Det eviga minuset

Den ekonomiska korrigering som började för några år sedan har blottlagt en rad olika saker som tidigare var nästan helt förbisedda. En av dessa är ländernas budgetunderskott. Men även om det hela tiden talas mycket om budgeten och huruvida den är på plus, minus eller i balans så bör man minnas att en budget inte är något annat än en prognos, en prognos som dessutom brukar korrigeras rätt rejält varje år.

Att så många länder är så skuldsatta har egentligen väldigt litet med enstaka nedgångar att göra. Det har sitt ursprung i en närmast aggressiv likgiltighet för ansvarsfull hantering av statens finanser. Denna likgiltighet är en naturlig konsekvens av välfärdsstaten. Det ska finnas allmän offentlig sjukvård, avgiftsfri utbildning, stark regionalpolitik och en myriad indexbundna stöd och bidrag. Samhället ska helt enkelt producera en enorm mängd tjänster och upprätthålla landstäckande infrastruktur och finmaskigt skyddsnät, oberoende av vad det kostar.

När man väl har nått konsensus om det här spelar utgifterna mindre roll. Den nya regeringen har lovat minska det så kallade hållbarhetsunderskottet med 2,5 miljarder över den kommande mandatperioden. Finansministeriet sade att anpassningsåtgärderna borde uppgå till minst 6 miljarder. Över 4 år alltså. Enligt statistikcentralen ökade statsskulden med 11,3 miljarder under 2010. På ett år alltså. Ökningen år 2011 lär vara i samma nivå. Mot det känns anpassningsåtgärder på 2,5 eller ens 6 miljarder över 4 år inte så imponerande.

Diskrepansen mellan den politiska viljan och den aritmetiska verkligheten är en utmärkt illustration av den mentalitet som ligger till grund för den skenande statsskulden. Enligt konsensusen mellan politiker, byråkrater och hovekonomer behöver man inte skära ner så mycket att man faktiskt lyckas minska skuldsättningen, det enda man behöver göra är att minska takten med vilken skuldsättningen ökar.

Den kalla sanningen är dock den att underskott, både budgeterade och verkliga, är problematiska. Den ständigt ökande skulden är ett problem, inte minst för att ökningen efter ett tag blir självgående i och med räntebetalningarna hela tiden blir större. Varken en enskild individ eller ett privat företag kan gå med förlust mer än så länge innan de får problem och ingen av dem kan ha som utgångspunkt att gå på minus varje år. Det samma gäller för ett land.

Vi måste komma bort från den här mentaliteten det är okej för ett land att ha kroniskt underskott i finanserna. Det räcker heller inte med kosmetiska justeringar och bokföringstrick, det måste till ordentliga nedskärningar. Och det är specifikt nedskärningar i de offentliga utgifterna som behövs. I ett vittnesmål inför det amerikanska representanthusets kommitté för inrikes penningpolitik påpekade den österrikiske ekonomen Richard Ebeling att USA inte har ett intäktsproblem, det har ett utgiftsproblem. Det samma gäller Finland och en rad andra länder, inte minst Grekland och Portugal.

Vi måste helt enkelt göra drastiska nedskärningar i de offentliga utgifterna. Det är inte längre fråga om ideologi, det är en fråga om ekonomisk verklighet.

Följande kolumn publicerades i ÅU den 29 juni 2011.

Kommentera på bloggen