Kopplingen mellan idéer och våldsdåd

Det våldsdåd som Anders Behring Breivik utförde i Norge följs nu av den sedvanliga häxjakten på allt som kan ha påverkat mördarens tankar. Han beskrevs först som en kristen högerextremist – en beskrivning som syftade till att sätta dit en specifik grupp människor. Allteftersom mer fakta framkommit har han mera korrekt beskrivits som en anti-islamisk nationalist, men tendensen att försöka skylla detta våld på högern finns kvar.

I hans 1500-sidiga manifest finns referenser till många dussintals böcker och artiklar – inklusive en del som det amerikanska Mises-institutet har publicerat. Om man tittar på resten av hans citat står det dock klart att hans främsta inflytande inte hade någon som helst koppling till libertarianism. Hans inspiration kom främst från en idétradition som påminner om amerikansk neokonservatism. Den överväldigande majoriteten av de artiklar som han citerade hörde till denna typ av ideologi – i synnerhet de som uttryckte rädsla och hat mot islam.

Kan vi därför beskylla neokonservatismen för detta våld, på samma sätt som när dåvarande presidenten Bill Clinton försökte beskylla libertarianer och ”milis”-rörelsen för Oklahoma-bombningen 1995? Poängen med detta spel är att försöka tysta oppositionen, att stänga ner all debatt och i grunden svartmåla de idéer som kan beskyllas för våldet.

Så har det varit ända sedan antiken. Stater kan utöva våld i krig och mot civilbefolkningen på daglig basis, men när en privatperson gör samma sak av politiska skäl följer en kamp för att se vilken idétradition som ska få sota för det.

Sanningen är att varenda politisk ideologi kan förvridas till att rättfärdiga våld. Om man anser att de rikas förmögenheter bör exproprieras finns det vanligtvis två sätt att uppnå detta: antingen kan man samla ihop sina vänner och stjäla direkt från de rika – och kanske döda en och annan rik krösus på köpet – eller så kan man bedriva lobbyverksamhet och få staten att göra det åt en.

Den sistnämnda metoden är att föredra i ett demokratiskt samhälle. När våld utövas mot individer och deras egendom i skydd av lagen brukar det sällan kallas för vad det egentligen är. Det är först när det rättsliga skyddet tas bort som vi chockeras av våldet. Men hur är det med moralen i det hela, oavsett om vi talar om privat våld, den omfördelande staten, eller en krigstörstande imperialiststat? Rent moraliskt är de alla av samma skrot och korn.

En av de minst rapporterade biografiska detaljerna om Timothy McVeigh, mannen som avrättades för Oklahoma-bombningen som dödade så många oskyldiga människor, är att hans eget förakt för livet grundlades under hans tid som soldat i den amerikanska armén från 1988 till 1992. Han tilldelades bronsstjärnan för sin tjänstgöring i Gulfkriget, där han dödade civila och tonåriga värnpliktiga i skydd av lagen. Det var där som han lärde sig att kuva sitt samvete och härda sitt hjärta. Som han själv sa: ”om det finns ett helvete kommer jag vara i gott sällskap med många av de stridspiloter som också hade i uppdrag att bomba oskyldiga för att vinna kriget.”

Låt oss prova ett tankeexperiment som inte är helt osannolikt. Låt oss säga att någon framtida galning dödar oskyldiga människor och spränger byggnader. Men den här gången var personen direkt påverkad av libertarianism, och han drevs till desperata metoder i syfte att störta staten.

Detta är ett tänkbart scenario. Det har inte hänt än, men det skulle kunna hända. Frågan är om denna persons intellektuella influenser skulle svartmåla den frihetliga idétraditionen. Media skulle definitivt försöka så gott det gick. Även i samband med 11 september ropade förståsigpåare att denna händelse var tillräckligt bevis för att förkasta libertarianismen, att förstörelsen och efterdyningarna var tydliga bevis på att vi behöver en gigantisk stat. Så, ja, jag tror vi kan vara säkra på att libertarianismen skulle få skulden ifall någon våldsam person hade frihetliga influenser.

”Libertarianismen predikar en tro som inte är utbredd idag, men som ändå är sann: nämligen att samhället kan organiseras utan våld.”

I händelse av att något sådant inträffar, vad skulle libertarianernas respons vara? Enkelt: Libertarianismen är den enda politiska teorin som konsekvent predikar ickevåld i alla sammanhang, och som fördömer alla angrepp mot någons person eller egendom, oavsett om det görs av en privatperson eller i skydd av lagen.

Libertarianismen predikar en tro som få delar men som ändock är sann: nämligen att samhället kan organiseras utan våld (ingen stöld, inga mord) och uteslutande med hjälp av ömsesidigt samarbete mellan individer. Användningen av våld i någon form står inte bara i strid med libertariansk teori – libertarianismen är ensam bland alla politiska ideologier om att göra ickevåld till sin grundtes.

Detta innebär förstås ett motstånd till staten, eftersom stater bedriver det mest organiserade, konsekventa, obevekliga, storskaliga våldet på jorden. De utför detta våld av en mängd olika skäl: att öka den ekonomiska tillväxten, att skydda oss från angrepp, att hindra befolkningen från att utnyttjas av företag, att hålla kulturen ren från främmande influenser, att skydda oss från våra egna dåliga beslut, att ge oss god hälsa och försörjning från vaggan till graven, och mycket mer därtill.

Men för att kunna göra alla dessa saker kan den bara använda sig av en enda metod: aggression mot våra liv och egendom. Detta beror på att staten inte kan skapa något på egen hand; den existerar uteslutande i en parasitisk relation till samhället.

Vad händer om en person som inser detta blir desperat och agerar på ett sätt som strider mot grundläggande libertariansk etik? Med andra ord: vad händer om en person påverkas av en anti-statlig teori och vidtar åtgärder som snarare påminner om vad stater gör på daglig basis? Det skulle inte och kan inte skada de frihetliga idéernas trovärdighet eller integritet.

Tänk på att vi lever i en unik tidsepok. Staterna i alla i-länder orsakar problem på en skala som aldrig tidigare existerat i världshistorien. Det beskattar, reglerar och manipulerar mer än någonsin. Staten har aldrig varit mer pompös, arrogant och ambitiös än den är idag.

Polisstaten har slagit sig ner i vår värld på ett sätt som ingen av oss tidigare har sett under vår livstid. Den lokala polisen återspeglar detta. De bortser från sitt civila arv och mobbar nu folk på öppen gata på ett sätt som går stick i stäv med frihet. USA i synnerhet har uppfört en gigantisk fängelsestat som existerar utanför det sociala samhällets sfär. Staten har avskurit möjligheter till sysselsättning för en hel generation, plundrat de äldres besparingar, och till och med gjort det näst intill omöjligt för människor att spara pengar på egen hand.

Den folkliga opinionen har blivit allt mer medveten om problemet och källan till problemet, och därmed har allmänhetens ilska över den politiska och byråkratiska eliten intensifieras, i synnerhet som den ekonomiska depressionen fördjupas allt mer. Nationalstaten blir allt mer aggressiv, även fast den tappar mark i den digitala tidsåldern. Det skulle knappast vara en överraskning ifall den folkliga vreden övergår till våldsamheter under de kommande åren.

Det finns ett mycket enkelt svar på de problem som drabbar oss i dag. Nationalstaten måste lägga band på sig själv och acceptera vår tids verklighet. Den måste avveckla sin kontrollapparat, avblåsa narkotikakriget, hålla tillbaka sin polis och sina beväpnade byråkrater, och tillåta samhället att utvecklas och blomstra på egen hand. Det är inte mer komplicerat än så. Varför vill då inte staten gå i den här riktningen? Eftersom den lever av våld, både inrikes och utrikes.

Detta är grundläggande sanningar, och de blir allt mer uppenbara för var dag som går. Ingen mängd propaganda kan önska bort dem. Det enda verkliga sättet att uppnå fred på är att förkasta våld som ett medel för social kontroll och politisk aktivism. Vi måste dra tillbaka vårt samtycke till allt våld – det samtycke som utgör grunden för alla staters existens. Det som den store filosofen Etienne de la Boetie skrev på 1500-talet gäller fortfarande idag:

“Bestäm dig för att sluta tjäna staten, och du är med ens fri. Jag ber dig inte att sätta händerna på tyrannen och störta honom, utan helt enkelt att du inte längre stödjer honom; först då kommer du se honom falla av sin egen vikt, likt en stor koloss vars tron har ryckts bort, och brytas sönder i tusen bitar.”

Originalartikeln har översatts till svenska av Mises.se

Kommentera på bloggen.