Ta från de fattiga och ge till de rika!

För ett tag sedan skrev jag en artikel om lyckoforskning.

Något som är starkt sammankopplat med lyckoforskning är givetvis önskan från diverse fixare att rättfärdiga att ta från de som ”uppskattar” något mindre till de som ”uppskattar” det mer, i enlighet med parollen att ”ta från de rika och ge till de fattiga”.

I torsdags slog jag på live streamen från Mises universitetet och fick se Walter Block ta upp ett argument mot detta, ett argument som Per Bylund även tipsat mig om tidigare. Ursprungsargumentet utgår från lagen om den avtagande marginalnyttan, som menar att varje ytterligare enhet av något värderas lägre än den föregående, tidigare enheten. Även om det är omöjligt att mäta exakt hur mycket mindre den värderas kan vi med säkerhet säga att den värderas lägre än den föregående enheten och högre än den nästkommande, eftersom de senare varuenheterna går till att tillfredsställa mindre viktiga och mindre brådskande mål/behov.

Jag tänker inte gå in på en förklaring om varför lagen om den avtagande marginalnyttan enbart håller inom ett praxeologiskt ramverk och inte psykologiskt (som är neoklassikernas angreppssätt), eller vikten av att inse att vi har att göra med ordinala, och diskreta, värden, inte kardinala, kontinuerliga värden. Istället accepterar vi för argumentets skull lagen om den avtagande marginalnyttan, såsom den felaktigt framställs kardinalt och psykologiskt, och ser vilka slutsatser vi kan dra från detta.

Den vanliga slutsatsen är alltså att vi ska ta från de rika, som ju uppskattar ”senare” enheter mindre eftersom de redan har så mycket, och ge till de fattiga, som skulle uppskatta dessa enheter mycket mer eftersom de har så lite. Vi kan visa detta med följande graf:


X-axeln representerar mängden av något, låt säga pengar, och y-axeln representerar den upplevda lyckan. Då vi tar från den rika n kr (till höger) och ger till den fattige samma mängd, påstås det att samhället får en nyttovinst i form av SV, som representerar hur mycket mer den fattige uppskattar pengarna. För att detta ska hålla måste man dock anta att alla människor uppskattar alla saker på exakt samma sätt (dvs. att de har samma ”lyckokurva”), vilket givetvis är ett helt och hållet ohållbart antagande. Istället skulle det mycket väl kunna se ut som nedanstående graf visar:

Det vill säga, eftersom Walter är en såpass bra ekonom lyckas han rita två stycken kurvor istället för enbart en. Person A har den övre kurvan och person B har den undre kurvan. Det blir tydligt i denna graf att då vi tar n kr från den fattige, Person B, och ger dem till den rike, Person A, får samhället en nyttovinst i form av SV! Således har vi ”rättfärdigat” att ta från de fattiga och ge till de rika.

Ingen påstår givetvis detta, och det med rätta, eftersom det är nonsens.

För de som är intresserade av att läsa mer om det korrekta synsättet på välfärdsekonomi, läs Rothbards viktiga uppsats. Se även Jeffrey Herbeners artikel.

Inlägget postades i Blogg. Skapa ett bokmärke för länken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *