Varför lyckoforskning är nonsens

En modern företeelse som har vunnit viss acceptans är den så kallade lyckoforskningen, som påstår sig kunna mäta och kvantifiera lycka, både hos och mellan personer. För att få en uppfattning om den typ av absurditeter man kan tänkas läsa om man ger sig på att försöka förstå detta stadigt växande “vetenskapsområde” kan vi till exempel ta upp ekonomen Bruno Frey som i en artikel menar att,

om arbetslösheten stiger med 5 % måste inflationsnivån minska med 8.5% för att befolkningen skall vara lika lycklig. [1]

Till och med liberala tänkare, som till synes sympatiserar med den österrikiska skolan, som Johan Norberg, har börjat hänge sig åt detta område. Norberg har till exempel påstått att man,

behöver 50 000 [kr] mer i månaden brutto för att komma upp i samma lycka [som ett kärleksfullt förhållande ger] [2]

Det är ett anmärkningsvärt påstående, och om nu lycka går att kvantifiera på detta sätt, i pengar eller procent, borde det ju säkerligen vara värt ett “nobelpris” (för alla vet ju att det inte är ett riktigt nobelpris)! Detta är dock givetvis bara kvasivetenskapligt nonsens (vilket å andra sidan aldrig har hindrat någon från att få ett “nobelpris” i “ekonomi”), och det är därför chockerande att någon som till synes sympatiserar med den österrikiska skolan kan göra ett sådant påstående.

Norberg försökte senare att förklara sitt påstående med att visa att det,

är framräknat genom att helt enkelt jämföra dem som tycker sig ha en god parrelation och de som inte anser sig ha det. De i den senare gruppen är betydligt mindre lyckliga än snittet i den första – utom den lilla grupp som har fantasilöner som är 50 000 kronor högre i månaden. [3]

Det finns mycket att anmärka på, men de mest uppenbara är att,

  • snitt säger inget om individer. Det är fullt möjligt att någon som lever i en god parrelation är mycket mer olycklig än någon som inte lever i en god parrelation, just för att det finns mycket mer till livet än just parrelationer. Således är det omöjligt att någonsin upphöja detta till någon form av lag eller göra precisa påståenden om hur mycket pengar lycka kostar.
  • en persons lyckouppskattning behöver inte ha något som helst att göra med en annan persons lyckouppskattning. Därför är det fullständigt ogiltigt att summera ihop dessa siffror och komma fram till en aggregerad “lyckosiffra”.
  • korrelation säger inget om kausalitet. Att personer som har mycket mer betalt anser sig vara lyckligare behöver inte nödvändigtvis enbart ha med lönen att göra. Det kan finnas en myriad av andra bidragande orsaker som gör att de är lyckligare. Som ett exempel på att korrelation och kausalitet inte är detsamma kan vi till exempel titta på korrelationen mellan den globala temperaturen och antalet pirater i världen.
  • dessutom är slutsatsen så uppenbar, dvs. att folk i goda parrelationer, allt annat lika, är lyckligare än folk som inte är i goda parrelationer, att man undrar varför man bekostade sig på denna undersökning till att börja med (man får hoppas att inga skattepengar användes). Men notera, detta påstående behöver knappast testas. Det är dessutom omöjligt att testa, eftersom världen inte är ett laboratorium där man kan hitta identiska människor, sätta dem i en kontrollerad miljö, och sen endast ändra en enda faktor. Samhällsvetenskap och naturvetenskap är, i alla fall än så länge, två helt skilda vetenskaper.

Syftet med den här artikeln är dock inte att angripa Norbergs påstående, även om det är ett anmärkningsvärt påstående. Istället kommer jag att försöka förklara den österrikiska skolans ståndpunkt och visa på varför denna är helt och hållet inkompatibel med den så kallade lyckoforskningen. För att kunna göra detta behöver vi först förstå hur den österrikiska ekonomiska skolan ser på värde och nytta.

Värde och nytta
Människor agerar. Att agera innebär att man har mål, med syfte att förändra, byta, sitt nuvarande tillstånd till ett tillstånd av högre tillfredsställelse För att agera krävs att människan upplever

  • att det nuvarande tillståndet är otillräckligt/otillfredsställande
  • att ett annat tillstånd skulle kunna ge mer tillfredsställelse
  • att det andra tillståndet är möjligt att uppnå

För att uppnå det sökta målet används medel, ex. pengar, verktyg, tid osv.

Vidare innebär varje mänsklig handling ett val; något väljs istället för något annat; aktören föredrar något framför något annat. Genom detta demonstrerar aktören sin preferens; han visar vad han föredrar. Det är detta vi kallar demonstrerad preferens.

Varje handling innefattar medel, och strävar efter att uppnå mål. För att kunna fatta ett beslut om vilka medel som skall användas för att uppnå det eftersträvade målet krävs det att aktören prioriterar medlen och de olika tänkta resultaten av sina handlingar. Människans behov eller begär är oändliga, men de medel som människan har till förfogande är knappa, och således måste både medel och mål prioriteras för att möta de mest brådskande behoven. Denna prioritering av mål och medel resulterar i något vi kallar värdeskala.

Denna värdeskala kan inkludera vad som helst, som till exempel

  • att titta på tv,
  • jogga kvarteret runt,
  • sova en extra timme,
  • dricka ett glas rödvin

Det är dels uppenbart att dessa värdeskalor skiljer sig åt människor emellan, men också att de är olika för samma människor vid olika tidpunkter i deras liv. De är så att säga inte statiska. Dessutom är de helt subjektiva, och som sådana går de inte heller att mäta eller jämföra med andra. Det finns inget objektivt med hur mycket vi uppskattar att titta på Idol, eller spela TV-spel. Värderingar är per definition subjektiva, omätbara och ojämförbara. Vi kan endast se dess effekter i den verkliga världen såsom de visar sig i verkliga handlingar; med andra ord i den demonstrerade preferensen.

När vi inser detta kan vi dra slutsatsen att varuenheter värderas efter de mål de kan tänkas tillfredsställa, och att senare varuenheter alltid, allt annat lika, kommer att värderas lägre än tidigare varuenheter, eftersom de senare varuenheterna går till att tillfredsställa mindre viktiga och mindre brådskande mål. Varje ytterligare enhet värderas lägre än den föregående, tidigare enheten. Även om det är omöjligt att mäta exakt hur mycket mindre den värderas kan vi med säkerhet säga att den värderas lägre än den föregående enheten och högre än den nästkommande. Det är detta som kallas lagen om avtagande marginalnytta.

För att klargöra detta kan vi ta ett enkelt exempel i en Robinson Kruse-ekonomi.

Robinson Kruse, som nu inte längre är ensam på sin ö utan bor där med sin fru, sina två barn och sin hund, har fångat 5 fiskar. Robinson Kruse går efter devisen kvinnor och barn först, och av denna anledning ser hans värdeskala gällande maten ut som följer:

1. Robinsons fru får mat
2. Robinsons ena barn får mat
3. Robinsons andra barn får mat
4. Robinson äter själv
5. Familjens hund får mat
6. Robinsons fru får en fisk extra
7. Robinsons ena barn får en fisk extra
8. osv.

Om Robinson har fångat 5 fiskar, kommer han att fördela fiskarna så att hans fru får den första fisken, hans två barn får de två nästföljande fiskarna, och han själv och familjens hund får de två sista. Antalet fiskar räcker inte för att ge en extra fisk till någon.

Men vad skulle hända om Robinson bara lyckades fånga 4 fiskar? Vem är det som kommer att gå hungrig?

Det är uppenbart, givet den ovanstående värdeskalan, att den som kommer att få gå hungrig är familjens hund, då stillandet av hundens hunger är det mål som för tillfället är det lägst värderade mål som tillfredsställs. Det är, så att säga, det marginella målet, det som är precis på gränsen att tillfredsställas. Och, på samma sätt, om Robinson fångar 6 fiskar, kommer han att välja att ge denna sjätte fisk till sin fru, och ge henne ett extra mål mat.

Vi vet allt detta med säkerhet, och inget av det vi har sagt kan motbevisas av empiriska iakttagelser eller statistik. Om Robinson skrev ner ovanstående värdeskala och gav den till oss, och sedan valde att ge den fjärde fisken till familjens hund, skulle vi oundvikligen dra slutsatsen att hans värdeskala antingen hade ändrats eller att han hade ljugit för oss. Det som spelar roll är vad Robinson Kruse gör, inte vad han säger att han skulle göra.

Det är dessutom viktigt att förstå att denna värdeskala, denna prioritering, är av ordinal natur, och inte kardinal natur. Detta betyder att man på inget sätt kan addera eller subtrahera de olika målen med varandra. Då vi säger att Robinson värderar att ge mat till sig själv framför sin hund betyder det endast det. Ingenstans kan vi göra en uppskattning om hur mycket mer han värderar detta mål. Vi vet endast att om han hade fångat fyra fiskar och fick välja mellan att ge den fjärde fisken till sin hund eller sig själv skulle han ta fisken själv. Vi kan också med säkerhet påstå att den fjärde fisken värderas högre än den femte fisken, men lägre än den tredje fisken. Alla försök att bestämma denna värdering mer exakt är helt enkelt inte vetenskaplig.

Det finns inga psykologiska tillfredsställelsenheter som vi kan mäta och jämföra för samma person eller mellan olika personer. Men det är exakt detta som lyckoforskningen anser sig kunna uppmäta och till och med kunna kvantifiera i form av pengar eller procent, som i exemplen ovan.

Välfärdsekonomi – det korrekta synsättet
Vad kan då ekonomi säga oss om lycka, eller välfärd?

Som Mises förklarar är

en människa […] ”lycklig” om han har lyckats uppnå sina mål. En mer adekvat beskrivning av hans tillstånd skulle vara att han är lyckligare än han var förut. Det finns dock ingen giltig invändning om vi använder en definition som beskriver mänskligt agerande som strävan efter lycka.

[…]

Det yttersta målet för mänskligt agerande är alltid att tillfredsställa den agerande människans begär. Det finns inget mått på större eller mindre tillfredsställelse annat än enskilda värderingar, som är olika för olika människor och för samma människor vid olika tillfällen. Vad som gör att en människa känner sig otillfredsställd och mindre otillfredsställd fastställs av honom själv med hjälp av den måttstock som utgör hans vilja och omdöme, från hans personliga och subjektiva värderingar. Ingen är i stånd att utropa vad som borde göra en annan människa lyckligare. [4]

Alla ekonomiska handlingar strävar efter att uppnå en högre grad av tillfredsställelse. Ett annat sätt att säga detta på är att säga att de söker minska den upplevda otillfredsställelsen. I det långa loppet strävar alla handlingar efter att uppnå det slutliga målet. Vi kan kalla detta slutliga mål för tillfredsställelse, lycka, salighet, välfärd, nirvana eller vad som helst. Men, bara för att vi gör detta påstående betyder det inte att detta är något som går att mäta, kvantifiera eller uttrycka i matematiska funktioner.

”Ingen är i stånd att utropa vad som borde göra en annan människa lyckligare.”

När en person agerar i världen söker han, som beskrivet tidigare, att öka sin tillfredsställelse. Han söker tillfredsställa det för stunden högst prioriterade målet. Eftersom värderingar är subjektiva är det svårt att förstå hur någon som helst intervention i detta agerande skulle kunna lyckas öka den upplevda tillfredsställelsen. Om interventionen hindrar personen från att tillfredsställa sitt för stunden högst värderade mål innebär interventionen en faktisk sänkning av hans lycka. Om interventionen å andra sidan omöjliggör för honom att välja något som han ändå inte skulle välja är interventionen onödig, och sannolikt kostsam.

I ett socialt perspektiv, då två eller flera personer interagerar med varandra gör de detta för att de båda anser sig vinna på det. Byteshandel har inget att göra med att de parter som ingår i byteshandeln värderar de varor som byts lika. Snarare visar det faktum att byteshandeln alls äger rum att bytesparterna värderar varorna olika, i omvänd ordning. Båda värderar den vara som de erhåller högre än den vara som de ger bort. Båda anser sig alltså vinna på att utbytet genomförs. Båda upplever en “psykisk” vinst. Det är en så kallad “plussummeinteraktion”. Även här är det svårt att se hur denna situation skulle kunna förbättras med hjälp av interventioner, av samma anledningar som ovan.

Det som är typiskt för marknadsutbyten är just detta; “plussummeinteraktioner”, där alla inblandade parter vinner och välståndet ökar. Tvärt emot vad vissa vill få oss att tro är inte marknaden ett nollsummespel, där den ena parten alltid vinner på den andra partens bekostnad. Istället är dessa nollsummeinteraktioner, eller till och med minussummeinteraktioner, något som är typiskt för statliga transaktioner, där staten tar från någon med våld och hot och ger till någon annan. Givetvis tar staten också ut en avgift för denna underbara service.

Denna situation, som båda parterna frivilligt ingår i för att de båda anser sig tjäna på det, är optimal, i den meningen att den är omöjlig att förbättra. Det enda som statliga interventioner i marknaden och omfördelning kan lyckas åstadkomma är att minska folks möjligheter att välja den väg de själva upplever som bäst, som ger dem störst välfärd och lycka. Som vi sett är detta antingen onödigt och kostsamt eller direkt skadligt för samhällets och individernas välfärd eller lycka.

Slutsats
Lyckoforskning har inget som helst med ekonomi att göra. Det är psykologi, och som sådant kan det måhända vara intressant att studera. Men, återigen, det är inte ekonomi.

Alla försök att uppmäta och kvantifiera tillfredsställelse på detta sätt, med en artificiell, påhittad, enhet, kallad “nytta”, är inget annat än kvasivetenskapligt nonsens och bör med rätta förvisas till samma skamvrå som alkemister och astrologer befinner sig i.

Det är högst olyckligt att frihetsförespråkare och intellektuella av Norbergs rang blandar ihop psykologi och ekonomi. Även om det är välment bidrar det enbart till förvirring och till att urvattna den ekonomiska vetenskapen. Dessutom öppnar det dörren till allehanda försök att rättfärdiga alla sorters välfärdssocialism och massiva omfördelningar.

Jag kan förstå att tanken med att ge sig in på lyckoforskningsområdet kanske är att få utrymme i massmedia och sen försöka styra debatten dit man egentligen vill. Men varför då nöja sig med lyckoforskning, varför inte bara häva ur sig allehanda principlösa socialistiska floskler för att få uppmärksamhet? Varför inte börja sin kritik av kommunismen med att säga, “Kommunismen är det bästa samhällssystem som någonsin har tänkts fram, men…”? Ingen gör detta, just för att man med detta redan förlorat debatten, och det är samma sak med lyckoforskning.

Det sägs att även den längsta färden börjar med små trevande steg. Jag skulle vilja ändra detta påstående lite och säga att vägen till helvetet börjar med små principlösa eftergifter. Istället för att ge lyckoforskningen legitimitet borde vi fokusera på det ekonomiska konceptet av lycka genom frihet och ömsedig vinst. Och det är av yttersta vikt att vi kritiserar lyckoforskningen för vad den faktiskt är; kvasivetenskapligt nonsens.

Noter
[1] What can economists learn from happiness research
[2] Lycka går att köpa – men det är dyrt
[3] Matchen om lyckan går vidare
[4] Ludwig von Mises, Human Action, kapitel 1.1

Kommentera på bloggen.