Den hemska extremismen

Det blir allt vanligare att i media peka finger mot så kallade ”extremister”. Tydligen ska ordet vara synonymt med att vara våldsbenägen (eller -älskande), hotfull och terrorist. Och tydligen ska det beskriva den sorts människor som inte är som de flesta andra. Det är en rätt underlig syn och tyder på en rätt inskränkt bild av människor och vad samhället går ut på. Som förvisso är vad vi borde förvänta oss av politiska propagandister och journalister.

Ordet extremist är nämligen ett synnerligen dåligt begrepp för att beskriva någon. Det är nämligen helt och hållet relativt – man kan inte utpekas som ”extremist” utan att samtidigt vara ”extrem” gentemot någonting annat. Det betyder att den som är utbildad i ett barbariskt samhälle är extrem, den som står för fred i krigstid är extrem, liksom den som är kristen i Saudiarabien också kan betecknas som ”extrem”. Med andra ord: en frihetlig demokrat i 1930-talets Hitlertyskland var ”extremist” gentemot såväl staten som de flesta av invånarna.

Att ett begrepp är relativt en implicerad norm gör att det inte kan beskriva någonting, lika lite som att säga att något är ”stort” – man måste veta vad det är man jämför med. Exempelvis är Ayers Rock en väldigt ”stor” sten medan månen är en rätt så ”liten” himlakropp. Men det säger ju ingenting alls om man jämför dem sinsemellan: ”stora” Ayers Rock är många tusen gånger mindre än den ”lilla” månen. Så man måste vara väldigt klar över vad det är som gör det relativa begreppet till vad det är – men det görs inte. Istället impliceras en massa saker i användningen av begreppet ”extremism”.

Exempelvis är såväl nazister som kommunister extrema. Liksom pacifister och libertarianer. Men nazister och kommunister har gemensamt att de mer än gärna använder våld och ”offrar” människor för sakens skull; samtidigt skulle en pacifist eller libertarian aldrig använda våld mot varket person eller egendom (om inte den andra personen först attackerar). I medialogiken buntas bägge läger ihop som ”extremister” och man fäller hellre än friar, vilket betyder att t ex libertarianer likaväl som nazister kan hängas ut (i alla fall indirekt) som våldsälskande upprorsmakare.

Det intressanta i detta är att man utgår ifrån att den absoluta politiska normen är ”socialdemokrat light” (kalla det ”folkpartist) och att ”extremer” oavsett i vilken riktning är av ondo. Precis som Gandhi var extremist gentemot det brittiska imperiet. Eller som Kopernikus och Galileo var ”extremister” i det geocentriska katolska Europa. Det finns en mängd exempel på extremism som vi idag godtagit och tar som självklart – och där det som var ”normen” har förkastats och aldrig kommer att dammas av igen. Som den absoluta monarkin, det patriarkala samhället, slaveriet…

Genom att avfärda extremism begår man därför ett enormt misstag som kan få enorma konsekvenser. Man är inte bara konservativ och skapar oförståelse för det man inte riktigt förstår. Inte heller begränsas effekten till att man cementerar dagens orättvisor och missförstånd. Nej, man ger direkt uttryck för och deklarerar sin fördomsfullhet och framstegsfientlighet. Och samtidigt som man blint förordar status quo så jämställer man libertarianism och fred med totalitarianism och inbördeskrig. Därigenom gör man det omöjligt att i den sociala diskursen trovärdigt argumentera för en utveckling i fredlig och frihetlig riktning. Är det verkligen vad dessa journalister, som uppenbarligen gladeligen skulle bunta ihop Moder Teresa och Charles Manson under ett epitet, vill uppnå med häxjakten på ”extremister”?

Men jag talar i egen sak: min egen världsåskådning och personliga övertygelse är högst extrem. Jag står för icke-vålds-principen i dess allra striktaste tolkning och stödjer endast individers agerande på frivillig basis. Min passion är för rättvisa i den allra mest grundläggande betydelsen, där alla har precis samma (och obegränsade) rätt till att forma sina liv.

Hur detta – i medias ögon – gör mig till någon slags ”nazist” är för mig helt oförståbart.

1 kommentarer till ”Den hemska extremismen

  • Jag håller med om att begreppet ”extremism” som det används i medier och diverse politisk debatt i regel är meningslöst och sofistiskt.

    Det jag tror att man ibland, medvetet eller omedvetet, försöker fånga in med begreppet när man inte använder det som ett rent polemiskt skällsord är snarare dogmatism, trångsynthet eller fanatism.

    När man exempelvis talar om ”extrema” muslimer så syftar man ibland till dogmatiska muslimer som är onåbara för rationell diskussion utan är okuvligt säkra på att den egna tolkningen av den egna religionen är ofelbar oavsett vilka argument eller bevis som förs fram för och emot.

    Dogmatism finns överallt, och i synnerhet där idealet är att det ska vara fritt från det. Många mainstream ekonomer utgör exempel på detta i ekonomin.
    Jag tycker man ska utesluta termen extremism från rationell diskussion och hålla sig till rationell argumentation och bevisning istället, oavsett om det man diskuterar anses ”extremt” som anarkism eller lagomluktande Reinfeldt-etatism.

    Att personer anses extrema är ointressant, vad de har för skäl för sin uppfattning är intressant.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *