggning varför detta är felaktigt, men vi kan kort säga att vi a) aldrig kan veta något om någons preferenser förrän han faktiskt agerar (demonstrerad preferens), och b) även om vi kunde det skulle vi inte kunna veta om personen vi frågade talade sanning. För mer om detta, se den utmärkta artikeln av Murray Rothbard, Toward a reconstruction of utility and welfare economics.

Egentligen skulle vi kunna nöja oss med denna analys, men det finns fler tokigheter som är värda att titta lite närmare på.

“Om bilen bara uppfattades som ett transportmedel, varför köper då människor bilar med prestanda som vida överskrider vad som krävs? Det går inte att bortse från att bilen för många människor är en konsumtionspryl. Något som forskningen visar och som biltillverkarna förstår. Njutning snarare än funktion är avgörande för konsumtionen. Visst finns det utsatta grupper som för sin rörlighet och för att klara sin vardag är beroende av bilen. I glesbygd och på obekväma tider saknas ofta godtagbara alternativ. Men varför diskuterar politiker i så fall inte vad som ska betraktas som nödvändiga bilresor?”

Här har vi en fullständigt vansinnig förvirring om de mest grundläggande ekonomiska koncepten, så som efterfrågan och nytta.

Det konstateras att människor köper bilar med prestanda “som vida överskrider vad som krävs”? Men krävs av vem? För vad? Och hur räknar de ut att det vida överskrider det som krävs? Det korrekta svaret på frågan är givetvis att den som kräver en viss prestanda är personen som köper bilen. Bilen i sig är ett medel för att uppnå ett mål. Målet, till skillnad från vad författarna vill antyda att det borde vara, är inte bara att ta sig från A till B (transportmedel), utan givetvis spelar andra saker roll. Exakt vad vet vi inte, men man kan gissa på att mer komfort ligger rätt högt upp på listan. Poängen är att författarna inte har utrustats med den gudomliga förmågan att bedöma vad som är rätt eller fel i specifika människors agerande. Det är den agerande människan som bestämmer vad som är lämpligt, vad som krävs, ingen annan. Denna mening är med andra ord nonsens.

Bilen kallas vidare, i en anklagande ton, en konsumtionspryl. Jaha, men det ligger väl inget ondskefullt i att saker är konsumtionsvaror? Människan måste konsumera för att överleva. Faktum är att all ekonomisk verksamhet har som syfte att producera något som kommer att konsumeras. Inget produceras bara för att det är roligt att producera. Saker produceras för att konsumeras. Detta är bara oerhört missvisande och galet.

”Ska vi börja beskatta fint väder, vackra tavlor, god mat etc. bara för att dessa ger mer njutning?”

Dessutom påstås det att det är “njutning” och inte “funktion” som styr konsumtionen. Men vad är “njutning” och vad är “funktion”? Det definieras givetvis aldrig, men författarna skulle med samma argument kunna hävda att vi alla enbart bör äta grå, näringsrik!, gröt, för all annat mat som äts baseras ju enbart på “njutningen” den ger och inte på dess “funktion”. Är njutning i sig fel? På vilka grunder baserar de detta på? Ska vi börja beskatta fint väder, vackra tavlor, god mat etc. bara för att dessa ger mer njutning?

Den enda beskrivning av njutning och funktion som är lämplig att använda är att säga att vissa medel lämpar sig bättre (är mer funktionella) för att uppnå vissa mål än andra, och att målet för all handling alltid är mer tillfredsställelse (njutning). Nu används ju ordet njutning, istället för tillfredsställelse, för att författarna vill ge oss bilden av någon sorts hedonistisk bilförare, just för att vi ska tycka att det är fel. Men begreppet och distinktionen som görs är nonsens och medvetet missvisande.

Och vad handlar detta hat mot “lyxprylar” om?

Först och främst är det helt och hållet missvisande. En gång i tiden var bilen en lyxpryl som endast de allra rikaste kunde ta del av, men det är tack vare den relativa marknadsekonomin som detta inte längre är fallet. Bilen har istället blivit en vanlig vara, som vanligt folk använder. Att hävda att den är en lyxvara är givetvis rent struntprat. Ja, förutsatt om vi inte talar om en situation där staten utarmar alltmer av vårt välstånd i form av skatter och inflation, vilket leder till att vi måste frångå vissa varor. Men det är knappast detta som författarna menar.

Dessutom, allting var lyx innan det spreds och blev saker som gjorde allas liv mer behagliga. Innan människor upptäckte hur man skapade eld ansågs sannolikt eld vara en lyxvara, men med ökade teknologiska framsteg lärde vi oss att göra eld, och då denna kunskap spreds blev det inte längre en lyxvara utan något som mer eller mindre togs för givet. Och det gjorde vårt liv klart mer behagligt. Det är, vilket sagts ovan, själva poängen med en marknadsekonomi att den gör tidigare lyxvaror till varor som sprids till alla och som höjer allas levnadsstandard.

“För att minska bilresandet är det nödvändigt att placera bostäder, arbeten och inköpsställen på kortare avstånd. Det är inget som kan göras på kort sikt och det är oklart vad som ska styra en sådan förändring i Sverige. […] Är det nödvändigt att rikspolitiker ingriper mer?

Det går att minska bilresandet genom samhällsplanering och en medveten strategi beträffande vad som är nödvändiga bilresor.”

Detta visar tydligt problemen med centralplanering (ja, stadsplanering inkluderad). Det leder till oförutsedda och oönskade konsekvenser. För att lösa problemen finns två vägar: mer intervention, eller ta bort interventionen/sluta intervenera. Eftersom politiker vill visa handlingskraft väljer de oftast att intervenera mer, och för detta behöver de en uppsättning apologeter som rättfärdigar deras agerande och säger till dem vad de ska göra (man får anta att detta är artikelförfattarnas roll i det hela). Således är deras öppna fråga, att det är ”oklart vad som ska styra en sådan förändring” endast retorisk. Givetvis ska det göras med politik, skatter och regleringar (dvs. mer våld och mer hot).

Det refereras även till termen “nödvändiga bilresor”. Detta är samma sak som redan nämnts ovan, fast med ett annat ord. Ovan talades det om “funktion”, och nu talas det om “nödvändighet”. Motsatsen till detta är “njutning” och “onödighet”, underförstått dåligt, det måste vi bli av med. Men begreppen är återigen hopplöst förvirrade och vinklade. Vad är egentligen nödvändigt? Som vi sett ovan, och vilket ekonomisk teori påpekar, är det enda vi kan säga att det finns mål, och att medel används för att uppnå dem. Ett medel som är nödvändigt är nödvändigt just för att det krävs för att uppnå ett visst mål. Det är således helt bakvänt att kritisera nödvändigheten av medlet i fråga. Men detta är givetvis bara ett sätt att kritisera folks individuella mål och värderingar, fast på ett väldigt bakvänt sätt. Och givetvis är det ett rop på politikers ”välvilja” att bestämma ännu mer över (andra) människors liv.

”Människor i allmänhet kommer inte att fara illa av att minska sitt bilresande.”

Nästa mening ger oss ovanstående påstående. Vi bör ha i åtanke att denna slutsats sannolikt baseras på frågeformulär, där man frågat folk vad de tycker. Dessutom är det ett typexempel på en “aggregerad varelse”, som inte existerar. Om nu människor i “allmänhet” inte kommer att “fara illa”, exakt hur många procent får fara illa innan det är fel? 1 %? 5 %? 20 %? Jag trodde att socialister inom alla partier brydde sig om minoriteter, men här är det tydligen ok om de far illa. (Förresten, vilket Ayn Rand poängterat, är ju individen den minsta minoriteten).

”Givetvis är det ett rop på politikers ”välvilja” att bestämma ännu mer över (andra) människors liv.”

Vad vi de facto kan se, till skillnad från dessa nonsensundersökningar, är vad folk faktiskt föredrar, och det är helt enkelt så att vissa föredrar att ta bilen. De gör detta för att de föredrar detta, oavsett vad de svarar på diverse frågeformulär eller vilken ”siffra” de sätter på sin ”biltillfredställelse”. Det är ett nödvändigt medel för att uppnå ett eftersökt mål. Om de hindras från att göra det kommer de att få det sämre än de annars hade haft det, dvs. deras upplevda tillfredsställelse kommer att vara lägre. Kommer de att “fara illa”? Ja du, det beror helt på vad man menar med “att fara illa”. Kommer de att “fara illa” på samma sätt som ett barn som blir misshandlat av sina föräldrar? Nej, sannolikt inte. Men sen när blev det måttstocken för vanliga människors liv? Det vi kan säga är att de kommer att få det sämre än de annars hade haft det. Författarna använder uttrycket “att fara illa”, för att maskera det faktum att de vet att personerna kommer att få det sämre. Det känns tryggt.

”I dag görs alltför många bilresor därför att bilen är en konsumtionspryl som ger njutning. Konsumenterna måste betala för dessa resor fullt ut likaväl som för annan konsumtion. Privatbilen ska inte betraktas som en samhällelig nyttighet som behöver subventioneras. Däremot måste kollektiva transportmedel vara allmänna.

Det går att höja skatterna rejält för bilinköp och bilresor

[…]

Att förbjuda privatbilismen går naturligtvis inte och är inte heller önskvärt. Att motverka samhällets subventionering och införa strängare restriktioner för både producenter och konsumenter är dock både motiverat och nödvändigt.”

Sen kommer vi till ett av de märkligaste styckena, iaf med tanke på att författarna antas vara ekonomer. Det är sant, jag kan ha missuppfattat det, men jag tror inte det. Det påstås att vi ska sluta subventionera bilismen. Här håller jag faktiskt med, givetvis ska inte bilismen subventioneras, precis lika lite som något annat skall subventioneras. Men det märkliga här är att det verkar som att författarna menar att bilismen subventioneras för att den inte beskattas tillräckligt! Om det är detta som faktiskt impliceras är det ett fullständigt makalöst påstående! Att inte beskatta något 100 % är givetvis inte samma sak som att subventionera det. Eller skulle de hävda att alla som inte betalar all sin inkomst i skatt går på bidrag!? Endast i någon sorts totalitär låtsasvärld där staten äger allt, även våra liv, och där allt vi har (egendom, friheter, rättigheter) är på statens nåd kan detta anses ha någon sorts bäring. Om detta är deras utgångspunkt är det verkligen anmärkningsvärt.

Endast i en väldigt förvirrad och väldigt totalitär statsapologets huvud är detta rimligt.

Kommentera på bloggen.