Den politiska staten är civilisationens slut

Nedan följer det bidrag som placerade sig på andraplats i den uppsatstävling som genomfördes och avslutades nyligen.

Detta bidrag har skrivits av Hans Palmstierna. Vi tackar Hans för bidraget och gratulerar honom till andraplatsen.

”Conquest, confiscation, the erection of the State; then the sequences which we have traced in the course of our own civilization; then the shock of some irruption which the social structure was too far weakened to resist, and from which it was left too disorganized to recover; and then the end.”

–          ”Our Enemy, The State”  by Albert Jay Nock (1935)

Den som har ägnat någon tid åt att studera grupp-psykologi (eller värdepappershandel) vet att generellt sett så har den stora massan två tillstånd. I normaltillståndet rör sig allting i en uppenbar riktning, och den stora massan följer med. Enligt principen om att ”det som tidigare varit, skall även i framtiden vara”, så kan ingen föreställa sig att något någonsin skulle förändras. Motsats-tillståndet är när saker helt plötsligt förändras, men den stora massan inte klarar av att förstå att en förändring håller på att ske. Under denna period ser vi småsparare som köper när aktiemarknaden är på topp, vi ser befolkningen i New Orleans som inte evakuerade trots att katastrofen närmade sig (orkanen Katrina), vi ser människor som närmar sig personlig konkurs men fortsätter att handla på kredit, och så vidare. Dessa perioder tar oundvikligen slut, när den större massan till slut ger upp och erkänner verkligheten för vad den är. Normal-tillståndet återupptas.

Finanskrisen 2008 var egentligen för stor och katastrofal för att allmänheten skall förstå vad som hände. Den initiala krisen var naturligtvis inte så fasansfull, utan bestod av en handfull investment-banker och några reguljära banker i USA som gick i konkurs. På detta borde ha följt en global lågkonjunktur, där banker och finans-institut hade sanerats och många därtill hade fått kasta in handduken. Men genom en vansinnig serie med katastrofala policy-beslut lyckades den politiska eliten världen över förvandla det till ett dröm-scenario för sina egna karriärer[1] – Ett nära-döden scenario för den globala ekonomin. Och självklart fanns de där för att rädda oss.

Majoriteten av befolkningen accepterar den konventionella historien, nämligen att en serie med s.k. ”marknadsmisslyckanden” orsakade en gigantisk finanskollaps, som inte kunde förutspås eller förhindras för att reglementet runt banker inte var tillräckligt hårt. Sanningen är naturligtvis att krisen förutspåddes av många[2], och att reglementet runt banker var precis så överbyggt så att det garanterar att alla banker gjorde exakt samma misstag samtidigt. Men om denna sanning gick upp för den större massan skulle de även behöva erkänna att detta kan hända närsomhelst igen. Då är det tryggare att lita till att våra politiker har ”löst” problemet och skyddar oss mot liknande katastrofer.

Den som inte vill tro på den konventionella historieskrivningen måste dock göra ytterligare en fasansfull upptäckt – nämligen hur långt gånget samhället är i sin livscykel. Vi har sedan länge passerat punkten när samhället var en spontant organiserad och framför allt frivillig sammanslutning, och övergick till att v ara en politisk tvångsinstitution som drivs till fördel för politiker och deras främjade intressegrupper. Det faktum att en mindre grupp politiskt inflytelserika särintressen lyckades lägga beslag på och kommendera hela det politiska systemet[3] torde säga ett och annat om hur mycket makt som nu ligger hos politiker, och hur lite som ligger hos medborgarna. Samhället kan, om politikerna så önskar, stängas ned imorgon via regler och lagstiftning och sedan hållas i strupgrepp tills vi alla är utfattiga och på svältgränsen. Det ”samhälle” som många fortfarande inbillar sig existerar är en illusion. Precis som en sportbil som rört sig så fort att hjulen flyger av i farten, så rör sig vårt ”samhälle” framåt utan att ha någon av de grundförutsättningar som krävs för ett samhälles bevarande.

”Socialismen uppstod naturligtvis inte förrän det fanns tillräckligt mycket att stjäla.”

Det är värt att påminna om att en gång i tiden fanns det något som kallades civilsamhället. Civilsamhället var det frivilliga ansvar som individer antog, det frivilliga samarbete som människor ingick, för att de önskade att leva under organiserade former. Inom civilsamhället främjades dygder som hederlighet, hårt arbete, ansvarstagande och traditioner. Detta var tvunget för att garantera att ett samhälle som hade mycket mindre resurser än vi har idag skulle överleva. Socialismen uppstod naturligtvis inte förrän det fanns tillräckligt mycket att stjäla.

De senaste 50 åren har den process som beskrevs av Albert Jay Nock på 30-talet haft en exponentiell utveckling. Det har funnits enstaka rörelser mot trend-riktningen (Sverige sedan mitten av 90-talet har rört sig i svagt positiv riktning), men dessa motsvarar inte mer än enstaka sandkorn i en öken. Rörelsen är i princip linjär: för varje generation  som går så finns det mindre förståelse för den liberala värdegrund – frivillighet och skydd för äganderätt – som lagt grunden för vårt nuvarande välstånd. Och däri kan vi även se vårt samhälle och vår civilisations kommande undergång, för det mass-uppvaknande ur den demokratiska välfärdsstatens sömniga malande som krävs för att vända trendriktningen skulle i sig innebära att detta samhälle per definition inte längre existerar.

Finanskrisen 2008 och efterföljande händelser bör tolkas som en varningssignal. Anledningen att vissa människor klarar kriser och undviker farliga situationer bättre än andra har till stor del att göra med uppmärksamhet. Om vi låter de händelser som utspelat sig sedan 2008 vara en indikator för framtiden så vet vi redan vad som händer nästa gång problem uppstår i världsekonomin. Politiker kommer fördubbla sina ansträngningar att ”rädda oss”, och kommer följaktligen återigen riskera att ta i så att båten kantrar. Varje gång detta sker så blir resultatet kapitalförbrukning, inflation och minskat välstånd.

Och det är troligen ekonomin som kommer bli vårt samhälles baneman. Eftersom det tagit 2-300 år att bygga upp den nivå av välstånd vi har nu, behöver vi inte oroa oss akut – det kommer ta mer än några år att förstöra allt detta hur idogt våra politiker än försöker. Men grunden har lagts de senaste decennierna för en massiv nedåtgående spiral, där en välmående befolkning först har lovats saker som inte kan levereras, och när detta blir uppenbart kommer vända sig emot sina egna ekonomiska intressen och kräva att vi förstör ekonomin ännu mer, antingen genom högre skatter eller inflation av valutan. Och när situationen därefter blir än värre så kommer ropen på att någon skall ”göra något” skalla allt högre. Och så kommer det pågå, av och till, tills någonting förändras.

Hur fort det hela utspelar sig, och när nästa större händelse inträffar är svårt att förutspå. Men majoriteten av befolkningen är hopplöst invaggade i status quo, och deras brist på förståelse går att tolka ur de lögner som idag accepteras som ekonomiska sanningar. Förstörelse är positivt för ekonomin. Konsumtion skapar produktion. Stöld och omfördelning av tillgångar är positivt för samhället och individerna som lever i det. Endast med majoritetsröst kan korrekta beslut tas. En organisation som inte ansvarar inför någon är den enda man skall lita på. Pengar måste minska i värde för att ekonomin skall fungera. Det går att spara för mycket pengar. Statligt spenderande behövs, för att vi skall betala för saker vi inte vill betala för. Och så vidare, i all oändlighet.

Det är en bekväm, kollektiv illusion att ett system som vi inte vet hur det fungerar, utan lämnats att förvalta av de tidigare generationer som byggde det, skulle vara förmöget att överleva över tid. Ju fler människor som förlitar sig på statens politiska makt, desto mindre blir sannolikheten att dess löften kommer hållas. Kommer vår civilisation klara av de krafter som den kommer utsättas för av ett politiskt system som gör sig redo att trycka på knappen märkt ”självförstörelse” ? Tror man på människans inneboende förmåga att växa för att möta utmaningar så bör man göra sig redo för sämre tider, och ett annorlunda liv. Tror man på statens förmåga att välgöra medborgarna så är det nog bäst att njuta av utsikten så länge den varar.

Jag får lov att avsluta med ytterligare några rader från ”Our Enemy, The State” :

“Our pride resents the thought that the great highways of New England will one day lie deep under layers of encroaching vegetation, as the more substantial Roman roads of Old England have lain for generations; and that only a group of heavily overgrown hillocks will be left to attract the archaeologist’s eye to the hidden debris of our collapsed skyscrapers.

Yet it is to just this, we know, that our civilization will come; and we know it because we know that there never has been, never is, and never will be, any disorder in nature – because we know that things and actions are what they are, and the consequences of them will be what they will be.”


[1] Samme man som sålde Storbrittaniens guldreserver för det lägsta pris möjligt i världshistorien förklarade 2009 i ett televiserat tal att ”Vi räddade världen”.

[2] Särskilt bör nämnas den amerikanska investeraren Peter Schiff, som skrev en bok som publicerades mer än ett år innan krisen (”Crash Proof”), där han förklarade exakt vad som skulle hända, och hur problemet skulle vara politikers reaktion och ”åtgärder”.

[3] Ett konkursfärdigt Goldman Sachs förvandlades helt oannonserat från en investment bank till en vanlig bank under den akuta krisen, och kunde därmed låna pengar gratis av amerikanska centralbanken, Federal Reserve. GM och Chrysler gavs pengar som av amerikanska kongressen approprierats för andra syften, utan lagligt beslut. I Sverige garanterade den svenska staten lån för en sammanlagd summa som uppgick till halva landets BNP. Banker världen över gavs gratis pengar och lånebelopp som framstår som fantasifoster, och i princip allt detta skedde utanför ramen för det ”demokratiska systemet”

Kommentera på bloggen.

2 kommentarer till ”Den politiska staten är civilisationens slut

  • Jag har inte helt förlorat hoppet om Liberalismens intågande till vårat samhälle. Titta på politiker som Ron Paul och Nigel Farage som får större och större rum, kanske inte i media men på internet. Ron Paul har majoritet i varenda opinionsundersökning. Även på Flashback som är Sveriges största debattforum och kanske opinionsbildare börjar liberala och liberalismen få mer utrymme. Och hur gammal är sida mises.se?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *