Det dummaste på länge

”Den ekonomiska cirkulationen”

Den här ”analysen” är nog det dummaste jag sett på länge. (Och det är ändå i konkurrens med före detta ekonomer som föreslår vi ska rusta för krig mot utomjordingar för att rädda ekonomin.)

Det är tydligen inte bara så att ”alla” är ute efter att skära rejält i de offentliga budgetarna för att minska underskotten (TARP och diverse stimulanspaket är redan glömda, liksom det amerikanska ”spar”-paket som bara minskar ökningstakten på underskottet). Nej, det är någon slags högervriden konspiration av ”det mest marknadsliberala prästerskapet, från libertarianer till de traditionellt ekonomiskt konservativa kretsarna”. Och, vem vet, den syftar antagligen till att driva oss alla i fördärvet.

Så här är det, om man ska tro Per ”Jag-Kan-Ingenting-Alls-Om-Ekonomi” Lindvall: statliga besparingar betyder nödbroms i ekonomin, vilket gör att ”den ekonomiska cirkulationen” riskerar att ”skadas rejält”. Och det är ju som vi alla vet oerhört farligt. Det är ju så klart mycket bättre om ekonomins ”circular flow” går så fort som möjligt, gärna så fort att vi allihop blir helt snurriga.

Problemet med detta resonemangn är… allt, egentligen. Det finns inget ”circular flow”, utan det är en modell baserad på orimliga neoklassiska antaganden – och som man använder i grundkurser för att visa att allt hänger ihop. (Vissa tar det uppenbarligen lite väl bokstavligt.) Men även om det skulle vara så att ekonomin bara snurrar runt hela tiden, så spelar det ju ingen roll hur mycket som snurrar runt. Allt kommer ändå alltid att vara i equilibrium – och det är ju det som är huvudsaken.

Och dessutom visar man alltid i samband med ”den ekonomiska cirkulationen” hur summan av sparande per definion är lika med summan av investeringar. Men det är ju just det senare som Lindvall (tillsammans med andra låtsasekonomer) vill öka för att minska arbetslösheten genom spenderingar inte sparande. Vilket bara ytterligare motsäger Lindvalls svammel. Problemen Lindvall talar om finns liksom inte i den modell som han hänvisar till för att på något sätt verka påläst – och inte heller är spenderingsfeber lösningen.

Problemet uppkommer först om man injicerar hokus pokus i denna redan utomjordiska modell: spöken, gastar eller ”animal spirits”.

Vad Per Lindvall och hans gelikar behöver är egentligen en historielektion, vilken kanske kan skapa intresse för ekonomisk teori – och således, i slutänden, ett uns av verklig ekonomisk kunskap. Det räcker med att förstå två exempel av rejäl ekonomisk kris: depressionen 1920-21 och depressionen 1929-1939. Den förra är ”problemet” Lindvall skriver om, medan den senare uppenbarligen är ”lösningen”…

 

Uppdatering: Av någon anledning försvann länken till den artikel jag kommenterar på. Länken har återställts och artikeln finns att läsa här.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *