Anarki på Island: föredöme eller varnande exempel?

Kan erfarenheterna från de isländska vikingarna för åtta sekel sedan lära oss en läxa om riskerna med privatiseringar? Det anser i alla fall Jared Diamond. I sin artikel ”Living on the Moon”, som publicerades i New York Review of Books den 23 maj, 2002, skildrar Diamond den isländska vikingatiden som ett mardrömslikt exempel på hur det kan gå när privatiseringar löper amok.

Frihetliga akademiker och marknadsliberaler har ofta pekat på den så kallade isländska Fristaten (år 930-1262) som ett positivt exempel på ett samhälle som fungerade framgångsrikt med liten eller ingen statlig kontroll. I Journal of Legal Studies skriver ekonomen David Friedman att Fristaten ”nästan hade kunnat uppfinnas av en galen ekonom för att testa hur pass långt ett marknadssystem kan ersätta staten och dess mest grundläggande ansvarsområden.” Eller som Diamond själv konstaterar:

”…det medeltida Island hade inga byråkrater, ingen skatt, ingen polis, och ingen armé. … Många av de klassiska statliga ansvarsområdena existerade inte över huvudtaget på Island, medan andra verksamheter var helt privatiserade, däribland brandförsvar, åtal och verkställande av domar, samt omsorg av de fattiga.”

Men till skillnad från de som ser det isländska systemet som en eftersträvansvärd modell, hävdar Diamond att Fristatens alltför privatiserade karaktär gjorde att landet var oerhört instabilt, vilket slutligen också ledde till dess våldsamma kollaps år 1262. Hans studie har redan citerats av The American Prospect som en oumbärlig tillgång för de som ”motarbetar privatiseringar och minskad statlig makt.” Så vem har då rätt? Visar det medeltida Island på fördelarna eller farorna med privatiseringar?

Med sitt geografiska läge mitt i norra Atlanten mellan Norge och Grönland, och sina karga nordliga stränder som nuddar vid Polcirkeln, är Island ett kalt och öde landskap fyllt av basalt och stelnad lava, varvat med vulkaner, gejsrar och glaciärer. Kusligt vackert för turister, men en svår utmaning för jordbrukarna. En så pass hård fysisk miljö borde ha lockat få invandrare, om det inte vore för det ännu hårdare politiska klimatet hemma på fastlandet. Islands första nybyggare var nordiska och Celto-nordiska flyktingar som flydde från kung Harald Hårfagres försök att införa centraliserad kontroll och fastighetsskatt i hela Norge under slutet av 900-talet. De etablerade vad historiker kallar den isländska Fristaten, eller det Isländska samväldet, omkring år 930. I Diamond’s ord ”privatiserade de staten bortom Ronald Reagans vildaste fantasier” (vilket är en underdrift med tanke på att Reagan ökade statens storlek och utgifter dramatiskt under sin tid vid makten), ”och därmed kollapsade samhället i ett inbördeskrig som kostade islänningarna deras självständighet.”

Detta ”därmed” är något missvisande, eftersom inbördes strider inte blev ett allvarligt problem på Island förrän omkring 1220, nästan tre århundraden efter det att systemet infördes – och systemets slutliga sammanbrott inträffade inte förrän ytterligare 42 år senare. Som jag har skrivit på annat håll ”bör vi akta oss från att klanka ned på ett politiskt experiment som varade och blomstrade längre än vad USA ens har existerat.” Med tanke på Diamonds kriterium för instabilitet kan USA inte kallas hållbart förrän det har överlevet till år 2108. (Man skulle dock kunna hävda att USA redan har sumpat dessa stabilitetskrav: det dröjde trots allt inte längre än 85 år innan USA drabbades av ett katastrofalt inbördeskrig, till skillnad från Island som undvek detta i 290 års tid.)

Hur kunde då den isländska Fristaten fungera? Medeltidshistorikern Adam von Bremen skrev att ”lagen var Islands enda kung”. Rättsväsendets förvaltning, i den mån det existerade, låg i händerna på ett parlament bestående av cirka 40 tjänstemän som historiker beklagligt nog brukar kalla för ”hövdingar”. Detta parlament hade ingen budget och inga anställda, och sammanträdde endast två veckor per år. Förutom deras parlamentariska roll hade hövdingarna även makten att utse domare och bevara freden i sina lokala distrikt; det senare jobbet utfördes huvudsakligen mot betalning. Verkställandet av domar var i hög grad en fråga om självhjälp (därav Islands rykte som ett land med konstanta privata strider), men de som saknade makt att hävda sina rättigheter kunde sälja sina domstolsbackade krav på ersättning till någon som var rikare, vanligtvis en hövding. Därmed gick inte ens brott mot de fattiga obestraffade.

Grunden för en hövdings makt inom den politiska ordningen var den makt han redan hade utanför den, dvs. i det civila samhället. Hövdingämbetet var en sorts privat egendom som kunde köpas och säljas, och därför tenderade hövdingadömena att åtföljas av privata förmögenheter. Men rikedom i sig var inte tillräckligt. Som ekonomihistorikern Birgir Solvason noterar i sin mästerliga studie av denna tidsperiod: ”att endast köpa ett hövdingadöme innebar ingen maktgaranti”; själva ämbetet i sig var ”nästan värdelöst” om hövdingen inte kunde ”övertyga ett antal jordbrukare att följa honom.” Hövdingarna hade inte bestämmanderätt över geografiskt avgränsade distrikt, utan konkurrerade om kunderna med andra hövdingar från samma geografiska område.

En hövding var en politiker, advokat och polis på en och samma gång: han företrädde sina kunder i parlamentet, fungerade som deras advokat i rättstvister, och erbjöd dem väpnad hjälp vid konfliktlösning. Om hans kunder var missnöjda med kvaliteten eller priset på dessa tjänster kunde de byta till en annan hövding utan att behöva flytta till en annan fysisk plats. Kontraktet mellan hövdingen och kunden kunde fritt sägas upp av endera part, och var i mångt och mycket som ett kontrakt man tecknar med sitt försäkringsbolag eller för ett mobilabonnemang. Jurisdiktioner var i själva verket ”virtuella” snarare än fysiska.

Det faktum att tillhandahållandet av ”offentliga” tjänster var en konkurrensutsatt snarare än monopolistisk verksamhet var utan tvekan ett av den isländska Fristatens styrkor. Precis som på alla andra marknader leder konkurrens till en rädsla för att förlora kunder till konkurrenterna, vilket utgör en säkerhet mot ineffektivitet och maktmissbruk. Mycket av motståndskraften och flexibiliteten i den isländska lagstiftningen berodde på att auktoritet och geografi var åtskilda.

Diamond finner detta konkurrensutsatta rättssystem unikt och bisarrt: ”I alla andra delar av världen härskade konkurrerande hövdingar över sina egna, exklusiva områden, inom vilka alla andra måste lyda hövdingen.” Diamond verkar omedveten om att icke-territoriell jurisdiktion har varit ett ganska vanligt fenomen genom hela historien; faktum är att förekomsten av detta i det medeltida Europa ofta anses förklara ”västvärldens uppgång.” Dock är det visserligen sant att den isländska Fristaten drev principen om icke-territoriell jurisdiktion längre än de flesta.

Medan icke-territoriell jurisdiktion har sina beundrare, är Diamond definitivt inte en av dem. Tvärtom anser han att detta ”konstiga territoriella system” är som ”bäddat för kaos”:

”Invånarna kunde välja sin hövding och byta allianser, oavsett vilken hövding som råkade bo närmast dem. Hövdingagårdarna omringades av en uppsjö av mindre gårdar, där vissa ockuperades av hans egna anhängare, medan andra beboddes av andra hövdingars anhängare. Fejderna som följde utgör grunden för de isländska sagorna.”

Men i Jesse Byocks Viking Age Iceland, som är en av de böcker som Diamond säger sig basera sin analys på, finner vi raka motsatsen till hans påstående: ”avsaknaden av geografiskt avgränsade hövdingar” betydde att ingen grupp kunde hävda ”exklusiv eller långvarig kontroll över något område ”; resultatet av detta blev att det fanns ”väldigt få tillflyktsområden” där ”stridande parter kunde leva och omge sig av ett kluster av anhöriga och vänner.” Detta ”omöjliggjorde långvariga strider” och skapade starka incitament för att kompromissa. Med andra ord ledde den icke-territoriella ordningen på Island till mindre snarare än mera våld. (Diamond har också påstått att avsaknaden av en stark isländsk centralstat lämnade landet ”försvarslöst mot attacker”, vilket han backar upp med en händelse från 1627. Problemet är bara att Island på den tiden stod under ”beskydd” av den danska kronan, och det isländska Fristatssystemet som Diamond kritiserar så hårt hade försvunnit nästan fyra hundra år tidigare!)

Vid första anblicken ger de isländska sagorna intryck av ständiga våldsspiraler, men om man tittar närmare märker man att de flesta av de fejder som beskrivs hade få dödsfall och följdes av långa perioder av fred. Islänningarna kallades ofta för ”vikingar” men tjänade oftast sitt levebröd genom jordbruk och handel. Våld var sporadiskt tack vare de ekonomiska incitament som följde av Islands rättssystem, där konflikter avgjordes i domstol snarare än genom strid. Precis som alla goda sagoberättare hoppade författarna till de isländska sagorna helt enkelt över de långa, tråkiga perioder där ingen dödade någon annan.

För att sätta de isländska fejderna i perspektiv kan vi jämföra landet med kontinentaleuropa, vars furstar drog ut i massiva krig över sina ”ömsesidigt exklusiva territorier”. Som Solvason påpekar var det isländska samhället ”mer fredligt och präglat av samspel än resten av Europa”; i kontrast till detta var ”perioden från cirka 800 till 1200 en tid av ständig kamp i England och Norge, där både våld och mord var vanligt förekommande.” Byock jämför också de långvariga och våldsamma inbördeskrig som präglade införandet av kristendomen i Norge med den relativt snabba och fredliga processen på Island. Islänningar behandlade konflikten mellan hedningar och kristna som en dispyt som måste lösas genom skiljeförfarande – precis som med vilken annan dispyt som helst. Skiljemannen dömde sedan till förmån för kristendomen, och så var det med den saken. (Konfliktlösning präglade islänningarnas normer så till den grad att de till och med hanterade hemsökta hus på samma sätt – man anklagade helt enkelt andarna för olaga intrång i tron om att dessa hederliga isländska vålnader skulle komma att respektera utfallet av domen och därmed fredligt och frivilligt lämna huset!) Även under Fristatens mörkaste period – då hela systemet bröt ihop i inbördeskrig på 1200-talet – var dödstalet ganska lågt. Friedman skriver:

”Under dessa mer än femtio år av vad islänningarna själva ser som outhärdligt våldsamt inbördeskrig var det genomsnittliga antalet omkomna eller avrättade per capita ungefär samma som nuvarande mord- och dråpnivåer i USA.”

Före inbördeskriget och kollapsen av Fristaten var dessa nivåer uppenbarligen ännu lägre.

Diamond är mest känd för sin bok Guns, Germs, and Steel: The Fates of Human Societies från 1997, där han hävdar att den mänskliga historien i första hand avgörs av geografiska snarare än kulturella faktorer. Han tillämpar en liknande analys här och hävdar att islänningarna blev påtvingade detta radikalt decentraliserade politiska system av de knapphändiga naturresurserna på ön, som gjorde att de var ”för fattiga för att ens ha råd med en stat.” (Ack, sicken fattigdom!) Den isländska lagstiftningen var alltså en produkt av den fysiska miljön snarare än invånarnas egna idéer och värderingar.

Men valde inte islänningarna den miljön just för att de var fientligt inställda till den centraliserade makten hemma i Norge? Och återspeglades inte denna fientlighet i deras rättsväsende? Diamond kan knappast ignorera dessa fakta, men han försöker dock förminska deras betydelse:

”Efter att islänningarna emigrerade till Island för att undkomma den norska kungens växande makt ville de ha en minimal stat i vilket fall som helst. Med den inställningen kunde de också se denna begränsade stat som en dygd, samtidigt som det var en nödvändighet som följde av deras fattigdom.”

Med andra ord var de isländska kulturella värderingarna oviktiga i sammanhanget; det var bara en slump att de var nöjda med sitt spartanska rättsväsende, och de hade tvingats leva med detta system vare sig de ville eller ej.

Diamonds påståenden om att det medeltida Island var lamslaget av extrem fattigdom stöds emellertid inte av fakta. I deras påstått miserabla tillstånd lyckades islänningarna skapa en rik litterär tradition, ett sofistikerat rättsväsende, samt göra upptäcktsresor till Nordamerika. Samtliga av dessa aktiviteter tyder på en betydligt högre grad av välstånd och fritid än vad Diamond antyder. Solvason hävdar att islänningarna i själva verket var relativt välbeställda och pekar på en stadigt stigande konjunktur och ökad produktion av exportvaror under de sekel som Fristaten existerade.

Andelen båtägare på Island var betydligt mindre än vad man kanske kan förvänta sig på en ö, i synnerhet en som befolkas av ”vikingar”. Diamond menar att detta berodde på Islands brist på skogssresurer (eller rättare sagt att dessa överexploaterades av nybyggarna), vilket ledde till att ”nybyggarnas ursprungliga fartyg inte kunde ersättas av nya fartyg.” Han drar slutsatsen att Island, som ”nästan helt saknade egna fartyg”, lämnades försvarslöst mot utländska diton som ”kontrollerade och exploaterade Islands handel.” Men som Solvason påpekar importerades timmer regelbundet till ön för olika syften och kunde därmed ha använts för skeppsbyggnad om fartygsägarna så hade velat. Solvason drar slutsatsen att islänningarna frivilligt valde att satsa på sina komparativa fördelar i djuruppfödning istället (kött och ull tillhörde öns främsta exporter) och lämnade varvsindustrin åt andra, förmodligen för att det var mer lönsamt att göra så.

I vilket fall som helst bör vi vara skeptiska till Diamonds påstående om att miljön är avgörande för människans utveckling. Världen är full av dystra, ogästvänliga, resurssvaga områden vars invånare hankar sig fram med nöd och näppe, men hur många sådana regioner har lämnat efter sig ett kulturarv som är jämförbart med medeltidens Island? Diamond borde ha lyssnat till filosofen R. G. Collingwoods resonemang om att historien inte formas av naturen, utan av vad människan gör med den. Allt tyder på att det inte var fattigdom som gjorde att islänningarna behöll sitt privata rättsväsende (även om Diamond tydligen anser att systemet är så pass märkligt att han inte kan tänka sig någon annan förklaring). Skälet var istället att det helt enkelt fungerade.

Men om den isländska Fristaten var så framgångsrik, varför kollapsade den då till slut? Förklaringen ligger uppenbarligen i den växande centraliseringen av makt och rikedomar. Diamond skriver:

”Kort efter att Island hade börjat befolkas hade ön ca 4500 självständiga jordbruk, men på 1200-talet ägdes 80 procent av jordbruksmarken av endast fem familjer, och alla de tidigare självständiga bönderna hade nu blivit hyresgäster.”

Dessa fem familjer lyckades också köpa upp de flesta av hövdingarna, så att de kunde dominera domstolarna och parlamentet. Koncentreringen av hövdingarna i händerna på ett fåtal personer innebar också slutet på konkurrerande hövdingar inom samma geografiska territorium. Island delades in i olika regioner som fungerade som lokala monopol eller ministater. Under åren 1220-1262 bröt ett inbördeskrig ut mellan dessa ministater, och konflikten löstes först när de utmattade islänningarna bjöd in kung Haakon av Norge för att styra dem. Detta innebar också slutet för Fristaten.

Diamond ser detta som den ultimata konkursen för det isländska systemet: ”Jag kan inte komma på något annat historiskt exempel på ett självständigt land som blev så desperat att det överlämnade sig själv till ett annat land.” Kanske borde han ha tänkt lite längre och erinrat sig om England 1688, då kronan erbjöds till Vilhelm av Oranien efter att man avsatt Huset Stuart. Eller kanske ännu längre tillbaka, då många småstater bekämpade inbördes oroligheter genom att kalla i en romersk garnison, vilket de facto ledde till att de underkastade sig det romerska styret. Desperationen i islänningarnas drag visar dessutom på hur pass ovana de var vid så pass höga våldsnivåer som sedan länge var vanligt förekommande på det europeiska fastlandet. I vart fall såg förmodligen inte islänningarna 1262-1264 års förbund som ett överlämnande av deras nationella självständighet, utan snarare som ännu ett val av en ny hövding pga. att deras tidigare hövdingar hade visat sig vara otillfredsställande. Denna nya hövding, den norske kungen, befann sig längre bort och var därmed också kanske mindre farlig. Han var definitivt också rikare än någon tidigare isländsk hövding, och därför inbillade de sig också att han var mindre skatt-hungrig. Vad de inte insåg var att incitamenten förändrades drastiskt av att gå från ett konkurrensbaserat system till ett monopolistisk dito, även om deras egna system förvisso hade förlorat mycket av sin konkurrenskraft redan tidigare. (Krig är inte en form av konkurrens – krig är det som uppstår när konkurrensen inte fungerar.)

Att gå från konkurrensutsatta hövdingar till monopolistiska ministater innebar tveklöst mindre privatisering, inte mer, och det var också när Island hade blivit mindre privatiserat och mera likt det europeiska fastlandet – en samling furstendömen som slogs om herravälde – som landet kastades in i den typ av storskaliga krig som hade rasat i resten av Europa under många århundraden. Det verkar därför ganska orättvist att skylla denna katastrof på privatisering. Frågan kvarstår dock: varför lyckades inte Islands privatiserade rättssystem förhindra denna ökade koncentrering av rikedomar och makt? Var detta misslyckande ett tecken på en inneboende svaghet i det isländska systemet?

Som vanligt ger Diamond en miljöbaserad förklaring till koncentreringen av rikedomarna: Islands hårda klimat. ”Under kalla vintrar förlorade fattiga gårdar sina boskap på grund av att de inte hade tillräckligt med hö”, och därför ”tvingades de skuldsätta sig själva och bli beroende av andra för sin överlevnad.” Logiken bakom denna förklaring är dock tveksam. Rikare bönder hade förvisso mera hö, men de hade förmodligen också fler djur, varpå de troligen inte hade mer hö per djur. Eftersom rikedomar främst hölls i form av mark och boskap istället för pengar, är det oklart varför hårda vintrar kan förväntas haft en mindre allvarlig påverkan på rika bönder än på fattiga.

En mer trolig förklaring till Fristatens undergång är införandet av en så kallad tionde-skatt år 1096. Tiondet – som blev Islands första riktiga skatt – användes för att betala präster och finansiera underhåll av kyrkor och möjliggjordes tack vare införandet av kristendomen ett århundrade tidigare. (Tidigare ”skatter” har i själva verket visat sig vara frivilliga avgifter för olika tjänster.) Tiondet var också Islands första progressiva skatt och uppmättes till 1% av skattebetalarens egendom. Intäkterna blev därför också betydligt högre än tidigare avgifter som alltid utgjorde en fast summa för samtliga betalare. Viktigast av allt var dock att tiondet inte var konkurrensutsatt. Betänk hövdingarnas icke-territoriella jurisdiktion: risken för att en hövding skulle få för höga tankar om sig själv hölls i schack av vetskapen att om han fick storhetsvansinne eller tog ut alltför höga priser för sina tjänster kunde hans kunder helt enkelt överge honom för en rival. Tiondet å sin sida var territoriellt; alla som bodde i närheten av en kyrkobyggnad var tvungna att betala för dess uppehälle, och de var inte fria att byta till en annan församling. Kruxet är att den del av tiondet som var tänkt till underhåll av kyrkobyggnaderna inte gick till den officiella kyrkliga organisationen, utan till de rika privata markägarna (vanligtvis hövdingar) som ägde stadhir, ”kyrkoegendomar”, dvs. de tomter som kyrkorna hade byggts på. Tiondet var med andra ord en sorts fastighetsskatt, men hövdingarnas skyddstjänster och kyrkoegendomarna som de ägde var undantagna denna skatt. (Det parlament som hade beslutat om att införa tiondet utgjordes naturligtvis helt och hållet av hövdingar.)

Tiondet gjorde därmed mer än att bara öka hövdingarnas inkomst – det separerade intäkter från ansvar. Ekonomisk ojämlikhet i sig är inte ett allvarligt hot mot frihet så länge det sker i en ren marknadskontext, där vägen till rikedom är att tillfredsställa sina kunder. Innan tiondet infördes övergavs de hövdingar som blev alltför makthungriga av sina kunder och förlorade därmed sina intäkter. Men de hövdingar som ägde kyrkoegendomar verkade istället på en låst marknad som befriade dem från all den konkurrens som begränsade deras ackumulation av makt och rikedomar. Genom att köpa upp eller hota mindre rika hövdingar kunde de största familjerna ta kontroll över desamma. Detta gjorde att de kunde stänga ute andra personer från parlamentet och därmed införa ytterligare skatter. Det gjorde också att konkurrensen mellan hövdingarna minskade, vilket gav dem möjlighet att ta ut monopolpriser och driva sina kunder till ett träldomsliknande tillstånd av skuldsättning och underkastelse.

Det isländska systemet gick under pga. inneboende brister, men inte av de slag som Diamond föreställer sig; Fristaten misslyckades inte pga. att man hade för mycket privatisering, utan för lite. Tiondet, och i synnerhet den del som gick till underhållet av kyrkoegendomarna, var ett monopolistiskt inslag. Införandet av tiondet möjliggjordes i sin tur av ännu ett monopolistiskt inslag: inrättandet av en officiell statskyrka som alla var tvungna att stödja. Slutligen hade det inte gett mycket att köpa upp andra hövdingar om det hade funnits fritt inträde på skyddsmarknaden. Istället lagstiftades det om antalet tillåtna hövdingar, och införandet av nya hövdingar kunde endast godkännas av parlamentet, dvs. av de befintliga hövdingarna som förstås inte var speciellt ivriga att uppmuntra några konkurrenter. Det var alltså de aspekter av Fristaten som var minst privatiserade och decentraliserade som orsakade dess undergång, medan de mer privatiserade delarna lyckades skjuta upp samma undergång genom tre århundraden.

Diamond ser ner på de medeltida islänningarna. Vi borde snarare se upp till dem.

Förslag på vidare läsning

Bruce Benson. The Enterprise of Law: Justice Without the State. Pacific Research Institute, San Francisco, 1990.

Tom W. Bell. ” Polycentric Law.” Humane Studies Review, Vol. 7, nr 1, 1991/92.

Jesse L. Byock. Feud in the Icelandic Saga. University of California Press, Berkeley, 1982.

Medieval Iceland: Society, Sagas, and Power. University of California Press, Berkeley, 1988.

Viking Age Iceland. Penguin, London, 2001.

David Friedman. ” Private Creation and Enforcement of Law: A Historical Case. ” Journal of Legal Studies 8, 1979.

The Machinery of Freedom: Guide to a Radical Capitalism. Andra upplagan. Open Court, La Salle, 1989. Kapitel 44

”Viking Iceland: Anarchy that Worked,” Liberty 2, nr 6 (juli 1989), s. 37-40.

Albert Loan. ” Institutional Bases of the Spontaneous Order: Surety and Assurance . ” Humane Studies Review, Vol. 7, nr 2, 1992.

Roderick T. Long. ”The Decline and Fall of Private Law in Iceland.” Formulations 1, nr 3 (våren 1994).

William I. Miller. Bloodtaking and Peacemaking: Feud, Law, and Society in Saga Iceland. University of Chicago Press, Chicago, 1990.

Birgir T. Runolfsson Solvason. Ordered Anarchy, State and Rent-Seeking: The Icelandic Commonwealth, 930-1264. Avhandling i nationalekonomi, George Mason University, 1991.

Ordered Anarchy: Evolution of the Decentralized Legal Order in the Icelandic Commonwealth , ”Icelandic Economic Papers 17 (1992).

1993. ”Institutional Evolution in the Icelandic Commonwealth”. Constitutional Political Economic 4, nr. 1, s. 97-125.

Originalartikeln har översatts till svenska av Mises.se

Kommentera på bloggen.