Varför välfärdsstaten kommer att kollapsa

En kort överblick av Österrikisk konjunkturcykel-teori

Det har sagts av vissa finansiella analytiker att den nuvarande lågkonjunkturen är av ett helt annat slag än tidigare lågkonjunkturer, ända tillbaka till den stora depressionen. Jag instämmer helt i detta, för det finns en fundamental skillnad mellan det som har hänt senaste decennierna och tidigare. För de som inte är skolade i Österrikisk konjunkturcykel-teori (Austrian Business Cycle Theory) så kan det sammanfattas som följer : Genom artificiellt låga räntor uppstår en felallokering av tillgångar där mer tillgångar investeras i långsiktiga projekt än folk i realiteten är villiga att stödja med sina besparingar. Pengar blir artificiellt “billiga”, vilket leder till att priset på arbetskraft och andra tillgångar pressas upp och en övergripande felkalkylering sker i ekonomin. Lågkonjunkturen inträffar när företag och entreprenörer inser att det inte finns tillräckligt mycket reella tillgångar för att slutföra de projekt som påbörjats, och de som har överinvesterat för mycket går i konkurs.

Ovanstående är en ganska enkel förklaring av vad som händer om du ändrar priset över tid på pengar (räntan). Ekonomin ser ut som den har mer besparingar än faktiskt är fallet, och därför blir det nödvändigt med en period när felaktiga investeringar likvideras, och kapital och arbetskraft allokeras om till de sektorer som på ett bättre sätt producerar saker folk faktiskt vill köpa. När den nödvändiga omstruktureringen av produktion har skett så återgår saker till normaltillstånd. Detta är vad som hänt under de flesta mindre lågkonjunkturer sedan centralbanker infördes. Dessvärre har något helt annat hänt denna gång. Det kanske enbart är en skillnad i skala, det kan mycket väl argumenteras att den “klassiska” konjunkturcykeln likväl som detta andra (som jag strax skall förklara) har hänt i alla lågkonjunkturer, men det finns denna gång en gigantisk skillnad i fråga om storlek.

Pengar lånas ut för att ge företag möjligheten att göra kapitalinvesteringar, så att de blir mer effektiva och kan producera mer varor och tjänster till ett lägre pris. Därmed ökar deras vinst, och det är denna vinst som möjliggör att lånet betalas tillbaka med ränta. Detta är inget konstigt – det är så ekonomin alltid har fungerat och alltid kommer fungera. Problemet uppstår när folk börjar investera i icke-produktiva tillgångar. De två huvudsakliga icke-produktiva tillgångar som marknaden numera är dränkt i är statsobligationer och konsumtionslån. Dessa investeringar görs inte för att öka framtida produktion – tvärtom så möjliggör de omedelbar konsumtion vilket minskar mängden tillgängliga besparingar som kan investeras, och om det hela dras tillräckligt långt så börjar vi därtill konsumera den existerande kapitalstrukturen. Nedan är en graf som visar olika typer av lån i USA under de senaste decennierna :

Bra lån, dåliga lån

Självklart visar ovan graf inte “hela” bilden – t.ex. så visar den inte de enorma mängder “värdepapperiserade” lån som har gjorts, utan det visar enbart lån som banker håller i sin balansräkning. Men notera vad som hände under tidigt 80-tal. En tydlig ändring av trendriktningen sker, och allt större volymer av lån går till konsumtion och bostäder. Dessa lån har som enda säkerhet de framtida löner som låntagarna förväntar sig. Självklart så är en viss mängd konsumtionslån hållbart. Men när man når en viss punkt så börjar konsumtionslånen själva minska möjligheten för låntagarna att betala tillbaks dem. Framtida löner är helt beroende av kapitalinvesteringar, och ju mer pengar som lånas ut till konsumtion desto mindre kan lånas ut till företag. Detta har lett oss in i en återvändsgränd. Det finns ingen möjlighet att konsumtions- och bostadslån kan betalas tillbaka – stora delar av dem måste förfalla i konkursförfarande. Om stater och centralbanker höll sina långa fingrar utanför det hela skulle det innebära en deflationär kollaps av både skuld- och penningmängden. Detta började hända under 2008, men avbröts. Sedan dess har vår kära överhöghet gjort allt de kan för att förhindra det oundvikliga. Slutresultatet kommer bli konkurs för den amerikanska staten (bland flera), eftersom de har försökt via statligt spenderande ersätta den konsumtion som vanliga konsumenter inte längre kan låna till. Det enda som kan och därtill MÅSTE hända är att en stor del av skulden skrivs av, och mer och mer tillgångar istället börjar lånas ut till företag för kapitalinvesteringar.

Det här är enbart data för USA, men jag kan garantera att i de flesta länder i västvärlden ser det ungefär likadant ut. Jag vet att så är fallet i Sverige, där bostadslån har nästan tredubblats i volym de senaste tio åren. Tyskland kan vara undantaget som bekräftar regeln, eftersom de har haft den tråkigaste bostads- marknaden i världen de senaste tio åren, och därmed kan vi anta att pengar inte har flutit in i bostadsmarknaden i samma utsträckning. För att summera : Om du investerar huvudsakligen i produktiva tillgångar så kan du förvänta dig att merparten av dessa pengar komme betalas tillbaka, med ränta. Räntan kommer bestämmas av tillgången på besparingar och den uppskattade risken i investeringen. Eftersom en fungerande marknad består av en stor mängd deltagare, där kompetenta investerare belönas och inkompetenta sådana bestraffas, så garanteras en utveckling där pengar drivs till de bästa möjliga investeringarna. När du börjar investera i icke-produktiva tillgångar (konsumtionslån och statsobligationer t.ex.), så garanterar du tvärtemot att fler och fler av dessa lån INTE kan betalas tillbaka, eftersom ökad konsumtion och konumtionslån leder till stillastående eller fallande löner.

Den stora charaden

Så, vad är det egentligen om har inträffat? För det första så har en enorm felprissättning av tillgångar och deras associerade risk ägt rum. Konsumentlån borde ha varit mycket dyrare, eftersom de i själva verket är mycket riskabla. Detta hade lett till en mycket mer begränsad volym av dylika lån. För det andra så har konsumtions-lånen nu nått sin naturliga gräns, nämligen när den sammanlagda kapaciteten för amorteringar och ränte-betalningar på lån är uppnådd. Detta innebär att en stor del av ekonomin producerar fel saker – nämligen saker som konsumenter inte längre kan finansiera via lån. Produktionen måste därmed ändras till att producera det som långivarna önskar spendera sina pengar på. Återigen – det naturliga i detta läge är en deflationär kollaps likt den på 30-talet, vilket hade tvingat än fler låntagare i konkurs. Detta är det naturliga sättet som ett system som förlitar sig på kredit-expansion att återgå till ett fungerande tillstånd, genom att både lånvolym och penningmängd kollapsar. En deflationär kollaps har därutöver många fördelar. Det leder till sjunkande konsumentpriser, och belönar de som varit duktiga och sparat. Det sänker priset på kapitalvaror än mer, vilket innebär att produktionsmedlen förflyttas från mindre kapabla producenter (som lånat för mycket) till mer kapabla sådana. Inget av detta har för övrigt hänt, snarare tvärtom. Den amerikanska finanssektorn äter upp mer och mer resurser, vilket kommer leda den amerikanska ekonomin än längre ned i träsket.

Låt oss diskutera välfärdsstaten. Det sena 70-talet och tidiga 80-talet var inte en bra tid för välfärdsstaten. I Sverige hade vi en gigantisk bostadsbubbla som sprack under tidigt 90-tal, och välfärdsstaten var nära att kollapsa. Men för de flesta länder så inträffade ett skifte redan efter 70-talet. Efter en längre period av mycket hög inflation började både priser och räntor sjunka. En del av detta kan troligen härledas till IT-revolutionen, som innebar massiva effektiviseringar över hela ekonomin. Dessvärre är det bara en del av förklaringen. Det som egentligen hände var att ekonomier som led av hög beskattning och hög inflation istället började låna från framtiden. Genom ett självförstärkande system av konsumtionslån, så började ekonomin se bättre ut, och tillgångspriser gick upp – vilket ledde till att folk kände sig rikare och därmed vågade ta ut ännu mer lån. Ekonomin förvandlades långsamt från en tradition av besparingar och frugalt beteende till en ny tradition av lån-och-spendera.

Den här charaden har varit beroende av en enda sak – nämligen att ingen försöker lösa ut de tillgångar som de har på papper, och att det konstant finns fler människor som är villiga att skuldsätta sig så att pappers-tillgångar kan skapas av dessa lån. Dessvärre har nu västvärlden kört ända in i kaklet. Det finns inga individer kvar som kan låna mer pengar, och samtidigt blir en allt större del av befolkningen äldre och vill lösa ut sina pensionstillgångar. Detta har börjat leda till och kommer fortsätta leda till att värdet på finansiella tillgångar sjunker då det finns fler säljare än köpare, och därtill en enorm våg av till synes oändlig konkurser. Åtgärder har hittills bestått av att trycka mer pengar för att ersätta förfallna tillgångar. Men även om vi på något magiskt sätt skulle kunna trycka pengar för att ersätta alla förfallna skuldpapper utan att skapa hyperinflation skulle detta inte hjälpa! På grund av demografiska förändringar och det faktum att vi inte länger har en hög sparkvot och frugala medborgare så är det OMÖJLIGT att repetera det som hände de senaste 30 åren.

Ingen pension för någon

Det som i själva verket har hänt är den största förskingringen i mänsklighetens historia. Jag tenderar att återvända till detta faktum, och den oundvikliga sanningen är denna : Det finns inga pensionsbesparingar, för de reella tillgångarna har redan konsumerats! Pengarna har investerats i obligationer som blir mer och mer värdelösa eftersom pengarna inte kan betalas tillbaka, och i enormt övervärderade aktier som kommer att ha en fantastiskt dålig utveckling tills det finns tillräckligt med riktiga besparingar för att producera saker billigare, så folk kan ha råd att köpa dem. Den västerländska ekonomin har gått från en produktionsmotor till ett pyramidspel, och det finns ingen återvändo. Reella löner kommer falla under en lång period, och reella förmögenheter kommer fortsätta att sjunka, och inget av detta tar slut förrän vi ser en genomgående förändring av beteenden, och sparkvoten går tillbaka till det som behövs för att hålla igång en produktions-ekonomi på hög nivå. Dessvärre lär detta länge förhindras av allsköns påhitt från stater och centralbanker.

Det borde därmed vara ganska uppenbart vad som kommer hända med skatte-intaget. Samtidigt fortsätter projektioner för bidrag och framtida spenderande att växa exponentiellt. Det syns mycket tydligt vad som händer när dessa två verkligheter kolliderar i USA – den amerikanska staten spenderar 160%# av vad den tar in i skatter. Det som kommer ske därefter observeras enklast genom att se till Grekland – att försöka krympa välfärdsstaten leder till en konstant recession, eftersom det tar tid för den privata ekonomin att skapa nya jobb, och för produktion att ställas om från saker som staten brukade konsumera till saker som den privata ekonomin önskar. Detta måste pågå ända tills välfärdsstaten har krympt såpass mycket så den kan hållas uppe av en ekonomi som handikappats av underinvestering och överkonsumtion.

Vi förstår alla att detta inte kommer ske. Skatter kommer höjas allteftersom möjligheten att låna kommer upphöra. Detta kommer handikappa ekonomin än värre, vilket leder till ännu större behov av nedskärningar. Denna spiral kommer fortsätta tills vi antingen ser en fullständig kollaps av samhällsekonomin, eller tills Staten till slut börjar kliva tillbaka eftersom allmänheten kräver det. Det senare har hittills aldrig inträffat. Och den här gången så måste det ske. De senaste 30 åren må ha sett ut som ett bevis för att välfärdsstaten “fungerar”, så länge som man behöll någon form av kontroll över statligt spenderande. Sanningen är att vi har lånat pengar i storleksordningen av en hel generations framtida välstånd för att hålla välfärdsstaten flytande, och vi måste nu acceptera både att det som utlovats aldrig kan levereras, OCH att vi måste betala tillbaka det vi lånat de senaste 30 åren.

Game over

Kommer vi se revolter? Ja. Kommer vi se en eller fler gigantiska kollapser likt den stora depressionen i västvärlden? Ja. Kommer antalet fattiga öka? Ja. Kommer det bli hysterisk inflation och potentiellt hyperinflation när centralbanker försöker rädda dett kollapsande skuldsystemet? Ja. Vad blir kvar? Det beror helt på när allt detta tar slut. Det ter sig uppenbart att det demokratiska systemet inte kan lösa något av detta genom vanliga processer. Vägen vi färdas på leder antingen till Sovjet, Stenåldern eller Argentina. Endast om befolkningen gör uppror mot systemet som sådant kan saker byta riktning, och även då kommer det ta en lång tid att återetablera ett sunt bankväsende, allt medan folk som är mycket fattigare än nu är tvungna att lära sig att spara pengar istället för att slösa. Om detta låter ungefär lika sannolikt som att en snöboll överlever i helvetet så förstår ni ungefär vart jag står i frågan. För att citera vår finansiminister från de värsta månaderna i början av 2009 :

“Det kommer bli en mycket lång, kall, mörk vinter”

Han förstod troligen inte hur rätt han hade, men i slutändan kommer han (liksom vi) förstå vad det var han fick en kort glimt av under vintern 08-09. Det är påväg, och det går inte att förhindra. Allt som går att göra är att förbereda sig. Doug Casey (en av författarens favoriter) publicerade nyligen en uppsättning scenarion för den amerikanska ekonomin. Kontentan av det hela var att det är bäst att spänna fast säkerhetsbältet, för det kommer bli 20 mycket påfrestande år framöver.

Spelet är slut för välfärdsstaten, även om nästan ingen har förstått det ännu.

Appendix
Följande graf fanns ej med i original-artikeln på engelska, men kan intressera en svensk publik. Ett par detaljer bör uppmärksammas.

  1. 1. Data är hämtat från SCB, dock saknas månadsdata för perioden fram till 2002-01-01, data har därför satts till kvartalsvärdet för samtliga månader innan 2002-01-01.
  2. 2. Data som visas är utlåning till icke-finansiella företag och utlåning till hushåll. Den senare posten skiljer ej på utlåning till bostäder eller konsumtion, d.v.s. är ekvivalent med serierna CONSUMER + REALLN i grafen över USAs låneutveckling
  3. 3. Denna graf visar nominella tal i miljoner SEK, medan grafen över USAs låneutveckling visar procentuell andel av summan.

Slutligen bör noteras (och detta är ej irrelevant) att svensk statsskuld under perioden konsekvent minskat både nominellt och som del av BNP, vilket innebär att ökningen av svensk utlåning till hushåll har till viss del finansierats av avbetalningen på statsskulden. Detta har gjort att summan av “icke-produktiva” lån i den svenska ekonomin varit relativt konstant. Detta förändrar dock ej grund-teorin, eftersom Sveriges ekonomi när denna utveckling började (slutet av 90-talet) på inget sätt var i ett särskilt fördelaktigt läge. Sedan dess har det “sett ut” som ekonomin blivit avsevärt bättre, men en väsentlig del av detta har varit ett skifte av lånebördan från publik till privat sektor, och har tillfört motsvarande ~150 miljarder SEK årligen för individer att konsumera genom att belåna sina bostäder högre. Detta har gjorts under en period med konsekvent fallande räntor, dock utan ökande sparkvot och ökande utlåning till företag vilket gör att välståndsökningen troligen till stor del är illusorisk, då mängden produktiva investeringar inte har ökat i tillräcklig utsträckning för att stödja en sådan utveckling. Summan av resonemanget torde vara att avbetalningen av statsskulden har förbättrat Sveriges läge, men att det på inget sätt ser muntert ut för den sakens skull.

Kommentera på bloggen