Skapade staten Internet?

Libertarianer brukar ofta hänvisa till Internet som ett typexempel på att frihet är uppfinningarnas moder. Motståndare brukar snabbt kontra med att Internet var en statlig uppfinning som än en gång bevisar att marknaden måste styras av statens stadiga hand.

På ett sätt har kritikerna rätt, men inte på det sätt som de tror.

Det är sant att Internet började som ett statligt experiment, ARPANET, vilket avsåg dela datorkraft och upprätta ett säkert militärt kommunikationsnät.

ARPANETs upphovsmän hade förstås inte kunnat förutse det (kommersiella) Internet vi har idag. Detta är en viktig aspekt av hur Internet fungerar och även en förklaring till varför det finns så många hinder för den fortsatta utvecklingen av online-tjänster. Det är bara tack vare marknadens aktörer som Internet blev något annat än bara ett vanligt, ineffektivt, överutnyttjat och överfinansierat statligt experiment som inte fyllde någon praktisk samhällelig funktion.

Faktum är dock att statens roll i skapandet av Internet ofta underskattas.

Internet har staten att tacka för sin blotta existens. Det hela började med ARPA som inrättades 1957 som ett svar på Sovjetunionens uppskjutning av Sputnik, och skapades för att forska kring en effektiv användning av datorer för civila och militära tillämpningar.

Under 1960-talet hade RAND Corporation börjat fundera på hur man kunde utforma ett militärt kommunikationsnät som skulle vara osårbart vid en kärnvapenattack. Paul Baran, en RAND-forskare vars arbete finansierades av amerikanska flygvapnet, producerade en sekretessbelagd rapport 1964 där han föreslog en radikal lösning på detta kommunikationsproblem. Baran föreställde sig ett decentraliserat nätverk av olika typer av ”värd”-datorer, utan någon central växel, utformat för att fortsätta fungera även om delar av nätverket förstördes. Nätverket skulle bestå av flera ”noder” av likvärdig betydelse som kunde skicka och ta emot databitar.

Varje datafragment kunde därmed skickas via ett av flera olika vägar till målet, så att ingen del av nätet skulle vara helt beroende av någon annan del. Ett experimentellt nätverk av denna typ, som finansierades av ARPA och därför kallades ARPANET, inrättades vid fyra amerikanska universitet år 1969.

Forskare vid samtliga av dessa fyra noder kunde dela information mellan varandra och styra alla de andra maskinerna på distans över det nya nätverket.

År 1972 hade antalet ARPANET-anslutna värddatorer ökat till 37 stycken. Eftersom det gick så enkelt att skicka och ta emot data gick ARPANET inom loppet av några år från att vara ett nätverk för delad datorkraft till att snarare bli ett statligt subventionerat e-postkontor. Den huvudsakliga trafiken på ARPANET utgjordes inte av databehandling utan nyheter och personliga meddelanden.

Allt eftersom delar av ARPANET öppnades upp och inte längre var hemligstämplade började kommersiella nätverk snart ansluta till det. Alla typer av datorer med en viss kommunikationsstandard (protokoll) kunde skicka och ta emot information över nätverket. Utformningen av dessa protokoll lades ut på entreprenad till privata universitet som Stanford och University of London och finansierades av olika federala myndigheter. De större trafiklederna fortsattes dock att finansieras av Försvarsdepartementet.

I början av 1980-talet hade den privata användningen av ARPA-protokollet (det som nu kallas ”TCP / IP”) vida överstigit det militära bruket. År 1984 tog National Science Foundation på sig ansvaret att bygga ut och underhålla stambanorna (”stamnätet”). (ARPANET upphörde formellt att existera år 1989, vilket knappast någon märkte på den tiden). NSF’s Office of Advanced Computing finansierade Internets infrastruktur från 1984 fram till 1994, då stamnätet privatiserades.

Kort sagt var både utformningen och införandet av Internet nästan helt beroende av statliga pengar. Det faktum att dess skapare föreställde sig ett paketförmedlande nätverk fick stora konsekvenser för hur Internet faktiskt fungerar. Till exempel är paketförmedling en bra teknik för filöverföringar, e-post och webbsurfing, men mindre bra för realtidsapplikationer såsom streamat video och ljud, och, i mindre utsträckning, serverbaserade applikationer såsom webbmail, Google Earth, SAP, PeopleSoft och Google Spreadsheet.

Dessutom överutnyttjas nätverket pga. att det saknas en mekanism för prissättning av individuella paket – precis som med alla statliga tjänster. Varje paket tilldelas därför samma prioritet. Ett paket som innehåller en kirurgisk diagnos av en akutsjuk patient har exakt samma chans att komma fram som ett paket som innehåller den senaste Coldplay-singeln, eller instruktioner från en online-spelare om att slå någon av sina fiender.

Eftersom avsändarens marginalkostnader för varje överföring är lika med noll överutnyttjas och överbelastas ofta nätverket. Precis som alla andra ägarlösa resurser lider ett öppet paketförmedlande nätverk av vad Garrett Hardin kallade för ”allmänningens dilemma”.

På intet sätt kan vi säga att paketförmedlande är ”rätt” teknik. Ett av mina favoritcitat kring detta ämne kommer från Netbook, en semi-officiell beskrivning av Internets historia:

”Det nuvarande globala datornätverket utvecklades av vetenskapsmän och forskare och andra användare som var fria från marknadskrafterna. På grund av statens tillsyn och subventionering av nätets utveckling befann sig dessa nätverkspionjärer inte under någon tidspress eller andra begränsningar som kommersiella satsningar alltid måste ta hänsyn till. De kunde därför bidra med den tid och arbetskraft som behövdes för att se till så att problemen blev lösta. Och de flesta gjorde detta i syfte att bidra till nätverkets användare.”

Med andra ord var Internets upphovsmän inte begränsade av att det som de producerade måste tillgodose konsumenternas önskemål.

Vi måste akta oss för att beskriva Internet som en ”privat” uppfinning, en spontan ordning, eller ett lysande exempel på kapitalistisk uppfinningsrikedom – ty Internet är ingetdera. Naturligtvis har nästan alla dagens tillämpningsområden av Internet utvecklats av den privata sektorn, och kunde inte ha förutspåtts av de ursprungliga grundarna.

(Tyvärr var den ursprungliga webben och den första webbläsaren ett undantag som utvecklades av det statligt finansierade europeiska laboratoriet för partikelfysik (CERN) samt University of Illinois NCSA.)

Och dagens Internet skulle vara omöjligt utan Xerox PARC’s och Apple’s heroiska insatser för att utveckla ett användbart grafiskt användargränssnitt (GUI), en lätt och tålig mus samt Ethernet-protokollet. Ändå skulle ingen av dessa uppfinningar varit möjliga utan de stora statliga investeringar som gjorde att nätverket uppstod från första början.

Nu är det förstås lätt att beundra teknologin bakom Internet. Jag förundras över det varje dag. Men tekniskt värde är inte detsamma som ekonomiskt värde. Det ekonomiska värdet kan bara avgöras av konsumenternas fria val att köpa eller inte köpa. ARPANET kan mycket väl ha varit tekniskt överlägset alla kommersiella nätverk som fanns vid den tiden, precis som Betamax kan ha varit tekniskt överlägset VHS, eller MacOS kontra MS-DOS, eller Dvorak kontra QWERTY. (Dock var Dvorak egentligen inte överlägset.) Men de produkter och de funktioner som värderas av ingenjörer är inte nödvändigtvis desamma som konsumenterna uppskattar. Marknaden väljer och vrakar utifrån ekonomisk överlägsenhet, inte teknologisk överlägsenhet (även när det finns ”nätverkseffekter”, vilket Liebowitz och Margolis har visat).

Libertarianska Internetentusiaster tenderar ofta att glömma bort ”den krossade rutan”. Vi ser Internet. Vi ser dess användningsområden. Vi ser de fördelar det medför. Vi surfar webben och kollar vår e-post och laddar ner musik. Men vi kommer aldrig kunna se den teknologi som inte har utvecklats på grund av att de resurser som skulle ha använts till dess utveckling konfiskerades av det amerikanska försvarsdepartementet och gavs till Stanfords ingenjörer. På samma sätt kan jag beundra det majestätiska i en egyptisk pyramid, Hover-dammen eller en rymdfärja, men det betyder inte att jag tycker att de borde ha skapats, i synnerhet inte på skattebetalarnas bekostnad.

Vilken typ av globalt datanätverk skulle marknaden ha valt? Vi kan bara gissa. Kanske hade det varit mer som de kommersiella online-nätverken såsom Comcast eller MSN, eller de privata anslagstavlorna på 1980-talet. Troligtvis skulle det använda någon form av prissättningsstruktur, där olika avgifter skulle tas ut för olika typer av överföringar.

Hela idén med att prissätta Internet som en knapp resurs – och bandbredd är, med tanke på dagens teknik, knapp, men vi brukar oftast inte märka detta – ignoreras i de flesta förslag om att lagstifta fram nätneutralitet, en form av ”nätverkssocialism” som bara kommer hämma Internets fortsatta tillväxt och utveckling. Debatten om nätneutralitet sker i skuggan av statlig inblandning. Likaså debatten om fördelningen av utrymme för trådlös överföring. Alla resurser som kontrolleras av staten kommer fördelas utifrån politiska prioriteringar.

Låt oss därför konstatera följande: ja, det var staten som grundade Internet. Som ett resultat av detta har vi fortfarande kvar en mängd olika typer av ineffektivitet, felallokering, missbruk och politisk favorisering. Med andra ord står den statliga inblandningen för Internets fortsatta problem, medan marknaden bör få beröm för allt fantastiskt den har skapat för nätet.

Originalartikeln har översatts till svenska av Mises.se

Kommentera på bloggen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *