Hatar du staten?

Ursprungligen publicerad i The Libertarian Forum, Vol. 10, nr 7, juli 1977.

Jag har på senare tid funderat över vilka som är de stora frågorna som splittrar libertarianer. Några frågor som har fått mycket uppmärksamhet under de senaste åren är: anarkokapitalism kontra begränsad regering, abolitionistiskt (omedelbart) kontra gradualistiskt (gradvis) avskaffande, naturrätt kontra utilitarism, och krig kontra fred. Men jag har kommit till slutsatsen att oavsett hur viktiga dessa frågor är så kommer de inte riktigt till pudelns kärna, till den kritiska skiljelinjen mellan oss.

Låt oss till exempel ta två av de ledande anarkokapitalistiska verken från de senaste åren: min egen For a New Liberty och David Friedman’s Machinery of Freedom. På ytan verkar de huvudsakliga skillnaderna mellan dem vara min ståndpunkt för naturrätt och för rationell libertariansk lag, till skillnad från Friedman’s amoraliska utilitarism med kohandel och köpslående mellan icke-libertarianska privata polismyndigheter. Men skillnaden går faktiskt mycket djupare än så. Som en röd tråd i For a New Liberty (och i de flesta  av mina övriga verk) går ett djupt och genuint hat av Staten och all dess verksamhet, baserat på övertygelsen att Staten är mänsklighetens fiende. I kontrast till detta är det uppenbart att David inte hatar staten alls; att han har bara kommit fram till övertygelsen att anarkism och konkurrerande privata polisstyrkor är ett bättre socialt och ekonomiskt system än alla andra alternativ. Eller, mer fullständigt, att anarkism skulle vara bättre än laissez-faire, vilket i sin tur är bättre än det nuvarande systemet. Ur hela spektrat av politiska alternativ har David Friedman bestämt sig för att anarkokapitalism är överlägset. Men överlägset en existerande politisk struktur som är ganska bra den också. Sammanfattningsvis finns det inget tecken på att David Friedman på något sätt hatar den amerikanska staten i sig, hatar den djupt i sitt inre som man hatar ett rovgirigt gäng rövare, slavdrivare och mördare. Nej, där finns enbart den svala övertygelsen att anarkism skulle vara den bästa av alla möjliga världar, men att den nuvarande ordningen också står ganska högt upp på skalan. För det finns ingen känsla hos Friedman att Staten – vilken Stat som helst – är ett rovgirigt rövarband.

Samma intryck skiner igenom till exempel den politiske filosofen Eric Macks skrifter. Mack är en anarkokapitalist som tror på individens rättigheter; men det finns ingen känsla i hans skrifter av något passionerat hat mot Staten, eller någon känsla av att Staten är en plundrande och bestialisk fiende.

Kanske är “radikal” det ord som bäst beskriver vår distinktion. Radikal i meningen att vara totalt, från topp till tå motståndare till det existerande politiska systemet och till Staten själv. Radikal i avseendet en förening av intellektuellt motstånd mot Staten, med ett inre hat mot dess omfattande och organiserade system av kriminalitet och orättvisa. Radikal i avseendet en djup hängivenhet till frihetens anda och anti-statism som förenar förnuft och känsla, hjärta och själ.

Vidare, till skillnad mot vad som tycks vara sant nuförtiden, behöver man inte vara anarkist för att vara radikal i vår bemärkelse, precis som man kan vara anarkist och sakna den radikala gnistan. Jag kan knappt komma på en enda person som förespråkar en minimal regering idag som dessutom är radikal – ett i sanning förunderligt faktum, när man betänker våra klassiska föregångare som var genuint radikala, som hatade statism och sin tids Stater med en underbar tillhörande passion: Levellisterna, Patrick Henry, Tom Paine, Joseph Priestley, Jacksoniterna, Richard Cobden, med flera och så vidare, en veritabel uppropslista över gångna tiders storheter. Tom Paines radikala hat mot Staten och statism var och är långt mycket viktigare för frihetens sak än det faktum att han aldrig steg över klyftan mellan laissez-faire och anarkism.

Och närmare vår egen tid, sådana tidiga influenser på mig som Albert Jay nock, H. L. Mencken, och Frank Chodorov var magnifikt och storslaget radikala. Hatet mot “Vår fiende, Staten” (Nocks bok “Our Enemy, the State”) och alla Statens verk lyste igenom alla deras skrifter som en stark ledstjärna. Än sen, om de aldrig riktigt gick hela vägen till uttrycklig anarkism? Mycket hellre en Albert Nock än ett hundra anarkokapitalister som är allt för nöjda med det rådande status quo.

Var finns vår tids Paines och Cobdens och Nocks? Varför är nästan alla våra laissez-faire förespråkare av begränsad regering bekväma konservativa och patrioter? Om motsatsen till “radikal” är “konservativ”, var är då våra radikala laissez-faire vänner? Om våra förespråkare av begränsad stat var sant radikala skulle det knappt vara någon splittring emellan oss. Det som delar rörelsen nu, den sanna gränslinjen, är inte anarkist kontra minarkist, men radikal kontra konservativ. Herre, giv oss radikaler, de må vara anarkister eller ej.

För att föra vår analys ett steg längre, radikala statsmotståndare är extremt värdefulla även om de knappt kan kallas libertarianer i ordets rätta bemärkelse. Många högaktar kolumnisterna Mike Royko och Nick von Hoffman för deras arbete eftersom de anser dessa män vara libertarianska sympatisörer och medkämpar. Det är de förvisso, men detta beskriver inte ens en liten del av deras sanna betydelse. Ty genom Royko och von Hoffmans skrifter, trots deras brist på stringens, löper ett genuint hat mot Staten, mot alla politiker, byråkrater, och deras kunder som, i sin äkta radikalism, är långt sannare mot frihetens anda än alla som med svalka håller med om varje bokstav i varje syllogism och lemma i “modellen” för konkurrerande domstolar.

Med begreppet radikal kontra konservativ enligt vår nya betydelse, låt oss analysera den nu välkända debatten mellan “abolitionism” och “gradualism”. Det senaste bidraget kom i augustinumret av Reason (en tidskrift som ur sitt innersta väsen doftar “konservatism”), i vilken redaktör Bob Poole frågar Milton Friedman var han står i denna debatt. Friedman tar tillfället i akt att fördömma den “intellektuella fegheten” som gör att det inte framställs “möjliga” metoder för att komma “härifrån till målet”. Poole och Friedman har tillsammans lyckats fördunkla de sanna frågeställningarna. Det finns inte en abolitionist i världen som inte skulle greppa tag i en möjlig metod, eller en gradvis framgång, om den visade sig. Skillnaden är att abolitionisten alltid håller slutmålets fana högt, aldrig gömmer sina grundläggande principer, och önskar nå sitt mål så fort det är mänskligt möjligt. Abolitionisten skulle acceptera ett gradvis steg i rätt riktning om det är allt han kan få, men han gör det motvilligt, och ser det bara som ett första steg mot ett mål som han alltid håller brinnande klart. Abolitionisten är en “knapptryckare” som gärna skulle nöta ut sin tumme med att trycka på en knapp som avskaffar staten omedelbart, om en sådan knapp fanns. Men abolitionisten vet också att en sådan knapp tyvärr inte existerar, och att  han tar en bit av limpan om det är nödvändigt – medan han alltid föredrar hela limpan om han kan lyckas med det.

Det bör här noteras att många av Miltons mest berömda “gradvisa” program som skolpeng, negativ löneskatt, källskatt, kommandovaluta i papper – är gradvisa (eller inte ens särskilt gradvisa) steg i fel riktning, bort från frihet, och därav det militanta motståndet från många libertarianer mot dessa påhitt.

Abolitionistens knapptryckar-inställning kommer av hans djupa och konstanta hat mot Staten och dess stora motor med kriminalitet och förtryck. Med en sådan helhetssyn på världen skulle den radikale libertarianen aldrig drömma om att ta sig an en magisk knapp eller ett praktiskt problem med något slags torr nyttokalkyl. Han vet att Staten måste förminskas så snabbt och så fullständigt som möjligt. Punkt slut.

Och det är därför den radikale libertarianen inte bara är abolitionist, utan också vägrar att tänka i sådana termer som fyraårsplaner för någon sorts majestätisk och ordnad procedur för förminska Staten. Den radikale – vare sig han är anarkist eller laissez-faire – kan inte tänka i sådana termer som till exempel: Nå, det första året skär vi löneskatten med 2 procent, avskaffar ICC, och sänker minimilönen; det andra året avskaffar vi minimilönen, minskar inkomstskatten ytterligare 2 procent, och minskar välfärdstransfereringarna med 3 procent, etc. Den radikale kan inte tänka i sådana banor, eftersom han betraktar Staten som vår dödsfiende, vilken vi måste hacka sönder varhelst och närhelst vi kan. För den radikale libertarianen måste vi ta varje möjlighet att hugga bort delar av Staten, vare sig det gäller att minska eller avskaffa en skatt, en budgettilldelning, eller en lagstiftande myndighet. Och den radikale libertarianen är omättlig i sin hunger till dess att Staten har avskaffats, eller – för minarkisten – reducerats till en mycket liten laissez-faire roll.

Många människor har undrat: Varför finns det stora politiska dispyter mellan anarkokapitalister och minarkister nu? I denna värld av statskramande, där det finns så många gemensamma mål, varför kan inte de två grupperna arbeta i fullständig harmoni tills vi har nått en Cobdenitisk värld, och först därefter vädra våra meningskiljaktigheter? Varför tjafsa om domstolar etc. nu? Svaret på denna utmärkta fråga är att vi kunde och skulle marschera hand-i-hand på detta sätt om minarkisterna var radikaler, som de var från den klassiska liberalismens födelse ända till 1940-talet. Ge oss åter de statsfientliga radikalerna, och harmoni skulle helt säkert råda inom rörelsen.

Återpublicerad från mises.org

Kommentera artikeln på bloggen.