Sjätte föreläsningen: Politik och idéer

Under upplysningstiden, under de år då nordamerikanerna lade grunden för sin självständighet, och några år senare, då de spanska och portugisiska kolonierna förvandlades till självständiga nationer, var den förhärskande stämningen inom den västerländska civilisationen optimistisk. På den tiden var alla filosofer och statsmän helt övertygade om att de levde i början av en ny tidsålder, en tid av välstånd, framåtskridande och frihet. I dessa dagar väntade man sig att de nya politiska institu­tionerna – de konstitutionella representativa regeringar som inrättats i Europas och Amerikas fria nationer – skulle ha en mycket välgörande inverkan, och att den ekonomiska friheten kontinuerligt skulle förbättra mänsklighetens materiella villkor.

Vi vet mycket väl att somliga av dessa förväntningar var alltför optimistiska. Visserligen är det sant att vi under 1800- och 1900-talen har upplevt en makalös förbättring av de ekonomiska villkoren, som gjort det möjligt för en mycket större befolkning att leva med mycket högre levnadsstandard. Men vi vet också att många av 1700-talsfilosofernas förhoppningar har kommit på skam – förhopp­ningarna om att det inte skulle bli några fler krig och att revolutioner skulle bli onödiga. Dessa för­väntningar har inte infriats.

Under 1800-talet var det en period då krigen minskade både i antal och i grymhet. Men på 1900-talet har krigsandan blomstrat upp på nytt, och vi kan tämligen säkert säga att vi ännu inte har sett slutet på de prövningar som mänskligheten måste genomlida.

De konstitutionella system som infördes vid slutet av 1700-talet och början av 1800-talet har gjort mänskligheten besviken. De flesta människor – liksom de flesta författare – som har behandlat detta problem tycks tro att det inte har funnits något samband mellan den ekonomiska och den politiska sidan av problemet. De tenderar därför att tala långt och länge om parlamentarismens – eller folk­representationens – förfall, som om detta fenomen vore fullständigt oavhängigt av den ekonomiska situationen och de ekonomiska idéer som bestämmer människornas aktivitet.

Men något sådant oberoende existerar inte. Människan är inte en varelse som har dels en ekono­misk och dels en politisk sida, utan något samband dem emellan. Det som kallas frihetens förfall, den konstitutionella regeringens och de representativa institutionernas förfall, är i själva verket följden av en radikal förändring i de ekonomiska och politiska idéerna. De politiska händelserna är den ound­vikliga konsekvensen av förändringen i den ekonomiska politiken.

De idéer som vägledde de statsmän, filosofer och jurister som på 1700-talet och början av 1800-talet lade grunden till det nya politiska systemet utgick från antagandet att alla anständiga medborgare inom en nation har samma slutmål. Detta slutmål, mot vilket alla anständiga människor borde sträva, var hela nationens välfärd, och också andra nationers välfärd – ty dessa moraliska och politiska ledare var helt och fullt övertygade om att en fri nation inte har något intresse av erövringar. De menade att partistrider bara var naturliga, att det var fullkomligt normalt att det förekom meningsskiljaktigheter beträffande det bästa sättet att sköta statens angelägenheter.

De människor som hade liknande idéer om ett problem samarbetade, och detta samarbete kallades ett parti. Men ett partis struktur var inte permanent. Den var inte beroende av de enskilda individer­nas ställning inom hela samhällsstrukturen. Den kunde ändras om folk insåg att deras ursprungliga inställning var grundad på felaktiga antaganden, på felaktiga idéer. Utifrån denna synvinkel be­traktade många diskussionerna i valkampanjerna, och senare i de lagstiftande församlingarna, som en viktig politisk faktor. Parlamentsledamöternas tal betraktades inte som blotta proklamationer inför världen om vad ett politiskt parti ville. De betraktades som försök att övertyga motståndargrupper om att talarens egna idéer var riktigare och bättre bidrog till det allmänna bästa än de idéer som man hade hört förut.

Politiska tal, tidningsledare, pamfletter och böcker skrevs i syfte att övertyga. Det fanns föga skäl att tro att man inte skulle kunna övertyga majoriteten om att ens egen inställning var absolut korrekt, om ens idéer var sunda. Det var ur denna synvinkel som de konstitutionella reglerna skrevs i de lag­stiftande församlingarna vid början av 1800-talet.

Men i detta låg underförstått att regeringen inte skulle lägga sig i de ekonomiska förhållandena på marknaden. Det låg underförstått att alla medborgare hade endast ett politiskt mål: landets och hela nationens välfärd. Och det är just denna sociala och ekonomiska filosofi som interventionismen har ersatt. Interventionismen har frambringat en helt annan filosofi.

Enligt de interventionistiska idéerna är det regeringens plikt att stödja, subventionera och ge pri­vilegier till speciella grupper. 1800-talsstatsmännens idé var att lagstiftarna hade speciella idéer om det allmänna bästa. Men vad vi har idag, vad vi idag, praktiskt taget utan undantag, ser i det politiska livets verklighet, i alla de länder i världen där det inte helt enkelt råder kommunistisk diktatur, är en situation där det inte längre finns några verkliga politiska partier i ordets gamla, klassiska bemärkelse, utan blott och bart påtryckningsgrupper.

En påtryckningsgrupp är en grupp människor som vill tillskansa sig något speciellt privilegium på bekostnad av den övriga nationen. Detta privilegium kan bestå av en skyddstull på konkurrerande importvaror, det kan bestå av en subvention, det kan bestå av lagar som hindrar andra från att kon­kurrera med påtryckningsgruppens medlemmar. I vilket fall som helst ger det påtryckningsgruppens medlemmar en speciell position. Det ger dem något som förvägras eller – enligt påtrycknings­gruppens idéer – borde förvägras andra grupper.

I Förenta staterna är gamla tiders tvåpartisystem till synes fortfarande intakt. Men detta är bara ett kamouflage för den verkliga situationen. I själva verket bestäms det politiska livet i Förenta staterna – liksom i alla andra länder – av påtryckningsgruppernas kamp och aspirationer. I Förenta staterna finns det fortfarande ett republikanskt och ett demokratiskt parti, men i vart och ett av dessa partier finns det representanter för påtryckningsgrupperna. Dessa representanter för påtryckningsgrupper är mer intresserade av att samarbeta med representanter för samma påtryckningsgrupp i motståndar­partiet än av sina egna partikamraters ansträngningar.

Jag ska ge ett exempel: om man talar med folk i Förenta staterna som verkligen känner till hur kongressen arbetar, säger de: ”Den här personen, den här kongressledamoten, representerar silver­gruppernas intressen.” Eller också säger de att någon annan representerar veteodlarna.

Naturligtvis är var och en av dessa påtryckningsgrupper med nödvändighet en minoritet. I ett system som grundar sig på arbetsdelning måste varje speciell grupp som är ute efter privilegier vara en minoritet. Och en minoritet har aldrig någon chans att nå framgång, om den inte samarbetar med andra liknande minoriteter, liknande påtryckningsgrupper. I de lagstiftande församlingarna försöker de få till stånd en koalition mellan olika påtryckningsgrupper, så att de kan bli en majoritet. Men efter en tid kan den här koalitionen falla sönder, eftersom det finns problem där det är omöjligt att nå enig­het med andra påtryckningsgrupper, och nya koalitioner av påtryckningsgrupper bildas.

Det var detta som inträffade i Frankrike 1871, en situation som historikerna bedömde som ”tredje republikens förfall”. Det var inte något förfall för den tredje republiken, det var helt enkelt en exemp­lifiering av att systemet med påtryckningsgrupper inte är ett system som med framgång kan tillämpas för att styra en stor nation.[1]

Det finns i de lagstiftande församlingarna representanter för vete, för kött, för silver och för olja, men först och främst för de olika fackföreningarna. Endast ett är inte representerat i den lagstiftande församlingen: nationen som helhet. Det är bara ett fåtal som tar parti för nationen som helhet. Och alla problem, t.o.m. de utrikespolitiska, ses ur de speciella påtryckningsgruppernas synvinkel.

I Förenta staterna har vissa av de mer glesbefolkade delstaterna ett intresse av priset på silver. Men det är inte alla i dessa delstater som har intresse av det. Ändå har Förenta staterna i många årtionden lagt ut en avsevärd summa pengar, på skattebetalarnas bekostnad, för att köpa silver till ett pris över marknadspriset. Ett annat exempel: i Förenta staterna är endast en liten del av befolkningen sysselsatt i jordbruket; återstoden av befolkningen består av konsumenter – men inte producenter – av jord­bruksprodukter. Ändå för Förenta staterna en politik som går ut på att lägga ut miljard efter miljard för att hålla priserna på jordbruksprodukter ovanför det potentiella marknadspriset.

Man kan inte säga att detta är en politik som gynnar en liten minoritet, för dessa jordbruks­intressen är inte enhetliga. Den mjölkproducerande bonden är inte intresserad av högre priser på spannmål; han skulle tvärtom föredra lägre priser på sådana produkter. En kycklinguppfödare vill ha lägre pris på kycklingfoder. Det finns många oförenliga specialintressen inom denna grupp. Och ändå möjliggör förslagen diplomati i kongresspolitiken att små minoritetsgrupper erhåller privilegier på majoritetens bekostnad.

En situation som är speciellt intressant i Förenta staterna gäller socker. Kanske bara var fem­hundrade amerikan har intresse av högre pris på socker. Förmodligen vill de andra 499 ha lägre pris på socker. Ändå går Förenta staternas politik helt och hållet ut på att genom skyddstullar och andra specialåtgärder åstadkomma ett högre pris på socker. Denna politik är inte bara till förfång för de 499 sockerkonsumenternas intressen, utan skapar också ett mycket allvarligt utrikespolitiskt problem för Förenta staterna. Utrikespolitiken syftar till samarbete med alla andra amerikanska republiker, och somliga av dessa har ett intresse av att sälja socker till Förenta staterna. De skulle vilja sälja i större mängder. Detta illustrerar hur påtryckningsgruppernas intressen t.o.m. kan bestämma en nations utrikespolitik.

I åratal har människor världen över skrivit om demokrati – om folklig, representativ regering. De har klagat över dess otillräckligheter, men den demokrati som de kritiserar är endast den demokrati under vilken interventionism är landets styrande politik.

Idag kan man höra folk säga: ”I början av 1800-talet, i Frankrikes, Englands och Förenta staternas och andra nationers lagstiftande församlingar, hölls det tal om mänsklighetens stora problem. De kämpade mot tyranni, för frihet, för samverkan med alla andra fria nationer. Men nuförtiden är vi mer praktiska i våra lagstiftande församlingar!”

Visst är vi mer praktiska. Idag talar man inte om frihet: man talar om ett högre pris på jordnötter. Om detta är praktiskt, då har förstås de lagstiftande församlingarna förändrats avsevärt, men inte till det bättre.

Dessa politiska förändringar som interventionismen åstadkommit har avsevärt försvagat nationer­nas och representanternas förmåga att motstå diktatorers aspirationer och tyranners operationer. De lagstiftande representanter som bara bekymrar sig om att tillgodose de väljare som, exempelvis, vill ha höga priser på socker, mjölk och smör och ett lågt pris på vete (subventionerat av staten) kan endast representera folket på ett mycket svagt sätt; de kan aldrig representera alla sina väljare.

De väljare som är för sådana privilegier inser inte att det också finns motståndare som önskar det motsatta och som hindrar deras representanter att nå full framgång.

Detta system leder också å ena sidan till en ständig ökning av de offentliga utgifterna och gör det å andra sidan svårare att ta ut skatter. Dessa representanter för påtryckningsgrupper vill ha många speciella privilegier för sina påtryckningsgrupper, men de vill inte belasta sina anhängare med en alltför tung skattebörda.

Det var inte avsikten hos dem som på 1700-talet grundlade det moderna konstitutionella sty­relseskicket att en lagstiftare skulle representera, inte hela nationen utan endast sin egen valkrets sär­intressen; detta var en av interventionismens konsekvenser. Den ursprungliga idén var att varje med­lem av den lagstiftande församlingen skulle representera hela nationen. Han valdes i en speciell val­krets endast därför att han var känd där och därför valdes av folk som hade förtroende för honom.

Men det var inte avsikten att han skulle ge sig in i politiken för att utverka något speciellt för sin valkrets, att han skulle begära en ny skola eller ett nytt sjukhus eller mentalsjukhus – och därmed orsaka en avsevärd ökning av de offentliga utgifterna inom sitt distrikt. Påtryckningsgruppernas poli­tik förklarar varför det är nästan omöjligt för alla regeringar att hejda inflationen. Så snart som de valda ämbetsmännen försöker begränsa och sätta tak på utgifterna, kommer de som stöder sär­intressen, som har fördel av speciella poster i budgeten, och förklarar att det här speciella projektet inte kan genomföras, eller att det där måste utföras.

Diktatur är givetvis ingen lösning på ekonomins problem, precis som det inte är något svar på fri­hetens problem. En diktator kanske börjar med att ge löften av alla de slag, men eftersom han är dik­tator kommer han inte att hålla sina löften. Han kommer i stället omedelbart att undertrycka yttrande­friheten, så att tidningar och parlamentariska debattörer inte ska kunna påpeka – dagar, månader eller år efteråt – att han sade något annat den första dagen av sin diktatur än han sade senare.

Den fasansfulla diktatur som ett så stort land som Tyskland måste genomlida för inte så länge sedan kommer lätt i tankarna, när vi betraktar frihetens tillbakagång i så många länder idag. Som en följd härav talar man nu om frihetens förfall och om vår civilisations tillbakagång.

Folk säger att varje civilisation till sist måste gå under och falla i ruiner. Denna idé har eminenta anhängare. En av dessa var en tysk lärare vid namn Spengler[2]. Och en annan, mycket mer välkänd, var den engelske historikern Toynbee.[3] De säger oss att vår civilisation nu är gammal. Spengler jäm­förde civilisationerna med växter som växer och växer, men som till sist upphör att leva. Likadant, säger han, är det med civilisationerna. Denna metafor som liknar en civilisation med en växt är full­ständigt godtycklig.

Först och främst är det i mänsklighetens historia mycket svårt att skilja mellan olika, av varandra oberoende civilisationer. Civilisationer är inte oberoende; de är sinsemellan beroende, de influerar stän­digt varandra. Man kan därför inte tala om en viss civilisations nedgång på samma sätt som man kan tala om en viss växts död.

Men även om man vederlägger Spenglers och Toynbees läror, kvarstår ändå en mycket populär jämförelse: jämförelsen mellan civilisationer i förfall. Det är förvisso sant att romarriket under andra århundradet e.Kr. utgjorde grogrund för en mycket blomstrande civilisation, att det i de delar av Europa, Asien och Afrika där romarriket härskade rådde en mycket hög civilisation. Det rådde också en mycket hög ekonomisk civilisation, grundad på en viss grad av arbetsdelning. Även om den före­faller rätt primitiv i jämförelse med våra förhållanden idag, var den icke desto mindre anmärknings­värd. Denna civilisation nådde den högsta grad av arbetsdelning som någonsin uppnåtts före den moderna kapitalismen. Det är icke desto mindre sant att denna civilisation föll sönder, speciellt på 200-talet. Detta sönderfall inom det romerska riket gjorde det omöjligt för romarna att motstå aggression utifrån. Fastän denna aggression inte var värre än den som romarna slagit tillbaka gång efter annan under de föregående århundradena, kunde de inte motstå den längre efter vad som hade skett inom romarriket.

Vad var det som hade skett? Vad var problemet? Vad var det som orsakade imperiets sönderfall, fastän det i varje hänseende hade uppnått den högsta civilisation som någonsin uppnåtts före 1700-talet? Sanningen är att det som förstörde denna antika civilisation var något som nästan identiskt liknade de faror som hotar vår civilisation idag: å ena sidan interventionism, och å andra sidan inflation. Romarrikets interventionism bestod i att romarriket, liksom grekerna före dem, inte avstod från pris­regleringar. Denna prisreglering var mild, praktiskt taget utan några konsekvenser, ty i århundraden försökte man inte sänka priserna under marknadsnivån.

Men när inflationen satte igång på 200-talet, hade de stackars romarna ännu inte våra tekniska in­flationsmetoder – de kunde inte trycka pengar. De måste tillgripa myntförsämring, och detta var ett mycket underlägset inflationssystem jämfört med det nuvarande systemet, vilket – genom använd­ning av den moderna tryckpressen – så lätt kan förstöra penningvärdet. Men det var effektivt nog, och det ledde till samma resultat som prisreglering. Ty det pris som myndigheterna tolererade låg nu under det potentiella pris dit inflationen hade fört priserna på de olika varorna.

Resultatet blev givetvis att tillgången på livsmedel i städerna minskade. Folket i städerna tvinga­des återvända till landsbygden och återgå till jordbruket. Romarna insåg aldrig vad som höll på att ske. De förstod det inte. De hade inte utvecklat de mentala verktyg som fordras för att tolka arbets­delningens problem och inflationens konsekvenser på marknadspriserna. Att denna valutainflation, denna valutaförsämring, var någonting dåligt, detta visste de givetvis mycket väl.

Följaktligen stiftade kejsarna lagar mot denna utflyttning. Det fanns lagar som hindrade stadsbon från att flytta till landet, men dessa lagar var verkningslösa. Eftersom folket inte hade något att äta i staden, eftersom de svalt, kunde ingen lag avhålla dem från att lämna staden och återgå till jord­bruket. Stadsbon kunde inte längre arbeta som hantverkare i stadens tillverkningsindustrier. Och med förlusten av städernas marknader kunde ingen längre köpa något där.

Vi ser alltså att romarrikets städer från och med 200-talet var på nedåtgående, och att arbets­delningen blev mindre intensiv än den hade varit förut. Slutligen framträdde det medeltida systemet med det självförsörjande hushållet eller ”villan”, som det kallades i senare lagar.

Om folk jämför våra förhållanden med romarrikets och säger: ”Vi kommer att gå samma väg”, har de därför vissa skäl att säga så. Det kan finnas vissa fakta som liknar varandra. Men det finns också enorma skillnader. Skillnaden ligger inte i den politiska struktur som rådde under senare delen av 200-talet. Då mördades i genomsnitt en kejsare vart tredje år, och den som mördat honom eller vållat hans död blev hans efterträdare. Och efter i genomsnitt tre år skedde detsamma med den nye kejsa­ren. När Diocletianus blev kejsare år 284, försökte han en tid att stå förfallet emot, men utan framgång.

Det finns enorma skillnader mellan nuvarande förhållanden och de som rådde i Rom, såtillvida att de mått och steg som orsakade romarrikets sönderfall inte var medvetna och överlagda. De var, skulle jag vilja uttrycka saken, inte resultatet av klandervärda utformade doktriner.

Vår tids interventionistiska, socialistiska och inflationistiska idéer har däremot kokats ihop och ut­formats av författare och professorer. Och de lärs ut vid högskolor och universitet. Ni kanske säger: ”Dagens situation är mycket värre.” Men jag svarar: ”Nej, den är inte värre.” Den är enligt min upp­fattning bättre, för idéer kan besegras av andra idéer. Ingen tvivlade i de romerska kejsarnas dagar på att staten hade rätt att fastställa maximipriser, och att detta var bra politik. Ingen ifrågasatte detta.

Men nu när vi har skolor och professorer och böcker som rekommenderar detta, vet vi mycket väl att det här är ett problem att diskutera. Alla de dåliga idéer som vi lider av idag och som har gjort vår politik så skadlig har utvecklats av akademiska teoretiker.

En berömd spansk författare talade om ”massornas uppror”[4]. Vi måste vara mycket försiktiga med att använda denna term, ty detta uppror gjordes inte av massorna, det gjordes av de intellek­tuella. Och de intellektuella som utvecklat dessa läror var inte människor ur folkets breda lager. Den marxistiska läran låter påskina att det bara är proletärerna som har goda idéer, och att endast det proletära tänkandet har skapat socialismen. Alla socialistiska författare, utan undantag, har varit bor­gare i den socialistiska bemärkelsen av denna term.

Karl Marx var inte en man ur proletariatet. Han var son till en advokat. Han behövde inte arbeta för att gå på universitetet. Han studerade vid universitetet på samma sätt som de välbärgades söner gör idag. Senare, och under återstoden av sitt liv, försörjdes han av sin vän Friedrich Engels, som – i egenskap av fabriksägare – var en ”borgare” av värsta sorten enligt de socialistiska idéerna. Enligt marxistiskt språkbruk var han en utsugare.

Allt som händer i samhället i vår tid är ett resultat av idéer. Både det goda och det dåliga. Vad vi måste göra är att bekämpa dåliga idéer. Vi måste bekämpa allt vi ogillar i det offentliga livet. Vi måste sätta bättre idéer i de felaktiga idéernas ställe. Vi måste vederlägga de läror som stöder fackförenings­våld. Vi måste motsätta oss konfiskation av egendom, prisreglering, inflation och allt det onda under vilket vi lider.

Idéer och endast idéer kan lysa upp mörkret. Dessa idéer måste föras ut till allmänheten på ett övertygande sätt. Vi måste övertyga människorna om att dessa idéer är riktiga och inte felaktiga. 1800-talets stora tidsålder, kapitalismens storverk, var resultatet av de klassiska ekonomernas idéer, Adam Smith och David Ricardo, Bastiat och andra.

Vad vi behöver är ingenting annat än att sätta bättre idéer i de dåliga idéernas ställe. Jag hoppas och litar på att detta kommer att göras av den uppväxande generationen. Vår civilisation är inte dömd, som Spengler och Toynbee säger oss. Vår civilisation kommer inte att erövras av Moskvas anda. Vår civilisation kommer att överleva och måste överleva. Och den kommer att överleva genom bättre idéer än de som nu styr merparten av världen idag, och dessa bättre idéer kommer att föras fram av den uppväxande generationen.

Jag betraktar det som ett mycket gott tecken att det för femtio år sedan praktiskt taget inte fanns någon i hela världen som hade mod att säga någonting till förmån för en fri ekonomi, medan vi idag, åtminstone i några av de avancerade länderna i världen, har institutioner som utgör centra för spri­dandet av en fri ekonomi, som t.ex. detta centrum i ert land som bjudit in mig att komma till Buenos Aires för att säga några ord i denna storartade stad.

Jag har inte kunnat säga mycket om dessa viktiga saker. Sex föreläsningar kanske är väldigt mycket för en publik, men de är inte nog för att utveckla det fria ekonomiska systemets hela filosofi, och definitivt inte nog för att vederlägga allt det nonsens som skrivits under de senaste femtio åren om de ekonomiska problem som vi tagit upp här.

Jag är mycket tacksam mot detta centrum för att ha gett mig möjlighet att tala till en så fram­stående publik, och jag hoppas att om några år kommer antalet anhängare av frihetens idéer i detta land och i andra länder att ha ökat avsevärt. Själv har jag full tillförsikt om frihetens framtid, både vad det gäller ekonomi och vad det gäller politik.


[1]) Vad som åsyftas i detta stycke måste rimligen vara den situation som rådde i Frankrike under perioden 1870–1940, den period som kallas ”tredje republiken”. Ö.a.

[2] Oswald Spengler (1880–1936); hans mest kända verk är Untergang des Abendlandes (Västerlandets undergång) i två volymer, 1918–22. Ö.a.

[3] Arnold J. Toynbee (1889–1975); hans mest kända verk är A Study of History i tolv volymer, 1934–61. Ö.a.

[4] José Ortega y Gasset, La rebelión de las masas (Madrid 1950); sv. övers. (Alf Ahlberg), Massornas uppror (Stockholm 1934). Ö.a.

Denna artikel är den sista av sex föreläsningar hämtade ur boken Ekonomisk Politik, översatt till svenska av Per-Olof Samuelsson. Ett stort tack till Per-Olof för att han gjort denna översättning tillgänglig!

Kommentera på bloggen.