Ända sedan kraschen 2008 har det spekulerats vitt och brett om vad som orsakade krisen. Av alla olika förklaringar som dryftats är det två som tycks lyftas fram mer än andra: bankirernas girighet och avsaknaden av reglering och övervakning. Här är en tumregel som är bra att följa: varenda gång de flesta verkar vara överens om något som har med nationalekonomi att göra kan du utgå från att det inte stämmer. Den regeln håller i minst 9 fall av 10 och gör det sannerligen i det här fallet.
Av alla människans drag så är girigheten ett av de mest konstanta. Varken bankirerna på Wall Street eller någon annan var inte girigare nu än för 10, 20 eller 50 år sedan. Människan vill hela tiden förbättra vår situation. Det gäller alla, inte bara bankirer. Se bara på de makalösa förmåner de offentliganställdas fackförbund skaffat sig under årens lopp. Hur många strejker har inte utlysts när lönerna eller semesterdagarna inte ökade tillräckligt? Människan är girig och har alltid varit det, gott så. Varken vi vanliga dödliga eller Wall Streets bankirer blev mitt i allt jättegiriga. Om girighet som sådan vore förklaringen till den spruckna bubblan skulle vi leva i ett konstant tillstånd av väldiga konjunktursvängningar, vilket vi bevisligen inte gör. Denna förklaring är alltså en myt.
Enligt den andra standardförklaringen var marknaden alldeles för fri, det fanns inte tillräckligt med reglering och myndighetsövervakning. Därför kunde bankerna göra precis som de ville och skapa alla dessa komplicerade instrument och derivat som ingen förstod, inte ens de själva.
Att den här förklaringen fått ett så brett stöd bevisar två saker: att väldigt få människor har den minsta aning om hur finansbranschen fungerar och att politikernas/byråkraternas makthunger är omättlig. Det finns ingen sektor av ekonomin som är så överreglerad och övervakad som finansbranschen. Det finns en enorm mängd speciallagstiftning som enbart gäller finansbolag. Det för med sig en massa myndigheter, både självständiga instanser som Finansinspektionen och centralbanken och egna avdelningar i ministerier och ämbetsverk. Med myndigheter följer ett kontinuerligt flöde av regleringar och anvisningar, både på nationell och internationell nivå. Enligt Laurence Kotlikoff på Brown University fanns det 115 separata myndigheter som övervakade den amerikanska finansmarknaden 2008. Är det någon som på allvar tror att man hade undvikit bubblan om det funnits 116? Även denna förklaring är alltså en myt.
För att ”undvika att detta någonsin sker igen”, som har blivit politikernas standardreplik, har ett antal lösningar lagts fram. Tyvärr är de flesta av dem lika missriktade som de ovan beskrivna förklaringarna. Ett synnerligen populärt förslag är specialbeskattning av finansbolagen. Målet är att dels få bankerna att själva finansiera de stabiliseringsfonder som används till att rädda dem när de hamnar i problem och dels att minska antalet transaktioner och därmed begränsa finansbolagens spekulativa och riskbenägna beteende.
Problemet med förslaget är den bara angriper ett symptom av de underliggande strukturella systemfelen. Ökade kostnader i form av straffskatter brukar dessutom till kunderna, något som priserna på till exempel bensin och tobak visar med all önskvärd tydlighet. Så det vi vinner som skattebetalare då vår andel av stabiliseringsfonderna minskar förlorar vi som konsumenter. Eftersom förslaget utgår från de myter som diskuterats ovan är det en icke-lösning. Dess syfte är att vinna billiga politiska poäng, inte att åtgärda systemets strukturella brister.
Denna artikel publicerades tidigare i Åbo Underättelser den 8.6.2011.