Svenska frihetskämpar, förena eder! Bli Patreon

Riksbanken begriper inte ränta

Fascinerande att så många välutbildade människor faktiskt tror att vi behöver en myndighet som med sovjetisk metodik beslutar räntan med dekret.

De flesta känner till att på en fri marknad uppstår priser helt av sig själva i samspelet mellan utbud och efterfrågan. Många är också medvetna om att alla ingrepp i prisbildningen genom till exempel prisregleringar och subventioner leder till obalanser i form av brister och överskott. Till exempel brödköer, hyresbostadsbrist, arbetslöshet, utfiskning och överlönsamhet i droghandel.

Betydligt färre är medvetna om att naturlig ränta är en typ av pris som också uppstår helt naturligt på en fri marknad. Skillnaden är att ränta uppstår på lånemarknaden, i samspel mellan individers vilja att skjuta upp konsumtion (utbud av sparande) och entreprenörers önskan att låna för att investera i lönsamma projekt (efterfrågan på sparande). Den ränta som på detta vis uppstår blir tröskeln för investeringar eftersom inga projekt med en förväntad avkastning under denna ränta kommer att företas. Därför är den naturliga räntan på sätt och vis nivån på den naturliga avkastningen i hela ekonomin.

Den naturliga räntan är egentligen inte begränsad till monetära ekonomier utan förekommer även i bytesekonomier, men eftersom besparingar och lån i en bytesekonomi är in natura är räntan där omöjlig att uttrycka i ett tal. Eftersom den naturliga räntan (avkastningen) föregår existensen av pengar är det lätt att inse att räntan på pengar är en konsekvens av den naturliga avkastningen i ekonomin, vilken i sin tur bestäms av subjektiva önskemål hos sparare och lånare. Hästen drar vagnen, och den naturliga avkastningen sätter räntan på pengar.

Men alla moderna centralbanker spänner vagnen före hästen. Med penningräntan försöker man styra avkastningen i ekonomin, för att i slutändan styra även människors värderingar och handlande. På detta vis tror man sig kunna skapa en mäktigare nation och ett lyckligare folk. En vanföreställning inte helt olik den hos de stora Sovjetiska tänkarna. Politiskt fixande med priser må orsaka ekonomiska störningar, men politiskt fixande med räntan leder till feta tillgångsbubblor, finansiella krascher och ekonomiskt kaos.

Inlägget postades i Blogg. Skapa ett bokmärke för länken.

Svenska frihetskämpar, förena eder! Bli Patreon

2 kommentarer till ”Riksbanken begriper inte ränta

  • Ja, det är en vanlig vanföreställning att en grupp intellektuella kan sitta och finsjustera ekonomin med lämpliga räntemanipulationer.

    Man kan tycka att fallet Greenspan som var beundrad i så många år men avslutade med att lägga grunden till den senaste krisen borde visa på dessa mäns oförmåga att göra någon som helst nytta. De kostar pengar och det enda deras arbete i bästa fall leder till är nada, men i regel så leder deras arbete till att vi får kriser, ekonomisk förstörelse och att de fattigaste i ekonomin blir indirekt bestulna genom att de pengar de ändå har rasar i värde.

  • Visst är det alldeles för förenklat (och förmätet) att tro att man kan styra ekonomin och alla dess delar genom att centralt sätta en räntesats till vilken ekonomin sedan måste anpassa sig. Men samtidigt finns det ju anledning att tro att ekonomin faktiskt anpassar sig till sådan påverkan. Mises var alltid tydlig med att påpeka att marknaden och de så kallade ”marknadskrafterna” alltid finns och fungerar (om än inom begränsade spelramar) så länge åtminstone en liten fraktion av marknadsagerande är tillåtet. Enda sättet att avskaffa marknadens mekanismer är att helt och hållet göra sig av med allt vad marknad och ägande heter (såsom Sovjetunionen innan NEP – och det gick ju inte så bra…).

    Man ska ju däremot notera att en marknad som är rejält kringskuren av regleringar och statliga dekret (som riksbankens ränta) aldrig kan vara eller bli lika resurseffektiv som en fri(are) marknad, vilket betyder att en marknad där räntan sätts tvångsmässigt och centralt inte kan fungera lika väl som en marknad där räntan approximerar den sociala tidspreferensen genom det ständiga samspelet mellan köpare och säljare av varor och tjänster. Mises var lika tydlig med att säga att varje reglering i grund och botten syftar till att lösa ett problem men alltid skapar två: å ena sidan uppnås aldrig målet med regleringen och å den andra skapar varje reglering en mängd problem som vi inte fullt ut förutsåg eller kunder förutsäga. (Detta kanske kan ses som en slags Hayekiansk poäng om vår oförmåga att förstå och styra ekonomin.)

    Men detta visar ju också på att en starkt reglerad marknad, även om den är ineffektiv jämfört med en fri marknad, justerar eller anpassar sig efter de spelregler som ges så att största möjliga (konsument)nytta uppnås. Med andra ord: om räntan höjs, så får detta en mängd konsekvenser och vi kan som ekonomer (inte ekonomhistoriker) förutsäga en del av dessa konsekvenser och vilken sorts (men inte magnituden) effekter vi kan förvänta oss. En höjd ränta leder därför till mer sparande och mindre lån, vilket också är en del av avsikten med statens ”micklande” med räntesatser.

    Att politiker och riksbanken anser att de kan ”styra” ekonomin med hjälp av räntesatsen kan alltså till viss del ”beläggas” med förändringen i ekonomiska data (vilket är allt de bryr sig om) eftersom förändring av räntesatsen får vissa uppenbara konsekvenser. En sann ekonom inser dock att t ex ökat sparande i sig inte betyder någonting, utan att för att verkligen se konsekvensen av en förändrad räntesats måste man identifiera hur t ex sparandet förändrats *gentemot vad det skulle ha varit*. Vi måste alltså belägga förändringen genom att kontrafaktiskt utvärdera situationen. Det kan mycket väl ha varit en mängd andra parametrar som råkade samspela så att politikerna fick det resultat de (i sin icke obetydliga ignorans) förväntade sig. Här har en sann ekonom en verklig roll att spela, men politiker lyssnar inte till sådant resonemang: deras mål och medel är alltid social ingenjörskonst, medan en ekonom i varje stund måste påtala att det inte går att centralstyra varken ekonomier eller samhällen (som om man kan skilja dessa åt).

    Det sägs att den amerikanske presidenten Harry S. Truman krävde en enarmad ekonomisk rådgivare – för att alla ekonomer han träffat ständigt sa att ”on the one hand… on the other hand” och aldrig kunde säga något med säkerhet. Detta var uppenbarligen på den ”gamla goda” tiden då ekonomer även utanför den österrikiska skolan hade en förståelse för ekonomi, snarare än (som idag) var duktiga på datamining och andra pseudovetenskapliga metoder. Med data kan man ”bevisa” precis vad som helst eftersom man jämför en specifik historisk situation med en annan specifik historisk situation och relativt godtyckligt väljer variabler att förklara förändringen. Det finns ingen förståelse för att marknaden är ”levande” och ständigt föränderlig – snarare ser man denna komplexitet som ett ”problem” som försvårar både datainsamling och variabeldefinitioner…

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *