Svenska frihetskämpar, förena eder! Bli Patreon

Mer om diskriminering

MB skriver träffsäkert att diskrimineringsmotståndarna är förvirrade – för den som diskriminerar tenderar att förlora på det på en fri marknad. Att diskriminera leder helt enkelt till kapitalförstöring och således slår det tillbaka på en själv mycket hårdare än det någonsin kan slå mot den ”grupp” som man väljer att diskriminera. Med andra ord slår diskrimineringsmotståndarna undan benen för sig själva, för genom lagligt ”förbud” att diskriminera håller man egentligen de diskrimineringsbenägna (dvs de inskränkta och oupplysta) under armarna – de straffas inte längre obarmhärtigt av marknaden, utan i begränsad utsträckning genom att bötfällas av staten och bara i den utsträckning man inte lyckas spela det politiska spelet. De enda som vinner på att förbjuda diskriminering är i slutänden politiker (såsom alltid med regleringar) och de som diskriminerar.

Precis som Mises skriver i Human Action skapar man med varje reglering två problem snarare än löser ett. Å ena sidan löser man inte problemet, som kvarstår även efter den politiska ”lösningen” (och möjligen blir det ännu värre),  och å den andra leder regleringen till oanade konsekvenser som ytterligare snedvrider marknaden och gör allting ännu mer olustigt. I det här fallet så blir konsekvensen av diskrimineringsförbud än värre än MB tar upp. När man försöker förbjuda diskriminering, som vi redan vet egentligen straffar den som diskriminerar mer än den som diskrimineras, skapar man en struktur som är många resor värre än den diskriminering som redan fanns.

Plötsligt handlar det nämligen inte längre om t ex en butiksägare som inte vill anställa eller sälja produkter till en viss grupp människor (och därmed själv förlorar både kunniga, arbetsföra anställda och kunder). Det handlar istället om att staten indirekt tar kontrollen över butiksägarens verksamhet och tvingar denne att anställa eller sälja mot dennes vilja. Och än värre, i den politiska korrekthetens namn skapar man en häxjakt på oliktyckande. För att kunna driva igenom en lag krävs visst inflytande, vilket givetvis också används för att skapa legitimitet kring förbudet – och med hjälp av statligt tvång och propaganda skapar man ett samhälleligt tryck emot ”diskriminering” (och för lagen). Det gör att man inte längre har egentlig rätt att tycka att man ska få diskriminera (ens på privat egendom), för detta anses vara en indirekt diskriminering. Detta inskränker (jag skulle vilja säga avskaffar, men etatister anser av någon besynnerlig anledning att ”kringskuren frihet” fortfarande är att anse som frihet) givetvis även yttrandefriheten.

Så istället för att ha ett samhälle där vissa väljer att diskriminera andra på egen bekostnad (och hög sådan, dessutom – så hög att den leder till ekonomiska svårigheter om marknaden är fri), får vi ett samhälle där äganderätt förvandlas till (i bästa fall) kringskuren nyttjanderätt av statligt kontrollerad egendom – och där de som är motståndare till den tidigare diskrimineringen brännmärker de som är av annan åsikt. Moralpaniken är ett faktum.

Men detta verifierar endast det Lord Acton förstod: makt korrumperar och fullständig makt korrumperar fullständigt.

Min gissning är dock att många av de ursprungliga diskrimineringsmotståndarna innerst inne egentligen är lyckliga över vad de åstadkommit. För nu sitter de på makten att diskriminera genom att ha tagit till sig det politisk-korrekta problemformuleringsprivilegiet – och ser till att nyttja den makten på alla sätt och vis. Men man gör det inte längre på egen bekostnad, utan med statens hjälp tvingar man alla andra att betala notan. Sådan är nämligen etatistens logik: ”ge mig makten så gör jag världen bättre (i alla fall för mig)”. Och problemen hopar sig, vilket förstås – i deras upp-och-ned-vända värld – kräver mer stat, mer makt och fler regler.

Svenska frihetskämpar, förena eder! Bli Patreon

5 kommentarer till ”Mer om diskriminering

  • Libertarianer och likasinnade är sannerligen ett kluvet släkte i frågan om diskriminering. Själv hör jag till dem som ser diskriminering som en självklarhet när det gäller mänskligt handlande (definierat som att välja något eller någon före någon annan och i egenskap av en självständig individ inkludera och exkludera andra efter eget tycke).

    Jag får intrycket av att författaren vill göra en poäng av att diskriminering är något destruktivt som kommer regleras till ett obefintligt fenomen av den fria marknaden. Jag motsätter mig den bedömningen. Det finns lägen där det är helt riktigt ur ett lönsamhetsperspektiv att exkludera vissa människor, till exempel på en krog där människor kommer för att umgås och dras till personer de finner intressanta och i värsta fall skräms bort om det är ”fel folk” på krogen. Diskrimineringen sker på basis av individens preferenser, det är riktigt att all exkludering per definition leder till att den potentiella kundbasen minskar. Om jag inte säljer mina produkter till kvinnor återstår bara halva kundbasen som jag kan tänka mig att göra affärer med. Men man får inte glömma att diskrimineringsbesluten kan väcka olika reaktioner hos olika människor. Om jag har en krog och vill verka för en sundare alkoholkultur kan jag välja att exkludera människor som inte kan hantera alkoholen på ett – enligt mig – sunt sätt. Ett sådant beslut skulle säkerligen uppskattas av människor som gärna slipper stökiga alkoholkonsumenter, samtidigt exkluderar jag en stor del av befolkningen. Är det så att nyktra och återhållsamma människor vill betala ett högre pris för ett lugnare uteställe och att de gärna väljer min krog före andras är det inte säkert att jag fattat ett dåligt beslut ekonomiskt sett. Skulle jag däremot utesluta mörkhyade människor finns det risk för att detta skulle väcka ganska starkt anstöt hos människor som skulle bojkotta min krog på grund av den etniska diskrimineringen. Samtidigt är det klart att de som uppskattar etniskt homogena krogar skulle söka sig till krogen.

    Sammanfattningsvis menar jag att alla diskrimineringsbeslut påverkar människors inställning till verksamheten såväl positivt som negativt. När det positiva överväger det negativa tjänar jag på det och när det negativa överväger det positiva förlorar jag på det (allt annat lika). Troligt är att de mest stigmatiserade profileringarna – såsom uteslutning av mörkhyade – snarare skulle straffa verksamheten medan mer populära profileringar – såsom uteslutning av bråkstakar – skulle löna sig. Troligt är även att olika samhällen hade haft olika grader av tolerans för både inkludering och exkludering av människor.

  • Patrik, ”författaren” har ingenting emot fenomenet ”diskriminering” i sig. Precis allt vi gör är ju diskriminerande i bred bemärkelse – själva begreppet alternativkostnad handlar ju om att vi i varje agerande ”väljer bort” alla andra alternativa ageranden. Så det går inte att tala om huruvida diskriminering i sig, som generellt koncept, är ”bra” eller ”dåligt” – det är inget moraliskt koncept.

    Om du läser inlägget en gång till så kommer du nog att se att jag faktiskt inte tar ställning i sakfrågan (jag tar endast, och då indirekt, ställning emot etatister). Jag lyfter endast fram problematiken med att reglera mot viss sorts diskriminering – ur regleringsivrarnas perspektiv. Det jag pekar på är att även ur deras synvinkel och med deras uttalade mål är lagligt förbud mot diskriminering helt fel väg att gå; resultatet av sådant agerande blir endast längre ifrån det önskade målet. Det är här jag lyfter fram att Mises visade precis detta, något som helt förbigått regleringsivrarna (och med all sannolikhet kommer att fortsätta att förbigå dem).

  • Jag ser och uppskattar din kritik mot statlig intervention och inskränkningar av den privata äganderätten. Men du inleder också med ett påståendet: ”den som diskriminerar tenderar att förlora på det på en fri marknad”

    Du slår fast att diskriminering sker på ”egen bekostnad” och fyller därefter i med: ”(och hög sådan, dessutom – så hög att den leder till ekonomiska svårigheter om marknaden är fri)”

    Du ger sken av att diskriminering måste innebära en merkostnad för den som väljer att implementera en sådan policy. Jag håller inte med och har förklarat varför. Man kan helt enkelt inte göra ett sådant kategoriskt uttalande på praxeologisk grund (du får gärna visa hur om du nåt en annan slutsats). Alla är inte kategoriskt mot exkludering av vissa människor, en del är likgiltiga till ställningstagandet eller tvärtemot positiva beroende på vad det gäller och beroende på var man tittar kommer toleransen vara varierande för såväl inkludering och exkludering. Att exkludera någon minskar utbudet av potentiella målgrupper men ett företag vänder sig sällan till alla, målgrupper avgränsas beroende på behov och preferenser av olika slag.

    Så vad bygger du det på att diskriminering per definition måste vara en merkostnad för ett företag? Eller att det måste vara ”kapitalförstöring” som du skriver.

  • Patrik, du får nog läsa min kommentar igen. Du verkar utgå ifrån att allt jag skriver är universella sanninga trots att jag skrev blogginlägget ur diskrimineringsreglerarnas perspektiv (och nämnde detta i min tidigare kommentar). De klagar mig veterligen inte över att krogar inte släpper in precis alla alltid oavsett hur tjockt med folk det redan är i lokalen. De klagar snarare över att t ex butiksägare inte anställer svarta/invandrare/homosexuella/(fill in the blank) – eller vägrar göra affärer med någon godtyckligt ”hatad” grupp. Själva poängen med politisk korrekthet, som jag ju nämner i blogginlägget som du i alla fall delvis har läst, är ju just detta; det är inte politiskt inkorrekt att ha en full krog och då inte släppa in fler gäster. Det är heller inte politiskt inkorrekt att ha en lyxkrog där priserna är höga (och fattiga därför inte har råd med mat och dryck).

    Det är framför allt ”politiskt inkorrekt” diskriminering som med all sannolikhet straffar ut sig på en fri marknad eftersom den inte fyller någon ekonomisk funktion och är i allt västentligt godtycklig (i alla fall ur ett marknadsperspektiv). De som agerar på sådant sätt kommer inte med praxeologisk nödvändighet att gå i konkurs, men om vi antar att konkurrensen på marknaden är hård och att marknadsmekanismerna fungerar utan alltför mycket friktion eller svårighet så kommer de som *inte* sysslar med sådan godtycklig diskriminering att ha större möjlighet att täcka sina kostnader. Därför kan vi dra slutsatsen att diskriminering med tiden tenderar att straffa ut sig.

  • Jag har utgått ifrån att du haft för avsikt att grunda dina argument i fakta och logisk härledning, om så inte är fallet medger jag att jag missuppfattat dig. Även om du tar ”diskrimineringsreglerarnas” perspektiv betyder det inte att du inte behöver förankra dina argument i fakta eller logisk slutledning.

    Min jämförelse med krogverksamheten handlade varken om att lokalen var full eller att priserna var höga, där får du nog läsa min första kommentar än en gång.

    Om vi tittar närmare på det här med ”politisk inkorrekthet” som du nämner menar jag att marknaden är full av nischade företag och produkter på ett eller annat sätt och om det nu var så olönsamt att vända sig till endast en del av marknaden, varför existerar då dessa företag eller dessa nischade produkter? Nischningen har ett värde för alla som efterfrågar den (om det nu är jämförbart med det du kallar ”ekonomisk funktion”) och det går inte att säga att dessa kategoriskt kommer slås ut om marknadsmekanismerna fungerar. Om en verksamhet lockar tillräckligt mycket folk som är villiga att betala tillräckligt mycket spelar det ingen roll om profileringen eller nischningen handlar om kläder med udda storlekar, udda franska ostar eller ett etniskt homogent uteställe, finns det en marknad kan det mycket väl bli lönsamt.

    Det gäller för övrigt även på arbetsmarknaden. Centralt för varje personalchef eller rekryterare är att skapa en trivsam och därmed produktiv miljö bland företagets medarbetare (med incitament för att vara produktiv och där väger olika faktorer olika tungt hos olika människor). Människor trivs bättre med vissa människor än andra och dessa preferenser varierar (precis som med toleransen). Det kan också vara så att man väljer en viss person att anställa för att det uppskattas mer av kunden som därmed kan komma att föredra det företaget före andra. Samtidigt kan det definitivt vara så att det generellt lämpar sig mer eller mindre inom olika branscher men jag kan definitivt komma på exempel där diskriminering tenderar att tillämpas mer än i övriga fall och jag tror definitivt inte att det är utan anledning. Ta exempel som: flygvärdinna, servitris eller butiksbiträde i en mindre och ganska nischad butik, för den som har en nischad profil kan diskriminering i sammanhanget vara avgörande.

    Det enda argument jag hittar från din sida är en vag antydan om att folk kommer välja bort dessa företag för att deras ställningstaganden anses vara impopulära och visst är det en korrekt analys i vissa avseenden men du tycks inte se att människor är olika och har olika preferenser.

    Om företagens fortlevnad uteslutande berodde på Riksdagens 349 ledamöters politiska korrekthet ger jag dig rätt. Men det är sällan bilden jag får av människor jag träffar i vardagen. Det är ytterst få vill jag mena som ser rött när ett företag inte har exakt 50/50-andels fördelning mellan könen hos sina anställda eller inte har exakt alla ”samhällsgrupper” proportionellt representerade. Jag skulle till och med vilja påstå att väldigt långt ifrån en betydande majoritet så kategoriskt vurmar för absolut ”jämställdhet”, politiskt driven mångkultur/invandring eller hbtq-gruppens kollektiva rättigheter med allt vad de här sakerna innebär. De är nog betydligt fler vid en direkt konfrontation men det visar sig desto mindre när det gäller att väga in sådana kriterium på den öppna marknaden.

    Jag läser dina meddelanden och är helt med dig när det gäller kritik av statlig interventionism, inskränkningar av äganderätten och den politiska maktens korrumperande effekt. Jag förstår också vikten av att försöka anpassa argumenten till de som annars skulle söka politisk makt för att uppnå sina mål. Men det måste ske utan att tappa förankringen till verkligheten. Det går inte att säga kategoriskt att all diskriminering är skadlig.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *