Varför lyckoforskning är nonsens

En modern företeelse som har vunnit viss acceptans är den så kallade lyckoforskningen, som påstår sig kunna mäta och kvantifiera lycka, både hos och mellan personer. För att få en uppfattning om den typ av absurditeter man kan tänkas läsa om man ger sig på att försöka förstå detta stadigt växande “vetenskapsområde” kan vi till exempel ta upp ekonomen Bruno Frey som i en artikel menar att,

om arbetslösheten stiger med 5 % måste inflationsnivån minska med 8.5% för att befolkningen skall vara lika lycklig. [1]

Till och med liberala tänkare, som till synes sympatiserar med den österrikiska skolan, som Johan Norberg, har börjat hänge sig åt detta område. Norberg har till exempel påstått att man,

behöver 50 000 [kr] mer i månaden brutto för att komma upp i samma lycka [som ett kärleksfullt förhållande ger] [2]

Det är ett anmärkningsvärt påstående, och om nu lycka går att kvantifiera på detta sätt, i pengar eller procent, borde det ju säkerligen vara värt ett “nobelpris” (för alla vet ju att det inte är ett riktigt nobelpris)! Detta är dock givetvis bara kvasivetenskapligt nonsens (vilket å andra sidan aldrig har hindrat någon från att få ett “nobelpris” i “ekonomi”), och det är därför chockerande att någon som till synes sympatiserar med den österrikiska skolan kan göra ett sådant påstående.

Läs hela artikeln, av Joakim Kämpe.

Inlägget postades i Blogg. Skapa ett bokmärke för länken.

14 kommentarer till ”Varför lyckoforskning är nonsens

  • Bra artikel Joakim.
    Jag blir matt när jag undrar hur folk har tid till sånt här nonsens. Den som betalar för sån här smörja måste kunna skramla på huvet… med så många skruvar lösa.
    Det är väl närmast till hands att det är-blir någon statlig byråkrat som kommer se till att lyckoforskarna kan ställa mat på bordet.

  • Det sorgliga är att dessa principer ligger till grunda för många av de antaganden som görs inom ekonomin i dagens utbildningar. Minns särskilt en liten note från vår lärobok ”Economics” – en tjock pjäs som vi använde under Nationalekonomin – där avsnittet om marginalnytta många gånger förklaras hur den kan summeras och sedan jämföras.

    Jag tycker att Klaus reder ut det missförståndet väl under föreläsningarna och att det är konstigt att sådan forskning överhuvudtaget existerar, som redan är frågat av ovanstånde, vem bekostar det?

  • Jag tycker ändå att detta citat ifrån Norberg är bäst:

    Ett annat räkneexempel han ger är att om en persons oro och ängslan ökar med 10 procent, behöver han eller hon ha 170 000 kronor extra i månaden för att bibehålla lyckan.
    – Detta visar ju att kampen för att få LITE högre inkomst och att komma LITE längre i karriären får oss att tappa blicken för vad som är viktigt.

    Just nu känner jag att jag blev 10% mer full i skratt…

  • Vad är det som har hänt med Norberg egentligen? Tycker att han har betett sig underligt under en längre tid redan, inte minst hans märkliga förälskelse i Maria Wetterstrand…

  • Tragiskt hur få libertarianer (och österrikare) som inte förstår Hoppe.

    Men det är väl därför han är högst upp på gärdesgården, han är den renlärigaste av oss alla 😛

  • Bra artikel.

    Tycker att lyckoforskningen är ett bra exempel på att vi har en överproduktion av forskare som sysselsätter sig men en verksamhet som utifrån vissa kriterier anses vetenskaplig (de använder etablerade statistiska metoder), men är rent nonsens eftersom den antar att det studerade kan mätas på ett sätt som uppenbart inte stämmer. Problemet återfinnes även i andra discipliner.

  • @Kaj, jag tror det handlar om att man inte orkar sätta sig in i argumenten som är väldigt enkla och rationella. Istället nöjer man sig med att ta till ord som kufanarkist, homofob, rasist osv. Palmer visade väldigt tydligt i sina argument att han inte har fattat. Nej jag säger som Rothbard sa, att ännu har inte alla fattat Hoppes storhet och det han har tillfört på flera områden men en dag kommer alla att inse detta.

  • Ja det är bara tragiskt att läsa Svenssons och Norbergs sågningar av Hoppe när det är så uppenbart att de inte ens läst honom. Skulle vara kul att se Norberg mot Hoppe i en paneldebatt. För att göra Norberg glad skulle de ju kunna diskutera Friedman, tror inte direkt att Hoppe skulle ha något emot det.

  • Principer och Norberg verkar inte riktigt spela på samma planhalva, och den senaste pajkastningsduellen var ytterst tragikomisk. Men, ja, som du säger, detta är vad pragmatism leder till, man blir principiellt principlös för att accepteras av ”etablissemanget”. Tycker Rothbard summerade det bra:

    I de konservativa och libertarianska rörelserna har det funnits två huvudsakliga former av uppgivenhet, av övergivandet av kampen. Den vanligaste och mest klart uppenbara är den som vi har blivit allt för bekanta med: förrädaren. Den unga libertarianen eller konservativa anländer i Washington, vid någon tankesmedja eller i kongressen eller som en administrativ medhjälpare, redo och villig att slåss, att rulla tillbaka staten för att tjäna sitt hyllade radikala ideal. Men sen händer något: ibland gradvis, ibland med häpnadsväckande plötslighet. Du går till några cocktailpartyn, du finner att fienden verkar vara väldigt trevlig, du börjar bli insnärjd i politiken, och rätt snart upptäcker du att du lägger yttersta vikt på någon trivial kommitéomröstning, eller på någon futtig skattesänkning eller ändringsförslag, och till slut är du villig att ge upp kampen helt och hållet för ett bekvämt och välbetalt kontrakt, eller ett flott regeringsjobb. Och medan detta förräderi fortgår finner du att en stor källa till irritation inte är den statliga fienden utan bråkmakarna på fältet som alltid tjatar om principer och till och med attackerar dig och kallar dig en förrädare. Det dröjer inte länge förrän du och Fienden har samma ansikte.

    För någon som en gång i tiden ville starta ett anarkistiskt parti (även om detta är en motsägelse…) så är det ju väldigt synd. Jag gillar också mycket av det Norberg gör, men det gör det ju bara så mycket mera synd.

  • Ja eller för att citera Mattias Svensson på samma tema:

    Hoppe är en perifer tänkare, en kufanarkist som hänger kring Lew Rockwell och andra som kidnappat Ludwig von Mises intellektuella arv. Hoppe ägnar sin tid åt att kritisera demokratin som idé till förmån för kungadömen (!), samt haverera kring att allt ont i världen kan härledas till USA:s inblandning i första och andra världskriget. Han låter även märka en mycket skeptisk syn på invandring och mångkulturella samhällen som socialt fenomen.

    Återigen har man inte läst det man kritisterar och missar poängen totalt.

  • Svenssons analys är ju inte helt briljant heller, men är väl rätt standard för de svenska libertarianerna (som inte gillar Ron Paul heller). Och det var riktigt länge sedan jag läste något relevant av Svensson också. Men, han kommer ändå alltid att ha en speciellt plats i mitt hjärta för att han kallade Björk för en administratör av ett slavsystem, dvs. värnplikten, på moderaternas partistämma.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *