Friedmans 4 sätt att spendera pengar

Milton Friedmans idéer analyseras alltid av ekonomer av den österrikiska skolan och libertarianer [1]. Och det är mycket viktigt ur två aspekter.

1. Ur en vetenskaplig synvinkel hjälper det oss att klargöra det ena eller det andra problemet och visa att endast det österrikiska tillvägagångssättet är korrekt, eftersom det hanterar det verkliga livet och individers verkliga handlingar, och som en konsekvens av detta kan endast korrekta lösningar byggas med detta som bas.

2. Ur en politisk synvinkel kan det konvertera allmänheten till fria marknader och libertarianska principer för fredligt samarbete.

Denna artikel fokuserar på Friedmans klassificering av hur pengar kan spenderas. Enligt Milton Friedman finns det fyra sätt att spendera pengar på. [2]

DU ÄR DEN SOM SPENDERAR

Vems pengar? Vem spenderas pengarna på
Dig själv Någon annan
Dina I II
Någon annans III IV

I Friedmans egna ord:[3]

Kategori I i tabellen hänvisar till att du spenderar dina egna pengar på dig själv. Du handlar i en stormarknad, till exempel. Du har uppenbarligen ett starkt incitament att både hushålla och få så mycket värde som möjligt för varje krona du spenderar.

Kategori II avser att du spenderar dina egna pengar på någon annan. Du handlar julklappar eller födelsedagspresenter. Du har samma incitament att hushålla som i Kategori I men inte samma incitament för att få full valuta för dina pengar, åtminstone om vi bedömer det i termer av mottagarens smak. Du vill givetvis köpa något som mottagaren kommer att gilla – förutsatt att det också ger rätt intryck och inte tar för mycket tid och ansträngning. (Om det verkligen var så att ditt huvudsakliga mål var att möjliggöra för mottagaren att få så mycket värde som möjligt per krona så skulle du ge honom pengar, och på så sätt konvertera ditt spenderande enligt Kategori II till spenderande enligt Kategori I).

Kategori III avser att du spenderar någon annans pengar på dig själv – till exempel att du lunchar på ett företagskonto. Du har inga starka incitament att hålla nere kostnaderna för lunchen, men du har ett starkt incitament att få så mycket värde som möjligt för varje spenderad krona.

Kategori IV avser att du spenderar någon annans pengar på en annan person. Du betalar för någon annans lunch från ett företagskonto. Du har låga incitament att antingen hushålla eller att ge din gäst en lunch som han kommer att värdera högt. Men om du äter lunch med honom, så att lunchen är en blandning av Kategori III och Kategori IV, har du i alla fall starka incitament att tillfredsställa din egen smak på bekostnad av din gästs, om så krävs.

Först och främst bör det poängteras att denna klassificering är psykologisk snarare än praxeologisk. Om vi till exempel har en mycket moralisk byråkrat som är villig att hushålla med våra pengar och maximera vår belåtenhet så har vi enligt Friedman ingen anledning att vara motståndare till statliga interventioner och det enda vi behöver göra är att hitta sådana moraliska människor och utse dem till tjänstemän. Det huvudsakliga problemet här är att ekonomiska kalkyler är omöjliga under socialism, och ju mer statliga regleringar vi har desto mer snedvriden blir ekonomin. Även om Mises och Rothbard vore våra centralplanerare skulle det fortfarande vara omöjligt att etablera ett effektivare system än en fri marknadsekonomi. Prismekanismen kan inte ersättas av några andra alternativ.

Milton Friedman har inte heller rätt när han diskuterar Kategori II. Hans argumentation om ineffektiviteten i att spendera dina egna pengar på någon annan är helt fel. Det felslut Friedman gör är att han ser på att ge presenter från en fysisk eller teknisk synvinkel. Naturligtvis verkar det ur detta perspektiv som att en människa själv kan välja och köpa den sak som är mest användbar för honom. Men folk agerar inte så. Samma vara som du kan köpa i snabbköpet eller få som en present från en person du håller kär är två olika varor. En rosbukett och en rosbukett från pojkvännen är två olika varor för en kvinna; en enkel målning och en enkel målning gjord av sonen eller dottern är två olika varor för en mor, osv.

När det gäller kategorierna III och IV kan människor vara mycket motiverade att spendera någon annans pengar så effektivt som möjligt, och till och med långt mer effektivt än pengaägaren själv (till exempel chefer i ett aktiebolag).

I allmänhet är Friedmans analys lite väl utilitaristisk. Det finns inte ett enda ord om olika utgifters legitimitet. Problemet med statliga utgifter är inte bara dess ineffektivitet utan även det illegitima i att använda våld och expropriering av personlig egendom från både grupper och individer.

Låt oss försöka avsluta Friedmans försök att konstruera utgiftsklassificeringen. Vi behöver sådana parter som: Du, Bengt (din kompis), ett privat företag och staten. Vi får då följande tabell (när du är den som spenderar): inom parentes betyder E – effektivt spenderande, I – ineffektivt, F – försvarbart, O – oförsvarbart.

DU ÄR DEN SOM SPENDERAR

Vems pengar? Vem spenderas pengarna på?
Dig själv Bengt Privat företag Staten
Dina I (E, F) II (E, F) III (E, F) IV (I, O)
Bengts V (E, F) VI (E, F) VII (E, F) VIII (I, O)
Privat företag IX (E, F) X (E, F) XI (E, F) XII (I, O)
Staten XIII (I, O) XIV (I, O) XV (I, O) XVI (I, O)

Det är helt glasklart att alla frivilliga transaktioner mellan individer (till exempel mellan dig och Bengt), liksom mellan enskilda och privata organisationer (du – privata företag, Bengt – privata företag) är både effektiva och försvarbara (givetvis är transaktioner mellan olika privata organisationer också effektiva och försvarbara, men för enkelhetens skull har vi bara ett privat företag i vår tabell). Det bör noteras att detta inte innebär att alla transaktioner mellan individer eller privata företag är lönsamma; entreprenörer kan bära förluster, men det finns alltid en tendens på en fri marknad att uppnå den mest effektiva produktionsstrukturen.

Det är uppenbart att om du spenderar statens pengar är det både ineffektivt (du skaffade inte de här pengarna genom att uppfylla konsumenters önskemål eller som en frivillig gåva, utan fick dem från tvångsapparaten; så om interventionen aldrig hade ägt rum skulle andra mer produktiva människor ha haft pengarna till förfogande) och oförsvarligt (staten har inga egna pengar utan alla pengar tas från folk genom beskattning eller på andra sätt). Den enda svåra fråga som kan uppstå är denna: ”Varför är spenderandet av dina egna pengar på staten oförsvarbart? Det är förståeligt att det kommer vara ineffektivt eftersom staten saknar den mekanism för vinst och förlust som marknaden har, men det är trots allt dina egna pengar och du kan göra vad du vill med dem, alla har absolut äganderätt”. Svaret borde vara följande: självklart är det så att alla har absolut äganderätt, men att spendera dina pengar på staten är fortfarande oförsvarbart. Varför är det så? Låt oss ta ett exempel: Bengt gav X uns guld till Johan som en gåva. Johan köpte då en pistol och dödade Lasse. Är Bengt ansvarig för detta brott? Definitivt inte. Han utövade bara sin äganderätt, och all skuld tillfaller Johan eftersom han bröt mot andra människors äganderätt (där liv är den mest värdefulla äganderätten). Bengt kunde inte veta vad Johan skulle göra med dessa pengar. Men när man spenderar sina pengar på staten vet vi på förhand vilka konsekvenserna av detta blir. Metoderna kan vara olika men resultatet blir alltid detsamma: ineffektiva utgifter och än viktigare, användandet av våld och tvång mot människor. Det är därför spenderandet av dina egna pengar på staten är oförsvarbart.

Situationen som uppstår när staten är den som spenderar visas i nedanstående tabell.

STATEN ÄR DEN SOM SPENDERAR

Vems pengar? Vem spenderas pengarna på?
Dig själv Bengt Privat företag Staten
Dina I (I, O) II (I, O) III (I, O) IV (I, O)
Bengts V (I, O) VI (I, O) VII (I, O) VIII (I, O)
Privat företag IX (I, O) X (I, O) XI (I, O) XII (I, O)

Det finns inte och kan inte finns något effektivt eller försvarbart sätt att spendera pengar på när staten är den som spenderar.

Slutsats

Den enda viktiga frågan vi kan ställa oss om spenderande är huruvida det finns någon statlig intervention inom området i fråga. Om det inte finns har vi både effektivt och försvarbart spenderande, och om det finns är det både ineffektivt och oförsvarligt spenderande.

Avslutningsvis: var inte rädd för att ge presenter till dina släktingar och vänner!

Noter
[1] Se till exempel, Murray N. Rothbard, Economic controversies (Mises Institute, 2011), s. 895-912
[2] Milton Friedman och Rose D. Friedman, Free to Choose: A Personal Statement (Harcourt Brace Jovanovich, 1990), s. 116.
[3] Ibid., s. 116-17.

Denna artikel har översatts till svenska av Joakim Kämpe.

Kommentera på bloggen.

2 kommentarer till ”Friedmans 4 sätt att spendera pengar

Kommentarer inaktiverade.