Allmänna åtal skapar enskilda offer

Nyligen pratade jag med en bekant som blivit utsatt för en ringa misshandel. Att förövaren inte var psykiskt tillräknelig kunde min bekanta enkelt konstatera. Polisen kom till platsen och kunde avstyra ytterligare skärmytslingar. Av rädsla för att få sitt namn och adress avslöjad ville min bekante inte att någon polisrapport skulle upprättas, och allra minst att något åtal skulle väckas. Detta gjordes klart för polismännen, som dock, allt i enlighet med deras reglemente, upprättade en rapport, och lovade att göra vad de kunde för att några personuppgifter inte skulle avslöjas. Min bekante kunde bara hoppas att förövaren inte visste om att polisrapporten inom kort skulle bli allmän handling – och lätt att få del av. Polisens löften kan knappast ha vägt särskilt tungt med tanke på hur diskreta och återhållsamma med känslig information poliserna var som hade låtit drogtesta Ola Lindholm på Råsunda. (Läs mer här.)

Huruvida den misshandlande har skaffat sig kunskap om sitt offer är för mig inte känt, men vad som kan sägas om det inträffade är att min bekante först blir kränkt av förövaren, för att sedan bli “ägd” av polisen. Trots att min bekante var offret hade han inte på något sätt makt över situationen. Trots att han motsatte sig det upprättades en rapport, och risken för mer, och värre ont, skapades – allt genom polisens försorg och nit i att “serve and protect.” Någon mer än jag som ser det ironiska och bisarra i situationen?

Brott som faller under allmänt åtal har åklagare en skyldighet att driva. Allt i det allmännas intresse. I många fall innebär detta att alla förutom brottsoffret skulle vara intresserade av att åtal väcks. Majoritetens diktatur har aldrig varit tydligare. Föreställ dig att vara så fullständigt ägd av alla omkring dig. Läskigt. Detta är ett tydligt resultat av den socialism som präglat, och trots borgerlig regering, fortsätter prägla vårt samhälle – att alla äger alla utom sig själva.

De enda brott som faller utanför allmänna åtal är ärekränkningsbrotten, t.ex. förtal, förolämpning m.m. Skälet till detta kan tänkas vara (för den som vill ha en utförligare redogörelse för skälen bakom brottsbalkens kap. 5 hänvisas till regeringens proposition 1962:10) att ett väckt åtal skulle förvärra effekten av just det lagen vill förhindra – spridandet av misinformation. Att brottsoffret själv får råda över detta är lämpligt – men varför bara här!? Kan det inte vara lika kränkande att i offentligheten behöva få sitt sexliv belyst i en våldtäktsrättegång e.dyl.? Jo, jag tror det.

Som argument för institutet “allmänt åtal” kan vara att det finns visst beteende som samhället inte kan acceptera och därför bör beivra i alla lägen. Oönskat beteende ser vi överallt, men att någon utan att själv vilja det ska offras för samhällets bästa är fundamentalt fel. Utlitaristen och socialisten skulle väl inte hålla med mig. Eller för den delen någon i det politiska (och politiskt korrekta) etablissemanget. Men den som i sitt inre kan känna att varje individ äger sig själv, att ingen utan att medverka därtill kan tvingas till något, att människan är skyldig att ta ansvar för sig själv och sina omständigheter, den personen bör i rimlighetens namn också inse att offrandet av den enskilde endast kan ske med dennes medgivande.

Åklagare och poliser är yrkesgrupper som hos kriminella inte står högt i kurs. Det finns med all säkerhet ett agg även hos en del brottsoffer. Att bli utsatt för ett brott är i många fall traumatiserande – och att sedan ofrivilligt bli släpad genom rättssystemet när man bara vill glömma, (kanske förlåta) och gå vidare kan inte betraktas som annat än att bli våldtagen ånyo.

Inlägget postades i Blogg. Skapa ett bokmärke för länken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *