Chicago-skolan och den Österrikiska skolan

Folk frågar mig ofta hur den Österrikiska skolan skiljer sig från Chicago-skolan. Är inte båda marknadsliberala skolor som motsätter sig Keynesiansk överstatlighet?

I denna artikel kommer jag att beskriva några av de viktigaste skillnaderna. Även om det är sant att den Österrikiska skolan håller med Chicago-skolan i många politiska frågor, skiljer sig deras inställning till den ekonomiska vetenskapen ganska mycket. Det är viktigt att då och då förklara dessa skillnader, om så bara för att motbevisa den vanliga anklagelsen om att Österrikisk ekonomi helt enkelt är en religion som används för att rättfärdiga libertarianism.

Låt mig göra några uppenbara initiala påpekanden innan vi börjar: jag representerar inte alla österrikiska ekonomer, och i denna artikel kommer jag att diskutera moderna anhängare av den Österrikiska skolan i Ludwig von Mises och Murray Rothbards idétradition. (I synnerhet beträffande metodologi skiljer sig österrikarna i det Rothbardianska lägret något från de som inspireras mer av Friedrich Hayek och Israel Kirzner.) Det är också viktigt att notera att alla ekonomer i Chicago-skolan inte tycker lika. Likväl hoppas jag att följande generaliseringar är representativa.

Metodologi

Till att börja med är Österrikiska ekonomer lite udda jämfört med andra professionella ekonomer eftersom de lägger fokus på metodfrågor. Faktum är att Mises magnum opus, Human Action, ägnar hela andra kapitlet (41 sidor) till ”De kunskapsteoretiska problem inom vetenskapen om mänskligt handlande.” Inget sådant behandlades i den senaste upplagan av Freakonomics.

Även om de flesta ekonomer under 1900-talet och i vår tid starkt skulle motsätta sig det, insisterade Mises på att ekonomisk teori var en a priori-vetenskap. Vad han menade var att ekonomer inte bör försöka efterlikna fysikens metoder genom att komma på hypoteser och sedan utsätta dem för empiriska tester. Tvärtom menade Mises att kärnan av ekonomisk teori logiskt kunde härledas från axiomet om ”mänskligt agerande”, dvs. insikten att andra medvetna varelser existerar som använder sitt förnuft för att uppnå subjektiva mål. (Mer information om Mises metodologiska synpunkter finns här och här .)

I motsats till detta är Chicago-skolans mest inflytelserika artikel om metodologi Milton Friedmans ”The Methodoly of Positive Economics”.

[d]en relevanta frågan att ställa om en teoris ”antaganden” är inte om de är beskrivande ”realistiska”, ty det är de aldrig, utan om de är tillräckligt goda approximationer för ändamålet. Och denna fråga kan endast besvaras genom att se ifall teorin fungerar, dvs. om den ger tillräckligt exakta förutsägelser.

Även om Friedmans analys låter helt rimligt, och verkar vara typiskt ”vetenskaplig”, menade Mises att det var en förförisk fälla för ekonomer. För att ge en snabb bild av perspektivskillnaderna kan jag använda ett exempel från min undervisningserfarenhet.

Exemplet kommer från en kurs om mikroekonomiska principer, och vi använde en utmärkt lärobok författad av Gwartney, Stroup, et al. I det första kapitlet har de en lista med flera riktlinjer eller principer för det ekonomiska tänkandet. Som jag minns handlde det om saker som, ”Människor svarar på incitament,” och ”Det finns alltid kompromisser.” Dessa var icke-kontroversiella saker som varje ekonom skulle hålla med om var viktiga för att få studenterna att ”tänka som en ekonom.”

Dock påstod en princip, som stack ut likt en värkande tand, att ”en ekonomisk teori måste kunna göra testbara förutsägelser för att vara vetenskaplig”. Jag förklarade för klassen att även om detta var en populär uppfattning bland professionella ekonomer var det inte en uppfattning som jag delade. Jag förklarade att inget som vi skulle lära oss från Gwartneys lärobok skulle ge testbara förutsägelser. Tvärtom skulle jag enbart lära dem ett ramverk som de kunde använda för att tolka världen. Studenterna skulle få bestämma om ramverket var användbart, men i slutändan skulle deras beslut inte bara baseras på frågan: ”Gjorde dessa verktyg av tillgång och efterfrågan att jag kunde göra bra förutsägelser?”

Efter att jag förklarat min syn på saken gjorde en av studenterna den utmärkta iakttagelsen att inte en enda av de övriga riktlinjerna var en testbar förutsägelse. Han hade rätt! Till exempel, hur kan man testa påståendet att människor reagerar på incitament? Jag skulle kunna säga till en person, ”Jag ger dig 20 kr om du klipper av stortån.” Oavsett vad som händer är mitt påstående tryggt och säkert. Om personen inte klipper av sig stortån visar det bara att jag inte erbjudit honom ett tillräckligt stort incitament.

Men detta är inte bara ett filosofiskt spel för gallerierna. Mises betonade att det viktiga för ett sunt ekonomiskt tänkande inte är en samling empiriska påståenden om hur ekonomiska variabler beter sig. Snarare är ekonomisk teori i första hand ett internt enhetligt ramverk för att kunna tolka ”data”.

Det är sant att vissa tillämpningar av ekonomisk teori har att göra med historiska bevis – som till exempel vid undersökningen av huruvida Federal Reserve spelade en viktig roll i att skapa bubblan på bostadsmarknaden – men detta är långt ifrån hur en typisk mainstream-ekonom motiverar byggandet av matematisk modeller.

Konjunkturcykler

En annan stor skillnad mellan den Österrikiska skolan och Chicago-skolan är deras förklaring till boomen, och vad som bör göras vid en recession. Läsarna av denna artikel är säkerligen bekanta med den Österrikiska uppfattningen , så jag kommer att fokusera på Chicago-skolan istället.

”Långt ifrån att härleda ekonomiska principer eller lagar som av nödvändighet är sanna (som Mises föreslår) förordar Friedman istället utvecklandet av modeller med felaktiga antaganden.”

Ekonomer som tillhör Chicago-skolan har nyanserade åsikter, men generellt sett förlitar de sig på hypotesen om ”effektiva marknader” (EMH). I sin allra starkaste form förnekar EMH att en bostadsbubbla ens kan existera (se här och här ). Givet deras antaganden om rationella aktörer och marknader som snabbt justeras, och med tanke på att de saknar en sofistikerad teori om ekonomins kapitalstruktur, tvingas ekonomerna som tillhör Chicago-skolan att förklara recessioner som ”jämviktsresultatet” av plötsliga ”chocker”.

Historiskt tar de inte hänsyn till de snedvridningar som orsakas av för låga räntor (vilket givetvis är den viktigaste ingrediensen i den Österrikiska teorin om konjunkturcykeln). Men nyligen har fler och fler FED-kritiker som tillhör Chicago-skolan börjat påpeka farorna med Ben Bernankes noll-räntepolitik.

Ironiskt nog är det område där den Österrikiska skolan och Chicago-skolan skiljer sig mest åt frågan om penningpolitik, den fråga som Milton Friedman specialiserade sig i. Friedman (och medförfattaren Anna Schwartz ) gav FED skulden för att de inte tryckte tillräckligt mycket nya pengar i början av 1930-talet för att kompensera den nedgång som drevs av uttagsanstormningarna. I vår tid har vissa Chicago-utbildade ekonomer – som med rätta pekar på Milton Friedman själv för att rättfärdiga sitt ställningstagande – skyllt krisen under hösten 2008 på Bernankes ”strama penningpolitik”. Naturligtvis avskys dessa åsikter av de moderna Österrikiska ekonomer som verkar i samma tradition som Murray Rothbard, och som menar att centralbanken bör avskaffas.

Lag och ekonomi

Slutligen har de flesta moderna medlemmar av den Österrikiska skolan och Chicago-skolan väldigt olika idéer när det kommer till området som hanterar lag och ekonomi. Oavsett om det baseras på naturrätten eller på det traditionella arvet från sedvanerätten (eng. common law) tenderar Österrikiska ekonomer att tro att människor objektivt har äganderätt, punkt slut, och när vi specificerat dessa rättigheter kan den ekonomiska analysen börja. I motsats till detta skulle några av de mer extrema tillämpningarna av vad som kan kallas ”Chicago-metoden” säga att tilldelningen av äganderätt i sig bör fastställas på basis av ekonomisk effektivitet. (I Walter Blocks reductio ad absurdum, beslutar en domare om en man har stulit en kvinnas handväska eller inte genom att fråga hur mycket varje part skulle vara villiga att betala för den.)

Detta är ett särskilt subtilt område som jag inte, på ett godtagbart sätt, kan sammanfatta i denna artikel. Det räcker att säga att både Österrikiska ekonomer och ekonomer som tillhör Chicago-skolan kan uppskatta de fantastiska insikterna – och utmaningen av den Pigovianska standardkritiken av marknaden – som återfinns i en berömd artikel av Ronald Coase. Dock har Chicago-skolan tagit Coases arbete till slutsatser som många (kanske de flesta) moderna Österrikiska ekonomer finner avskyvärda.

Slutsats

Gällande typiska frågor som minimilön, tullar eller statliga stimulansåtgärder kan sannerligen Österrikiska ekonomer och ekonomer som tillhör Chicago-skolan buntas ihop som ”marknadsliberala”. Men på många andra områden – särskilt beträffande frågor som rör ren ekonomisk teori – är de två skolorna helt olika. Som Österrikisk ekonom vill jag uppmuntra anhängare av den fria marknaden som bara känner till Friedman att lägga till Ludwig von Mises och Murray Rothbard på sin läslista.

Originalartikeln har översatts till svenska av Joakim Kämpe

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *