Fjärde föreläsningen: Inflation

Om tillgången på kaviar vore lika riklig som tillgången på potatis, då skulle priset på kaviar – det vill säga bytesförhållandet mellan kaviar och pengar eller mellan kaviar och andra varor – ändras avsevärt. I så fall skulle man kunna få kaviar med mycket mindre uppoffring än vad som behövs idag. Och likadant är det med penningmängden: om den ökar, minskas pengarnas köpkraft, och den mängd varor man kan erhålla för en sådan penningenhet minskar också.

När de amerikanska guld- och silvertillgångarna upptäcktes och exploaterades på 1500-talet, forslades enorma mängder ädla metaller till Europa. Resultatet av denna ökning av penningmängden blev en allmän tendens att priserna rörde sig uppåt. På samma sätt är det idag när en regering ökar mängden papperspengar: resultatet blir att penningenhetens köpkraft börjar minska, och därför stiger priserna. Detta kallas för inflation.

I Förenta staterna liksom i andra länder föredrar somliga människor tyvärr att säga att orsaken till inflationen inte är ökningen i penningmängden utan snarare de stigande priserna.

Ingen har dock någonsin kommit med något vägande argument mot den ekonomiska tolkningen av relationen mellan priser och penningmängd eller bytesförhållandet mellan pengar och andra varor och tjänster. Under nuvarande tekniska betingelser finns det ingenting som är lättare än att tillverka papperslappar på vilka vissa penningbelopp står tryckta. I Förenta staterna, där alla sedlar är av samma storlek, kostar det inte staten mer att trycka en sedel på tusen dollar än att trycka en sedel på en dollar. Det är en ren tryckningsprocedur som fordrar samma mängd papper och trycksvärta.

På 1700-talet, då de första försöken gjordes att utge banksedlar och göra dessa till lagligt betal­ningsmedel – varmed menas att de gäller i bytestransaktioner på samma sätt som guld- och silver­mynt – trodde regeringar och nationer att bankirerna besatt någon hemlig kunskap som satte dem i stånd att skapa rikedom ur intet. När 1700-talets regeringar var i finansiella svårigheter, trodde de att allt de behövde för att bli kvitt alla sina svårigheter var en skicklig bankir som kunde ta hand om deras finanser.

Några år före franska revolutionen, när det franska kungahuset befann sig i finansiellt trångmål, uppsökte franske kungen en sådan skicklig bankir och utnämnde honom till en hög post. Denne man var i alla avseenden motsatsen till de människor som ditintills hade styrt Frankrike. För det första var han inte fransman utan utlänning – från Genève. För det andra var han inte adelsman utan ofrälse. Och – vilket räknades ännu mer i 1700-talets Frankrike – han var inte katolik utan protestant. Och så blev monsieur Necker (far till den berömda madame de Staël) finansminister, och alla väntade sig att han skulle lösa Frankrikes finansiella problem. Men trots den höga grad av förtroende som monsieur Necker åtnjöt förblev den kungliga skattkammaren tom – och Neckers största misstag var hans försök att finansiera hjälpen till de amerikanska kolonisterna i deras självständighetskrig mot England utan att höja skatterna. Detta var absolut inte det rätta sättet att lösa Frankrikes finansiella svårigheter.

Det kan inte finnas någon hemlig lösning på en regerings finansproblem; om den behöver pengar, måste den skaffa fram pengarna genom att beskatta sina medborgare (eller, under speciella förhållan­den, genom att låna dem från personer som har pengar). Men många regeringar, vi kan t.o.m. säga de flesta regeringar, tror att det finns en annan metod att skaffa fram de pengar som behövs: att helt enkelt trycka upp dem.

Om regeringen vill göra någonting nyttigt – om den t.ex. vill bygga ett sjukhus – kan den skaffa fram de pengar som behövs för detta projekt genom att beskatta medborgarna och bygga sjukhuset för skatteintäkterna. Då inträffar det inte någon speciell ”prisrevolution”, för när regeringen tar in pengar för att bygga sjukhuset, tvingas medborgarna – som betalt skatterna – att spendera mindre. Den enskilde skattebetalaren tvingas begränsa antingen sin konsumtion, sina investeringar eller sina besparingar. Regeringen uppträder på marknaden som köpare och ersätter därmed den enskilde med­borgaren: medborgaren köper mindre, men regeringen köper mer. Regeringen köper förstås inte alltid samma varor som medborgarna skulle ha köpt; men det sker inte någon genomsnittlig prisökning på grund av att regeringen bygger ett sjukhus.

Jag valde detta exempel, ett sjukhus, just därför att folk ibland säger: ”Det gör skillnad om rege­ringen använder sina pengar för bra eller dåliga ändamål.” Jag vill utgå från antagandet att regeringen alltid använder de pengar den har tryckt upp för bästa möjliga ändamål – ändamål som vi alla är eniga om. För det är inte det sätt på vilket pengarna spenderas, utan det sätt på vilket regeringen skaffar dessa pengar, som leder till de konsekvenser som vi kallar inflation och som de flesta människor i världen idag inte anser vara hälsosamma.

Regeringen skulle t.ex., utan att åstadkomma inflation, kunna använda skattemedlen till nyanställ­ningar eller för att höja lönerna för dem som redan har statlig tjänst. Då får dessa människor, vilkas löner höjts, möjlighet att köpa mer. När regeringen beskattar medborgarna och använder dessa pengar till att höja de statsanställdas löner, får skattebetalarna mindre att spendera, men de stats­anställda får mer. Priserna i allmänhet stiger inte.

Men om regeringen inte använder skattepengar för detta ändamål, om den använder nytryckta pengar i stället, betyder detta att det finns människor som nu har mer pengar, medan alla andra fort­farande har lika mycket som de hade förut. Så de som erhållit de nytryckta pengarna konkurrerar nu med dem som förut var köpare. Och eftersom det inte finns fler varor än vad det fanns tidigare, medan det däremot finns mer pengar på marknaden – och eftersom det nu finns människor som kan köpa mer idag än de kunde köpa igår – får vi en ökad efterfrågan på samma mängd varor. Därför tenderar priserna att stiga. Detta kan inte undvikas, oavsett hur de nyutgivna pengarna används.

Och allra viktigast är att denna tendens till stigande priser utvecklas steg för steg; det är inte fråga om en allmänt uppåtgående rörelse hos vad man har kallat ”prisnivån”. Det metaforiska uttrycket ”prisnivå” får aldrig användas.

När folk talar om en ”prisnivå”, föreställer de sig en vätskenivå som stiger eller sjunker allt­eftersom vätskemängden ökar eller minskar, men som alltid stiger likformigt som en vätska i en tank. Men med priser finns det inget sådant som en ”nivå”. Priserna ändras inte i samma omfattning vid samma tidpunkt. Det finns alltid priser som ändras snabbare, som stiger eller faller snabbare än andra priser. Det finns en orsak till detta.

Ta fallet med den statsanställde som erhållit de nya pengar som lagts till penningmängden. Folk köper inte idag exakt samma varor och i samma mängd som de gjorde igår. De extra pengar som rege­ringen har tryckt upp och släppt ut på marknaden används inte till att köpa alla varor och tjänster. De används till att köpa vissa varor, och priserna på dessa stiger då, medan andra varor fortfarande be­tingar de priser som rådde innan de nya pengarna släpptes ut på marknaden. Når inflationen sätter igång påverkas därför olika befolkningsgrupper på olika sätt av denna inflation. De grupper som får de nya pengarna först vinner en temporär fördel.

När regeringen skapar inflation för att föra krig måste den köpa vapen och ammunition, och de första som får de nya pengarna är vapenindustrierna och arbetarna inom dessa industrier. Dessa grupper befinner sig nu i en mycket gynnsam situation. De får högre profiter och högre löner; deras affärer går bra. Varför? Därför att de var de första som fick de nya pengarna. Och eftersom de nu har mer pengar till sitt förfogande, köper de. Och de köper från andra som tillverkar och säljer de varor som dessa vapenfabrikanter vill ha.

Dessa andra människor utgör en andra grupp. Och denna andra grupp menar att inflationen är mycket bra för affärerna. Varför inte? Är det inte underbart att sälja mer? Ägaren till en restaurang i grannskapet av vapenfabriken säger t.ex.: ”Det är verkligen fantastiskt! Arbetarna på vapenfabriken har mer pengar; det finns många fler av dem än förut; alla går de på min restaurang; jag är mycket glad över det.” Han ser inget skäl att hysa några andra känslor.

Situationen är denna: de människor som får pengarna först har nu högre inkomster, och de kan fortfarande köpa många varor och tjänster till priser som motsvarar det tidigare marknadsläget, de förhållanden som rådde strax före inflationen. De har därför en mycket gynnsam position. Och på så sätt fortsätter inflationen steg för steg, från den ena befolkningsgruppen till den andra. Och alla som får de nytillkomna pengarna i inflationens begynnelsestadium vinner på det, eftersom de köper en del saker till priser som fortfarande motsvarar det tidigare bytesförhållandet mellan pengar och varor.

Men det finns andra befolkningsgrupper till vilka dessa nytillkomna pengar kommer mycket, mycket senare. Dessa människor befinner sig i en ogynnsam situation. Innan de nya pengarna kommer till dem, är de tvungna att betala högre priser än de förut betalat för vissa – eller för praktiskt taget alla – de varor de önskat köpa, samtidigt som deras inkomster har förblivit desamma eller inte har ökat i proportion till priserna.

Ta t.ex. ett land som Förenta staterna under andra världskriget; å ena sidan gynnade inflationen vid den tiden vapen- och ammunitionsindustrierna och deras arbetare, medan den å andra sidan missgynnade andra befolkningsgrupper. Och de som blev mest lidande av inflationen var lärare och präster.

Som ni vet är en präst en mycket blygsam person som tjänar Gud och inte får prata för mycket om pengar. Lärare är likaledes hängivna människor som förväntas bekymra sig mer om att uppfostra ungdomen än om sina löner. Följaktligen var lärare och präster bland dem som mest missgynnades  av inflationen, för de olika skolorna och kyrkorna var de sista som insåg att de måste höja lönerna. När församlingsäldste och skolstyrelser slutligen upptäckte att man nog också borde höja lönerna för dessa hängivna människor, kvarstod fortfarande de förluster de tidigare hade lidit.

Länge måste de köpa mindre än de gjort förut, skära ner sin konsumtion av bättre och dyrare mat­varor och begränsa sina klädinköp – därför att priserna redan hade justerats uppåt, medan deras in­komster, deras löner, ännu inte hade höjts. (Denna situation har ändrats en hel del idag, åtminstone för lärarna.)

Det är därför alltid så att olika befolkningsgrupper påverkas olika av inflationen. För somliga är in­flationen inte så dålig; de ber t.o.m. om att den ska fortsätta, eftersom de är de första som profiterar på den. Vi kommer i nästa föreläsning att se hur denna ojämnhet i inflationens konsekvenser på ett av­görande sätt påverkar den politik som leder till inflation.

Under dessa av inflationen orsakade förändringar har vi grupper som gynnas och grupper som direkt profiterar. Jag använder inte termen ”profiterar” som en förebråelse mot dessa människor, för om det finns någon som ska klandras, är det regeringen som skapat inflationen. Och det finns alltid människor som är för inflation, därför att de inser vad som håller på att ske tidigare än andra. Deras speciella profiter beror på att inflationsprocessen med nödvändighet är ojämn.

Regeringen kanske tror att inflation – som metod att skaffa pengar – är bättre än beskattning, som alltid är impopulär och svår. I många rika och stora nationer har lagstiftarna ofta månad efter månad diskuterat de olika nya skatteformer som var nödvändiga därför att parlamentet hade beslutat att öka utgifterna. Efter att ha diskuterat olika metoder att skaffa fram pengarna skattevägen, bestämde de sig till sist för att det kanske vore bättre att göra det med inflation.

Men givetvis användes inte ordet ”inflation”. Den makthavande politiker som tillgriper inflation tillkännager inte: ”Jag tillgriper nu inflation.” De tekniska metoder som används för att åstadkomma inflation är så komplicerade att genomsnittsmedborgaren inte inser att inflationen har satt igång.

Under en av de värsta inflationerna i historien, i Tyska riket efter första världskriget, var in­flationen inte så ödesdiger under själva kriget. Det var inflationen efter kriget som ledde till katastrof. Regeringen sade inte: ”Vi tillgriper nu inflation.” Regeringen lånade helt enkelt pengar mycket in­direkt från centralbanken. Regeringen behövde inte fråga hur centralbanken skulle finna och leverera pengarna. Centralbanken tryckte helt enkelt upp dem.

Idag kompliceras inflationstekniken av att det finns checkräkningspengar. Tekniken är en annan, men resultatet är detsamma. Med ett penndrag skapar regeringen fiatpengar[1] och ökar på så vis penning- och kreditmängden. Regeringen utfärdar helt enkelt en order, och fiatpengarna finns där.

Regeringen bryr sig till att börja med inte om att somliga förlorar på det, den bryr sig inte om att priserna stiger. Lagstiftarna säger: ”Det här är ett underbart system!” Men detta underbara system har en grundläggande svaghet: det kan inte bestå. Om inflationen kunde fortsätta i evighet, skulle det inte vara någon mening med att säga till regeringarna att de inte ska åstadkomma inflation. Men en sak är säker när det gäller inflation, och det är att den förr eller senare måste ta en ända. Det är en politik som inte kan bestå.

I det långa loppet tar inflationen en ända när valutasystemet bryter samman – den slutar med en katastrof, med en situation som liknar den i Tyskland 1923. Den 1 augusti 1914 var dollarns värde fyra mark och 20 pfennig. Nio år och tre månader senare, i november 1923, var växelkursen 4,2 miljarder mark per dollar. Marken var med andra ord ingenting värd. Den hade inte längre något värde.

För några år sedan skrev en berömd författare: ”I det långa loppet är vi alla döda.”[2] Detta är för­visso sant, och det är jag den förste att beklaga. Men frågan är: hur kort eller hur långt kommer det korta loppet att vara? På 1700-talet fanns det en ryktbar dam vid namn madame de Pompadour, som tillskrivs yttrandet: ”Après nous le deluge.” (”Efter oss kommer syndafloden.”) Madame de Pompa­dour var lycklig nog att dö i det korta loppet. Men hennes efterträdare i ämbetet, madame du Barry, överlevde det korta loppet och blev i det långa loppet halshuggen. För många människor blir ”det långa loppet” snabbt ”det korta loppet” – och ju längre inflationen fortskrider, desto snabbare blir det långa loppet kort.

Hur länge kan det korta loppet fortgå? Hur länge kan en centralbank fortsätta med inflation? För­modligen så länge som folk är övertygade om att regeringen förr eller senare, men absolut inte för sent, kommer att sluta trycka pengar och därmed sluta minska värdet av varje penningenhet.

När folk inte längre tror detta, när de inser att regeringen kommer att fortsätta och fortsätta och inte har någon avsikt att sluta, då börjar de förstå att priserna i morgon kommer att bli högre än de är idag. Då börjar de köpa till vilket pris som helst, och detta får priserna att stiga till sådana höjder att penningvärdet bryter samman.

Jag hänvisar till fallet Tyskland, som hela världen hade ögonen på. Många böcker har skildrat den tidens händelser. (Fastän jag inte är tysk utan österrikare såg jag alltihop inifrån; förhållandena i Österrike skilde sig inte särskilt mycket från förhållandena i Tyskland, och inte heller var de särskilt annorlunda i många andra europeiska länder.) I åtskilliga år trodde tyska folket att deras inflation bara var en temporär historia, att den snart skulle upphöra. De trodde så i nästan nio år, ända till sommaren 1923. Då började de äntligen tvivla. Allteftersom inflationen fortskred, ansåg folk att det var klokast att köpa allt som fanns tillgängligt hellre än att behålla pengarna i fickan. Dessutom reso­nerade de som så att man inte borde låna ut pengar, utan att det tvärtom var en mycket god idé att sätta sig i skuld. På så sätt fortsatte inflationen att livnära sig på sig själv.

Och detta fortsatte i Tyskland till exakt den 28 augusti 1923. Massorna hade trott att inflations­pengar var verkliga pengar, men nu kom de underfund med att förhållandena hade ändrats. I slut­fasen av den tyska inflationen, på hösten 1923, betalade de tyska fabrikerna sina arbetare varje mor­gon i förskott för dagen. Och arbetaren kom till fabriken tillsammans med sin fru och lämnade ögon­blickligen över sin lön – alla sina miljoner – till henne. Och frun gick genast till en affär för att köpa något, sak samma vad. Hon insåg vad de flesta vid den tiden visste – att marken över en natt, från den ena dagen till den andra, miste 50% av sin köpkraft. Pengarna smälte i fickan som choklad på en het spis. Det sista skedet av den tyska inflationen varade inte länge; efter några dagar var hela mar­drömmen över; marken var värdelös och en ny valuta måste införas.

Lord Keynes, samme man som sade att i det långa loppet är vi alla döda, var en i en lång rad av inflationistiska författare under 1900-talet. De var alla emot guldmyntfoten. När lord Keynes angrep guldmyntfoten, kallade han den en ”barbarisk relik”. Och de flesta anser det idag löjeväckande att tala om en återgång till guldmyntfoten. I Förenta staterna anses man t.ex. mer eller mindre vara en dröm­mare, om man säger: ”Förr eller senare måste Förenta staterna gå tillbaka till guldmyntfoten.”

Och dock har guldmyntfoten en enorm förtjänst: penningmängden är under guldmyntfoten obe­roende av regeringars och partiers politik. Detta är fördelen med den. Den utgör en form av skydd mot slösaktiga regeringar. Om en regering under guldmyntfot ombeds att lägga ut pengar på någon­ting nytt, kan finansministern säga: ”Och var ska jag ta pengarna? Tala först om för mig hur jag ska få tag på pengar för denna extrautgift.”

Under ett inflationistiskt system är ingenting enklare för politikerna än att ge den statliga tryck­pressen order om att skaffa fram så mycket pengar som de behöver för sina projekt. Under guldmynt­fot har en sund regering en mycket bättre chans; dess ledare kan säga till folket och till politikerna: ”Vi kan inte göra det om vi inte höjer skatterna.”

Men under inflationistiska förhållanden skaffar sig folk en vana att betrakta regeringen som en institution med obegränsade medel till sitt förfogande: staten, regeringen, kan göra vad som helst. Om nationen t.ex. vill ha ett nytt vägnät, förväntas regeringen bygga det. Men var ska regeringen ta pengarna?

Man kan säga att i Förenta staterna idag – och även i det förflutna, under McKinley[3] – var det repu­blikanska partiet mer eller mindre för sunda pengar och guldmyntfot, medan det demokratiska partiet var för inflation. Naturligtvis inte pappersinflation, utan silverinflation.

Det var emellertid en demokratisk president i Förenta staterna, president Cleveland[4], som i slutet av 1880-talet inlade veto mot ett kongressbeslut att ge en liten summa – omkring $10000 – för att hjälpa ett samhälle som hade råkat ut för någon katastrof. Och president Cleveland försvarade sitt veto med orden: ”Det är medborgarnas plikt att stödja regeringen, men det är inte regeringens plikt att stödja medborgarna.” Detta är något som varje statsman borde sätta upp på väggen i sitt kontor för att visa för folk som kommer och ber om pengar.

Jag finner det ganska genant att behöva förenkla dessa problem. Det finns så många komplicerade problem i penningsystemet, och jag skulle inte ha skrivit volymer om dem, ifall de vore så enkla som jag beskriver dem här. Men grunderna är exakt dessa: om man ökar penningmängden, leder det till att penningenhetens köpkraft minskar. Det är detta som människor vilkas privata affärer påverkas ogynnsamt inte gillar. De som inte vinner på inflationen är de som klagar.

Om inflationen är så dålig och om folk inser det, varför har den då nästan blivit till en livsstil i alla länder? T.o.m. några av de rikaste länderna lider av denna sjuka. Förenta staterna är idag säkert det rikaste landet i världen, med den högsta levnadsstandarden. Men när man reser i Förenta staterna, upptäcker man att det ständigt talas om inflationen och om hur nödvändigt det är att hejda den. Men man talar bara; man handlar inte.

Jag ska ge er några fakta: efter första världskriget återgick Storbritannien till pundets guldparitet från före kriget. Pundet revalverades med andra ord uppåt. Detta ökade lönernas köpkraft för varje arbetare. På en ohämmad marknad skulle den nominella penninglönen ha fallit som kompensation för detta, och arbetarnas reallön skulle inte ha blivit lidande. Vi har här inte tid att diskutera orsakerna till detta. Men fackföreningarna i Storbritannien var ovilliga att acceptera en anpassning av lönerna till penningenhetens högre köpkraft, och därför steg reallönerna avsevärt på grund denna monetära åt­gärd. Detta var en allvarlig katastrof  för England, eftersom Storbritannien i huvudsak är ett industri­land som måste importera sina råvaror, halvfabrikat och livsmedel för att kunna leva, och måste exportera industrivaror för att betala för denna import. I och med att pundets internationella värde steg, steg också priset på brittiska varor på utlandsmarknaden, och försäljningen och exporten sjönk. Storbritannien hade i själva verket prissatt sig självt ut ur världsmarknaden.

Fackföreningarna kunde inte besegras. Ni vet ju hur mäktig en fackförening är idag. Den har rätten, ja praktiskt taget privilegiet, att tillgripa våld. Och en order från en fackförening är därför, kan vi säga, inte mindre viktig än ett regeringspåbud. Ett regeringspåbud är en order som statens tvångs­apparat – polisen – är beredd att genomdriva. Man måste lyda regeringens påbud, annars råkar man i klammeri med polisen.

Dessvärre har vi nu, i nästan alla länder, ytterligare en makt som har möjlighet att utöva våld: fack­föreningarna. Facket bestämmer löner och utlyser strejker för att genomdriva dem, på samma sätt som regeringen kan påbjuda minimilön. Jag ska inte diskutera fackföreningsfrågan nu; jag tänker behandla den senare. Jag vill bara slå fast att fackets politik går ut på att höja lönerna över den nivå de skulle haft på en ohämmad marknad. Som en följd härav kan en betydande del av den potentiella arbets­kraften endast anställas av personer eller industrier som är beredda att gå med förlust. Och eftersom företagen inte i längden kan gå med förlust, slår de igen och folk blir arbetslösa. Om man sätter löner som ligger högre än den nivå de skulle ha på den ohämmade marknaden, blir resultatet alltid att en betydande del av den potentiella arbetskraften får gå arbetslös.

I Storbritannien blev resultatet av de höga löner som genomdrevs av fackföreningarna en långvarig arbetslöshet som fortsatte år efter år. Miljoner arbetare gick arbetslösa, produktionssiffrorna sjönk. T.o.m. experterna var rådlösa. I denna situation gjorde den brittiska regeringen ett drag som den be­traktade som en oundviklig krisåtgärd: den devalverade valutan

Resultatet blev att köpkraften hos de penninglöner som facket hade insisterat på inte längre var densamma. Reallönerna, varulönerna, gick ner. Nu kunde arbetaren inte längre köpa lika mycket som han kunnat köpa förut, fastän hans nominella lön förblev densamma. På detta sätt, trodde man, skulle reallönerna återgå till den fria marknadens nivå, och arbetslösheten skulle försvinna.

Denna åtgärd – devalvering – togs upp av flera andra länder, av Frankrike, Nederländerna och Belgien. Ett land tillgrep t.o.m. denna åtgärd två gånger under en period av ett och ett halvt år. Det landet var Tjeckoslovakien. Det var, kan man säga, ett sätt att smygvägen motarbeta fackföreningar­nas makt. Man kan dock inte kalla det för en verklig framgång.

Efter några år började folket, arbetarna, ja t.o.m. fackföreningarna, förstå vad som höll på att ske. De kom att inse att devalveringen av valutan hade minskat deras reallöner. Fackföreningarna hade makt att motsätta sig detta. I många länder införde de en klausul i löneavtalen som stadgade att penninglönerna automatiskt måste gå upp när priserna steg. Detta kallas indexreglering. Fackföre­ningarna blev indexmedvetna. Så denna metod att minska arbetslösheten som den brittiska rege­ringen började med år 1931 – och som senare togs upp av nästan alla regeringar av vikt – denna metod att ”lösa arbetslösheten” fungerar inte längre idag.

År 1936, i sin bok General Theory of Employment, Interest and Money, upphöjde lord Keynes tyvärr denna metod – dessa krisåtgärder från perioden mellan 1929 och 1933 – till en princip, ett grund­läggande politiskt system. Och han rättfärdigade detta med att säga, i sak: ”Arbetslöshet är någonting dåligt. Om man vill att arbetslösheten ska försvinna, måste man minska valutans värde.”

Han insåg mycket väl att lönerna kan vara för höga för marknaden, d.v.s. för höga för att göra det lönsamt för en arbetsgivare att utöka sin arbetsstyrka, och alltså för höga ur den totala arbetande be­folkningens synvinkel, ty om fackföreningarna tilltvingar sig löner som ligger ovanför marknads­nivån, kan bara en del av dem som är angelägna att arbeta för lön få jobb.

Och Keynes sade i sak: ”Visst är massarbetslöshet som fortsätter år efter år ett mycket otillfreds­ställande tillstånd.” Men i stället för att föreslå att lönerna kan och bör anpassas efter marknads­förhållandena, sade han i sak: ”Om man devalverar valutan, och arbetarna inte är klyftiga nog att inse det, kommer de inte att bjuda något motstånd mot sjunkande reallöner, så länge som deras nominella lön förblir densamma.” M.a.o. sade lord Keynes att om en person får samma belopp i sterling idag som han fick innan valutan devalverades, kommer han inte att inse att han i själva verket nu får mindre.

Uttryckt på gammaldags språk föreslog Keynes att man skulle lura arbetarna. I stället för att öppet tillkännage att lönerna måste anpassas efter förhållandena på marknaden – för om de inte gör det, kommer en del av arbetskraften oundvikligen att förbli arbetslös – sade han i sak: ”Full sysselsättning kan endast uppnås om man har inflation. Lura arbetarna.” Det intressantaste är emellertid att när General Theory kom ut var det inte längre möjligt att luras, eftersom folk redan hade blivit index­medvetna. Men målet full sysselsättning kvarstod.

Vad betyder ”full sysselsättning”? Det har att göra med den ohämmade arbetsmarknaden, som inte manipuleras av fackföreningarna eller av regeringen. På denna marknad tenderar lönerna för varje typ av arbete att nå en nivå där alla som vill ha ett jobb kan få ett och varje arbetsgivare kan an­ställa så många arbetare han behöver. Om efterfrågan på arbetskraft ökar, tenderar lönerna att stiga, och om färre arbetare behövs tenderar lönerna att sjunka.

Det enda sättet att uppnå ”full sysselsättning” är att bibehålla en ohämmad arbetsmarknad. Detta gäller för varje typ av arbete och varje typ av varor.

Vad gör en affärsman som vill sälja en vara för fem dollar per enhet? När han inte kan sälja den för det priset, använder man inom affärsvärlden i Förenta staterna uttrycket: ”Vi har ingen avsättning för våra lager.” Men man måste finna avsättning för sina lager. Affärsmannen kan inte behålla sina varor i lager, för han måste köpa något nytt; modet förändras. Så han säljer till ett lägre pris. Om han inte kan sälja sina varor för fem dollar, måste han sälja dem för fyra. Om han inte kan sälja dem för fyra, måste han sälja dem för tre. Han har inget annat val så länge han vill fortsätta sin verksamhet. Han kan lida förluster, men dessa förluster beror på att han haft fel när han försökt förutsäga marknaden för sin produkt.

Det är likadant med de tusen och åter tusen unga människor som varje dag kommer från jord­bruksdistrikten till staden för att försöka tjäna pengar. Samma sak händer i varje industrination. I Förenta staterna kommer de till staden med idén att de ska få låt oss säga hundra dollar i veckan. Detta kanske är omöjligt. Så om en person inte kan få ett jobb för hundra dollar i veckan, måste han försöka få ett jobb för nittio eller åttio dollar, eller kanske ännu mindre. Men om han skulle säga – som fackföreningarna gör – ”hundra dollar i veckan eller ingenting alls”, då kanske han måste förbli arbetslös. (Många har inget emot att vara arbetslösa, eftersom regeringen betalar ut arbetslöshets­understöd – från speciella skatter som lagts på arbetsgivarna – vilka ibland är lika höga som den lön personen skulle få om han hade arbete.)

Eftersom en viss grupp människor tror att full sysselsättning endast kan uppnås med inflation, accepteras inflation i Förenta staterna. Men folk diskuterar frågan: Ska vi ha sund valuta med arbets­löshet, eller inflation med full sysselsättning? Detta är i själva verket en helt förfelad analys.

För att behandla detta problem måste vi ställa frågan: Hur kan vi förbättra villkoren för arbetarna och för alla andra befolkningsgrupper? Svaret är: Genom att bibehålla en ohämmad arbetsmarknad och därigenom uppnå full sysselsättning. Vårt dilemma är: Ska marknaden bestämma lönerna, eller ska de bestämmas av påtryckningar och tvång från fackets sida? Vårt dilemma är inte: ”Ska vi ha in­flation eller arbetslöshet?”

Man argumenterar för denna felaktiga analys av problemet i England, i Europas industriländer och t.o.m. i Förenta staterna. Och somliga säger: ”Se där, t.o.m. Förenta staterna har inflation. Varför skulle inte vi ha det också?”

Till dessa människor bör man först av allt svara: ”Ett av en rik mans privilegier är att han har råd med dumhet mycket längre än en fattig.” Och detta är Förenta staternas situation. Förenta staternas finanspolitik är mycket dålig, och den blir värre. Kanske Förenta staterna har råd med dumhet lite längre än en del andra länder.

Det viktigaste att komma ihåg är att inflationen inte beror på Gud, att den inte är någon naturkata­strof eller farsot. Inflationen är en politik – en medveten politik av människor som tillgriper inflation därför att de anser att den är ett mindre ont än arbetslöshet. Men faktum är att inflation, i det inte allt­för långa loppet, inte botar arbetslöshet.

Inflationen är en politik. Och en politik kan ändras. Det finns därför ingen anledning att falla till föga för inflationen. Om man betraktar inflationen som ett ont, då måste man upphöra med att åstad­komma inflation. Man måste balansera statsbudgeten. Naturligtvis måste detta ha stöd av allmänna opinionen; de intellektuella måste hjälpa folket att förstå. Med den allmänna opinionens stöd är det definitivt möjligt för folkets valda representanter att överge inflationspolitiken.

Vi måste komma ihåg att i det långa loppet är vi kanske – eller säkert – alla döda. Men vi måste ordna våra jordiska angelägenheter under det korta lopp som är vårt levnadslopp på bästa möjliga sätt. Och en av de åtgärder som är nödvändiga för detta syfte är att överge inflationspolitiken.


[1] Fiatpengar (eng. ”fiat money”, ty. ”Zeichengeld”: papperspengar som inte kan inlösas i guld eller silver (eller någon annan vara) och som fungerar som lagligt betalningsmedel endast därför att regeringen utfärdat en order eller ett dekret härom. Ö.a.

Pengar som antingen består av guld eller silver, eller är inlösbara i guld eller silver, kallas i motsats härtill ”varupengar” (eng. ”commodity money”, ty. ”Sachgeld”.) Ö.a.

[2] John Maynard Keynes, A Tract on Monetary Reform (1923). Ö.a.

[3] William McKinley (1843–1901) var USA:s president 1897–1901; mördad. Ö.a.

[4] Grover Cleveland (1837–1908), president i Förenta staterna 1885–89 och 1893­–97. Ö.a.

Denna artikel är den fjärde av sex föreläsningar hämtade ur boken Ekonomisk Politik, översatt till svenska av Per-Olof Samuelsson. De resterande föreläsningarna kommer att publiceras löpande och slutligen göras tillgängliga för nedladdning. Ett stort tack till Per-Olof för att han gjort denna översättning tillgänglig!

Kommentera på bloggen.