Femte föreläsningen: Utlandsinvesteringar

Somliga kallar den ekonomiska frihetens program för ett negativt program. De säger: ”Vad vill ni liberaler egentligen? Ni är emot socialism, statlig interventionism, inflation, fackföreningsvåld, skyddstullar… Ni säger ’nej’ till allt.”

Jag skulle vilja kalla detta påstående för en ensidig och grund formulering av problemet. Ty det är möjligt att formulera ett liberalt program på ett positivt sätt. Om en person säger: ”Jag är emot censur”, är han inte negativ; han är för att författare ska ha rätt att bestämma vad de ska publicera utan statlig inblandning. Detta är inte negativism, detta är just frihet. (När jag använder termen ”liberal” med avseende på det ekonomiska systemet, menar jag givetvis liberal i ordets gamla klassiska bemärkelse.)

Idag betraktar de flesta människor de betydande skillnaderna i levnadsstandard mellan många länder som otillfredsställande. För tvåhundra år sedan var förhållandena i Storbritannien mycket värre än vad de är idag i Indien. Men britterna av år 1750 kallade inte sig själva ”underutvecklade” eller ”efterblivna”, eftersom de inte kunde jämföra förhållandena i sitt land med andra länder där de ekonomiska förhållandena var mer tillfredsställande. Idag tror folk i alla länder som inte har uppnått Förenta staternas genomsnittliga levnadsstandard att det är något fel på deras egen ekonomiska situ­ation. Många av dessa länder kallar sig ”utvecklingsländer”, och som sådana ber de om hjälp från de så kallade utvecklade eller t.o.m. överutvecklade länderna.

Låt mig förklara hur det verkligen förhåller sig med denna situation. Levnadsstandarden är lägre i de så kallade utvecklingsländerna, därför att genomsnittsförtjänsten för samma typ av arbete är lägre i dessa länder än i vissa länder i Västeuropa, Kanada, Japan och framför allt Förenta staterna. Om vi försöker finna orsakerna till denna skillnad, måste vi inse att den inte beror på någon underlägsenhet hos arbetare eller andra anställda. Det råder bland vissa grupper av nordamerikanska arbetare en tendens att tro at de själva är bättre än andra – att det är deras egen förtjänst att de får högre löner än andra.

En amerikansk arbetare skulle bara behöva besöka något annat land – t.ex. Italien, varifrån många amerikanska arbetare kommit – för att upptäcka att det inte är hans personliga egenskaper utan för­hållandena i landet som gör det möjligt för honom att tjäna högre lön. Om en person från Sicilien flyttar till Förenta staterna, kan han mycket snart tjäna den lön som är sedvanlig i Förenta staterna. Och om samme person återvänder till Sicilien, kommer han att upptäcka att hans besök i Förenta sta­terna inte har gett honom egenskaper som gör det möjligt för honom att tjäna högre lön på Sicilien än vad hans landsmän gör.

Inte heller kan man förklara denna ekonomiska situation genom att anta någon underlägsenhet hos företagarna utanför Förenta staterna. Det är ett faktum att utanför Förenta staterna, Kanada, Väst­europa och vissa delar av Asien är fabrikernas utrustning och de tekniska metoder som används i stort sett underlägsna dem som finns i Förenta staterna. Men detta beror inte på okunnighet hos före­tagarna i dessa ”underutvecklade” länder. De vet mycket väl att fabrikerna i Förenta staterna och Kanada är mycket bättre utrustade. De vet själva allt de behöver veta om teknologi, och om de inte gör det har de möjlighet att lära sig vad de behöver veta i läroböcker och tekniska tidskrifter som sprider denna kunskap.

Återigen: skillnaden är inte personlig underlägsenhet eller okunnighet. Skillnaden ligger i kapital­tillgången, i den mängd kapitalvaror som är tillgänglig. Med andra ord är mängden investerat kapital per enhet av befolkningen större i de så kallade avancerade länderna än i utvecklingsländerna.

En affärsman kan inte betala en arbetare mer än det belopp som den anställdes arbete lägger till produktens värde. Han kan inte betala honom mer än vad kunderna är beredda att betala för denne enskilde arbetares merarbete. Om han betalar honom mer, kan han inte täcka sina omkostnader med vad han får från kunderna. Han ådrar sig förluster, och som jag gång efter annan påpekat och som alla vet, måste en affärsman som drar på sig förluster ändra sina affärsmetoder eller också gå i konkurs.

Ekonomerna beskriver detta sakförhållande genom att säga att ”lönerna bestäms av arbetets marginalproduktivitet”. Detta är bara ett annat uttryck för vad jag alldeles nyss har sagt. Det är ett faktum att löneskalan bestäms av det belopp med vilket en persons arbete ökar produktens värde. Om en person arbetar med bättre och effektivare verktyg, då kan han på en timme utföra mycket mer än en person som arbetar en timme med mindre effektiva instrument. Det är uppenbart att hundra per­soner som arbetar i en amerikansk skofabrik, utrustade med de modernaste verktyg och maskiner, producerar mycket mer på samma tid än hundra skomakare i Indien, som måste arbeta med gammalmodiga verktyg och med mindre sofistikerade metoder.

Arbetsgivarna i alla dessa utvecklingsländer vet mycket väl att bättre verktyg skulle göra deras egna företag lönsammare. De skulle vilja bygga fler och bättre fabriker. Det enda som hindrar dem från att göra det är bristen på kapital. Skillnaderna mellan de mindre utvecklade och de mer utveck­lade nationerna är en funktion av tiden: britterna började spara tidigare än alla andra nationer: de började också ackumulera kapital och investera det i näringslivet. Eftersom de började tidigare, rådde det högre levnadsstandard i Storbritannien när det i alla andra europeiska länder fortfarande rådde lägre levnadsstandard. Gradvis började alla de andra nationerna studera de brittiska förhållandena, och det var inte svårt för dem att upptäcka orsaken till Storbritanniens rikedom. Så de började imitera det brittiska näringslivets metoder.

Eftersom andra nationer började senare, och eftersom britterna inte slutade investera kapital, var skillnaden fortfarande stor mellan förhållandena i England och i dessa andra länder. Men så hände något som fick Storbritanniens försprång att försvinna.

Det som inträffade var den största händelsen i 1800-talets historia, och detta betyder inte bara i ett enskilt lands historia. Denna stora händelse var uppkomsten av utlandsinvesteringar under 1800-talet. År 1817 tog den store brittiske ekonomen Ricardo det fortfarande för givet att kapital bara kunde investeras inom ett lands gränser. Han tog det för givet att kapitalisterna inte skulle försöka investera utomlands. Men några årtionden senare började kapitalinvesteringar utomlands att spela en be­tydande roll i världens affärer.

Utan kapitalinvesteringar skulle det ha varit nödvändigt för mindre utvecklade nationer än Stor­britannien att börja med samma metoder och samma teknologi som britterna hade börjat med i början och mitten av 1700-talet och sedan långsamt, steg för steg – alltid långt under den brittiska ekonomins tekniska nivå – försöka imitera vad britterna hade gjort.

Det skulle ha tagit många, många årtionden för dessa länder att nå upp till samma tekniska ut­vecklingsstandard som Storbritannien hade uppnått hundra år eller mer före dem. Men den stora händelse som hjälpte alla dessa länder var utlandsinvesteringar.

Utlandsinvesteringar betydde att brittiska kapitalister investerade brittiskt kapital i andra delar av världen. De investerade först i de europeiska länder som, sett med brittiska ögon, hade brist på kapital och låg efter i sin utveckling. Det är ett välkänt faktum att järnvägarna i de flesta länder i Europa, och också i Förenta staterna, byggdes med hjälp av brittiskt kapital. Ni vet att samma sak skedde i detta land, i Argentina.

Gasbolagen i alla Europas städer var också brittiska. Vid mitten av 1870-talet kritiserade en brittisk författare och poet sina landsmän. Han sade: ”Britterna har förlorat sin gamla vigör, och de har inte längre några nya idéer. De är inte längre någon viktig eller ledande nation i världen.” På detta svarade Herbert Spencer, den store sociologen: ”Se på den europeiska kontinenten. Alla Europas huvudstäder har ljus därför att ett brittiskt gasbolag förser dem med gas.” Detta var förstås under den epok av gas­ljus som nu förefaller oss så fjärran. Och Herbert Spencer vidareutvecklade sitt svar till denne brittiske kritiker: ”Ni säger att tyskarna ligger långt före Storbritannien. Men se på Tyskland. T.o.m. Berlin, det tyska rikets och den tyska andens huvudstad skulle ligga i mörker, om inte ett brittiskt gasbolag hade invaderat landet och lyst upp gatorna.”

På samma sätt utvecklade det brittiska kapitalet järnvägarna och många industribranscher i Förenta staterna. Och så länge som ett land importerar kapital är dess bytesbalans givetvis vad icke-ekonomerna kallar ”ogynnsam”. Detta betyder att det importerar mer än det exporterar. Orsaken till Storbritanniens ”gynnsamma bytesbalans” var att de brittiska fabrikerna skickade utrustning av många slag till Förenta staterna, och denna utrustning betalades inte med något annat än aktier i ame­rikanska bolag. Denna period i Förenta staternas historia varade i stort sett fram till 1890-talet.

Men när Förenta staterna med hjälp av brittiskt kapital – och senare med hjälp av sin egen pro-kapitalistiska politik – utvecklade sitt eget ekonomiska system på ett sätt som saknar motstycke, bör­jade amerikanarna köpa tillbaka det aktiekapital som de förut hade sålt till utlänningar. Då fick Förenta staterna ett exportöverskott. Skillnaden betalades genom import – genom repatriering, som det kallades – av amerikanska stamaktier.

Denna period varade till första världskriget. Vad som hände senare är en annan historia. Denna handlar om amerikanska subsidier till de krigförande länderna under, mellan och efter de båda världskrigen: de lån och investeringar som Förenta staterna gjorde i Europa, förutom lend-lease[1], u-hjälp, Marshallplanen, livsmedel som skickades utomlands och andra subsidier. Jag vill betona detta, eftersom folk ibland tror att det är skamligt eller förnedrande att ha utländskt kapital i arbete i sitt land. Ni måste inse att i alla länder utom England har utländska kapitalinvesteringar spelat en be­tydande roll i utvecklingen av moderna industrier.

Om jag säger att utlandsinvesteringar var 1800-talets största historiska händelse, måste ni tänka på alla de saker som inte kunde ha kommit till om det inte hade funnits utlandsinvesteringar. Alla järn­vägar, hamnar, fabriker och gruvor i Asien, och Suezkanalen, och mycket annat på västra halvklotet skulle inte ha byggts, om det inte hade funnits utlandsinvesteringar.

Utlandsinvesteringar görs i förväntan att de inte kommer att exproprieras. Ingen skulle investera något, om han i förväg visste att någon skulle expropriera hans investeringar. Vid den tid då dessa utlandsinvesteringar gjordes, under 1800-talet och i början av 1900-talet, var det inte tal om någon expropriering. Somliga länder visade från början en viss fientlighet mot utländskt kapital, men till största delen insåg de mycket väl att de erhöll enorma fördelar från dessa utlandsinvesteringar.

I vissa fall gjordes dessa utlandsinvesteringar inte direkt till utländska kapitalister, utan indirekt, genom lån till den utländska regeringen. Då var det regeringen som använde pengarna till investe­ringar. Så var t.ex. fallet i Ryssland. Av rent politiska skäl investerade fransmännen under de tjugo åren närmast före första världskriget ungefär tjugo miljoner guldfrancs i Ryssland, och lånade huvud­sakligen ut dem till den ryska regeringen. Alla den ryska regeringens stora företag – t.ex. den järnväg som förbinder Ryssland från Uralbergen med Stilla havet, genom Sibiriens is och snö – byggdes huvudsakligen med utländskt kapital som lånats ut till den ryska regeringen. Ni inser väl att frans­männen inte antog att det en dag skulle komma en kommunistisk rysk regering som helt enkelt skulle kungöra att den inte tänkte betala tillbaka de skulder som dess företrädare, tsarregimen, hade ådragit sig.

Med första världskriget började en period av världsomfattande öppen krigföring mot utlands­investeringar. Eftersom det inte finns något sätt att hindra en regering från att expropriera utländskt kapital, finns det praktiskt taget inget lagligt skydd för utlandsinvesteringar i dagens värld. Kapita­listerna förutsåg inte detta. Om de kapitalister som exporterade kapital hade insett detta, skulle alla utlandsinvesteringar ha upphört för fyrtio eller femtio år sedan. Men kapitalisterna trodde inte att något land skulle vara så oetiskt att det skulle vägra betala en skuld eller expropriera och konfiskera utländskt kapital. Med dessa handlingar började ett nytt kapitel i världens ekonomiska historia.

Men denna stora period under 1800-talet, då utländskt kapital hjälpte till att i alla delar av världen utveckla moderna metoder för transport, industri, gruvdrift och jordbruk, tog slut, och en ny epok inleddes, under vilken regeringar och politiska partier betraktade den utländske investeraren som en exploatör som borde utvisas ur landet.

I denna anti-kapitalistiska attityd var ryssarna inte de enda syndarna. Kom t.ex. ihåg exproprie­ringen av de amerikanska oljefälten i Mexiko och allt vad som har hänt i detta land (Argentina), vilket jag inte behöver diskutera här.

Situationen i världen idag, vilken skapats av systemet att expropriera utländskt kapital, består antingen i direkt expropriering eller i indirekt expropriering genom reglering av valutakurserna eller diskriminerande skatter. Detta är huvudsakligen ett problem för utvecklingsländerna.

Ta t.ex. den största av dessa nationer: Indien. Under det brittiska systemet investerades kapital – huvudsakligen brittiskt, men också från andra europeiska länder – i Indien. Och britterna exporterade också någonting annat till Indien som måste nämnas i detta sammanhang, nämligen moderna meto­der att bekämpa smittsamma sjukdomar. Resultatet blev en enorm ökning av Indiens folkmängd och en motsvarande ökning av landets svårigheter. Ställd inför denna allt svårare situation tillgrep Indien expropriering som en metod att handskas med sina problem. Men det var inte alltid fråga om direkt expropriering; regeringen trakasserade utländska kapitalister och lade hinder i vägen för deras in­vesteringar på ett sådant sätt att dessa utländska investerare tvingades sälja ut.

Indien kunde förstås ackumulera kapital med en annan metod: genom inhemsk kapitalackumula­tion. Men Indien är lika fientligt mot inhemsk kapitalackumulation som mot utländska kapitalister. Den indiska regeringen säger att den vill industrialisera Indien, men vad den verkligen syftar till är att ha socialistiska företag.

För några år sedan utgav den ryktbare statsmannen Jawaharlal Nehru en samling av sina tal. Boken publicerades i avsikt att göra utlandsinvesteringar i Indien attraktivare. Den indiska regeringen är inte emot utländskt kapital innan det investeras. Fientligheten börjar först när det redan är investe­rat. I denna bok – och jag citerar ordagrant – säger mr Nehru: ”Naturligtvis vill vi socialisera. Men vi är inte emot privat företagsamhet. Vi önskar på allt sätt uppmuntra privat företagsamhet. Vi vill lova de företagare som investerar i vårt land att vi inte tänker expropriera eller socialisera dem på tio år, ja kanske ännu längre.” Och han menade att detta var en inbjudan att komma till Indien!

Problemet är – som ni vet – inhemsk kapitalackumulation. I alla länder har man idag mycket höga bolagsskatter. I själva verket blir bolagen dubbelbeskattade. Först beskattas bolagens vinster mycket kraftigt, och sedan beskattas de utdelningar bolagen betalar till sina aktieägare en gång till. Och denna beskattning är progressiv.

Progressiv beskattning av inkomster och vinster betyder att just de delar av inkomsten som folk skulle ha sparat och investerat beskattas bort. Ta t.ex. Förenta staterna. För några år sedan hade man en skatt på ”övervinster” som innebar att av en intjänad dollar behöll bolaget endast arton cent. När dessa arton cent betalades ut till aktieägarna, måste de som innehade ett stort antal aktier betala ytter­ligare sextio eller åttio eller ännu högre procent i skatt. Av en dollars vinst fick de behålla omkring sju cent, och nittiotre cent gick till staten. Av dessa nittiotre procent skulle merparten ha sparats och in­vesterats. I stället använde staten dem för löpande utgifter. Detta är Förenta staternas politik.

Jag tror jag har gjort klart att Förenta staternas politik inte är något exempel för andra länder att ta efter. Denna Förenta staternas politik är värre än dålig – den är vansinnig. Det enda jag vill tillägga är att ett rikt land inte har råd med mer dålig politik än ett fattigt land. I Förenta staterna sker det trots alla dessa beskattningsmetoder fortfarande en viss ytterligare kapitalackumulation och investering varje år, och därför råder det fortfarande en trend mot förbättrad levnadsstandard.

Men i många andra länder är problemet mycket kritiskt. Det förekommer inget – eller inte tillräck­ligt – inhemskt sparande, och kapitalinvesteringarna från utlandet reduceras allvarligt av att dessa länder är öppet fientliga mot utlandsinvesteringar. Hur kan de tala om industrialisering, om nödvän­digheten att anlägga nya fabriker, att förbättra livsvillkoren, att höja levnadsstandarden, att höja lönerna, att förbättra transportväsendet, om dessa länder gör saker som får rakt motsatt effekt? Vad deras politik i själva verket åstadkommer är att hindra eller fördröja ackumulationen av inhemskt kapital och lägga hinder i vägen för utländskt kapital.

Slutresultatet är definitivt mycket dåligt. En sådan situation måste leda till förlorat förtroende, och misstron mot utlandsinvesteringar blir nu allt större i världen. Även om berörda länder omedelbart skulle ändra sin politik och göra alla möjliga utfästelser, är det mycket tvivelaktigt om de återigen ska kunna inspirera utländska kapitalister att investera.

Det finns förstås metoder att undvika denna konsekvens. Man skulle kunna stifta internationella lagar (inte bara avtal) om att undandra utlandsinvesteringar från de enskilda nationernas jurisdiktion. Detta är någonting som FN skulle kunna göra. Men FN är helt enkelt en mötesplats för meningslösa diskussioner. Men om man inser den enorma vikten av utlandsinvesteringar, och om man inser att utlandsinvesteringar är det enda som kan leda till en förbättring av de politiska och ekonomiska för­hållandena i världen, borde man kunna försöka åstadkomma något slags internationell lagstiftning.

Detta är ett tekniskt juridiskt problem, som jag nämner bara för att visa att situationen inte är hopplös. Om världen verkligen vill göra det möjligt för utvecklingsländerna att höja sin levnads­standard till amerikansk nivå, då kan det göras. Det är bara nödvändigt att inse hur det kan göras.

Det fattas bara en sak för att göra utvecklingsländerna lika välmående som Förenta staterna: kapital – plus givetvis friheten att använda det under marknadens disciplin och inte under statens disciplin. Dessa nationer måste ackumulera inhemskt kapital, och de måste göra det möjligt för utländskt kapi­tal att komma in i dessa länder.

När det gäller utvecklingen av inhemskt sparande är det nödvändigt att återigen nämna att in­hemskt sparande av befolkningens massor förutsätter en stabil penningenhet. Detta betyder avsaknad av varje slag av inflation.

En stor del av det arbetande kapitalet i de amerikanska företagen ägs av arbetarna själva och av andra människor med blygsamma tillgångar. Miljarder och åter miljarder av sparpengar, obligationer och försäkringspengar medverkar i dessa företag. På den amerikanska penningmarknaden idag är det inte längre bankerna utan försäkringsbolagen som är de största penningutlånarna. Och försäkrings­bolagens pengar är – inte juridiskt men ekonomiskt – de försäkrades egendom. Och praktiskt taget varenda människa i Förenta staterna är försäkrad på ett eller annat sätt.

Förutsättningen för större ekonomisk jämlikhet i världen är industrialisering. Och denna är möjlig endast genom ökade kapitalinvesteringar, genom ökad kapitalackumulation. Ni kanske förvånar er över att jag inte har nämnt en åtgärd som betraktas som en av de främsta metoderna att industrialisera ett land. Jag menar… protektionism. Men tullar och valutaregleringar är inget annat än en metod att hindra ett lands import av kapital och dess  industrialisering. Det enda sättet att öka industria­liseringen är att ha mer kapital. Protektionismen kan endast avleda investeringarna från en affärs­bransch till någon annan.

Protektionismen som sådan lägger i själva verket ingenting till ett lands kapital. För att starta en ny fabrik behöver man kapital. För att förbättra en redan existerande fabrik behöver man kapital och inte en skyddstull.

Jag vill inte diskutera hela problemet med frihandel kontra protektionism. Jag hoppas att de flesta av era läroböcker i ekonomi framställer det på ett korrekt sätt. Skyddstullar ändrar inte den ekono­miska situationen i ett land till det bättre. Och något som definitivt inte ändrar den till det bättre är fackföreningsrörelsen. Om förhållandena är otillfredsställande, om lönerna är låga, om lönearbetaren i ett land ser på Förenta staterna och läser om hur det ser ut där, om han ser på bio att genomsnitts­amerikanens hem är utrustat med alla moderna bekvämligheter, kan han bli avundsjuk. Han har all rätt i världen att säga: ”Vi borde ha det likadant.” Men det enda sättet att uppnå detta är genom en ökning av kapitalet.

Fackföreningarna använder våld mot företagarna och mot sådana som de kallar strejkbrytare. Trots sin makt och sitt våld kan fackföreningarna emellertid inte höja lönerna kontinuerligt för alla löne­arbetare. Lika ineffektiva är statliga påbud som fastställer minimilöner. Vad fackföreningarna faktiskt åstadkommer (om de lyckas med att höja lönerna) är permanent, varaktig arbetslöshet.

Men facket kan inte industrialisera landet, det kan inte höja arbetarnas levnadsstandard. Och detta är den springande punkten: man måste inse att alla politiska åtgärder i ett land som önskar förbättra sin levnadsstandard måste inriktas på att öka det investerade kapitalet per capita. Denna kapital­investering per capita ökar fortfarande i Förenta staterna, trots all den dåliga politik som förs där. Och detsamma gäller om Kanada och om vissa av länderna i Västeuropa. Men den minskar tyvärr i sådana länder som Indien.

Vi läser varje dag i tidningarna att världens folkmängd ökar med kanske 45 miljoner – eller ännu mer – per år. Och hur ska detta sluta? Vad kommer resultaten och konsekvenserna att bli? Kom ihåg vad jag sagt om Storbritannien. År 1750 trodde britterna att sex miljoner utgjorde en enorm över­befolkning av de brittiska öarna, och att de var på väg mot hungersnöd och andra hemsökelser. Men alldeles före det förra världskriget, år 1939, bodde femtio miljoner människor på de brittiska öarna, och levnadsstandarden var ojämförligt högre än den hade varit 1750. Detta var resultatet av det som kallas industrialisering – en tämligen inadekvat term.

Storbritanniens framåtskridande åstadkoms genom en ökning av kapitalinvesteringen per capita. Som jag sagt förut finns det bara ett sätt för en nation att uppnå välstånd: om man ökar kapitalet, ökar man arbetets marginalproduktivitet, och effekten blir att reallönerna stiger.

I en värld utan migrationsbarriärer skulle det över hela världen råda en tendens till utjämning av lönerna. Om det inte funnes några migrationsbarriärer idag, skulle förmodligen tjugo miljoner män­niskor försöka nå Förenta staterna varje år för att få högre lön. Detta inflöde skulle sänka lönerna i Förenta staterna och höja dem i andra länder.

Jag har inte tid att behandla detta problem med migrationsbarriärer. Men jag vill ändå säga att det finns en annan metod att utjämna lönerna över hela världen. Denna andra metod, som fungerar i av­saknad av friheten att migrera, är kapitalmigration. Kapitalister har en tendens att röra sig mot de län­der där det finns gott om tillgänglig arbetskraft och där arbetarna är resonliga. Och därigenom att de för med sig kapital till dessa länder, åstadkommer de en tendens till högre löner. Så har det fungerat i det förflutna, och på samma sätt kommer det att fungera i framtiden.

När brittiskt kapital först investerades i exempelvis Österrike eller Bolivia, var lönerna där mycket, mycket lägre än i Storbritannien. Men dessa nyinvesteringar åstadkom en trend mot högre löner i dessa länder. Och en sådan tendens rådde över hela världen. Det är ett mycket välkänt faktum att så snart som t.ex. United Fruit flyttade till Guatemala blev resultatet en allmän tendens till högre löner, och det började med de löner United Fruit betalade, vilket sedan gjorde det nödvändigt för andra arbetsgivare att också de betala högre löner. Därför finns det alls inget skäl att se pessimistiskt på de ”underutvecklade” ländernas framtid.

Jag håller fullkomligt med kommunisterna och fackföreningarna när de säger: ”Vad som behövs är en höjning av levnadsstandarden.” För en kort tid sedan, i en bok som gavs ut i Förenta staterna, sade en professor: ”Nu har vi tillräckligt av allt, så varför ska människorna i världen fortfarande arbeta så hårt? Vi har ju redan allt.” Jag tvivlar inte på att denne professor har allt. Men det finns andra män­niskor i andra länder, och likaså många människor i Förenta staterna, som önskar och som borde ha en högre levnadsstandard.

Utanför Förenta staterna – i Latinamerika, och än mer i Asien och Afrika – önskar alla se för­bättrade förhållanden i sitt eget land. Högre levnadsstandard leder också till högre standard på kul­turen och civilisationen.

Så jag håller fullkomligt med om att slutmålet är att höja levnadsstandarden överallt. Men jag är oenig i fråga om de mått och steg som ska vidtas för att nå detta mål. Vilka mått och steg leder till detta mål? Inte protektionism, inte statlig inblandning, inte socialism och förvisso inte fackförenings­våld (något som eufemistiskt kallas kollektiva förhandlingar, men som i själva verket är förhandlingar under pistolhot).

För att uppnå detta mål finns det, som jag ser det, bara en väg! Det är en långsam metod. Somliga kanske säger att den är alltför långsam. Men det finns inga genvägar till något jordiskt paradis. Det tar tid, och man måste arbeta. Men det tar inte så lång tid som folk tror, och till sist kommer en utjämning att ske.

Omkring 1840, i västra delen av Tyskland – i Schwaben och Württemberg, som var ett av de mest industrialiserade områdena i världen – sade man: ”Vi kan aldrig nå upp till britternas nivå. Engels­männen har ett försprång, och de kommer alltid att ligga före oss.” Trettio år senare sade britterna: ”Vi kan inte klara av den här tyska konkurrensen, vi måste göra något åt den.” Vid den tiden befann sig förstås tysk standard i snabbt stigande och närmade sig redan då brittisk standard. Och idag är den tyska inkomsten per capita inte alls lägre än den brittiska.

Mitt i Europa ligger ett litet land, Schweiz, som naturen har varit mycket njugg emot. Det har inga kolgruvor, inga mineraler och inga naturtillgångar. Men dess folk har under århundradenas lopp ständigt fört en kapitalistisk politik. Det har frambringat den högsta levnadsstandarden på den euro­peiska kontinenten, och landet rankas som ett av världens stora civilisationscentra. Jag kan inte se varför ett land som Argentina – som är mycket större än Schweiz både till folkmängden och till ytan – inte skulle kunna uppnå samma höga levnadsstandard efter några år av bra politik. Men – som jag har påpekat – politiken måste vara bra.


[1] Lend-lease-lagen (”låne- och uthyrningslagen”) av år 1941 gav Förenta staternas president befogenhet att lämna materiell hjälp till varje nation vars försvar ansågs vitalt för Förenta staternas säkerhet. Ö.a.

Denna artikel är den femte av sex föreläsningar hämtade ur boken Ekonomisk Politik, översatt till svenska av Per-Olof Samuelsson. De resterande föreläsningarna kommer att publiceras löpande och slutligen göras tillgängliga för nedladdning. Ett stort tack till Per-Olof för att han gjort denna översättning tillgänglig!

Kommentera på bloggen.