Gabriel Wikström och ökad socialisering

Gabriel Wikström borde läsa Peter Wolodarski söndagskrönika Populisternas julafton för att lära sig lite mer om siffror och statistik.

Förklaringen till detta verklighetsfrånvända resultat är det relativa fattigdomsbegreppet. Det är ett jämförelsemått, inte en mätare av ekonomisk standard. Det visar hur en grupp i samhället – de som har mindre än 60 procent av medianinkomsten – står sig ekonomiskt i förhållande till andra.

I början av 90-talet fick de flesta i Sverige det sämre, även de som definierades som relativt fattiga. Men eftersom klyftan mellan denna grupp och övriga minskade framstod det i statistiken som att fattigdomen reducerades.

Med samma logik som Rädda barnen tillämpar i dag hade man 1994 kunnat skicka ut ett pressmeddelande med rubriken: ”Barnfattigdomen avtar successivt”.

Vad detta exempel visar är hur missvisande etablerade statistiska mått kan vara – och vilka följder de riskerar att få för den offentliga debatten.

[…]

Inte heller framkommer det att barnfattigdomen i absoluta tal har halverats mellan toppåret 1997 och 2008 – från cirka 22 till 11 procent av alla barn.

Sant är att fattigdomen absolut sett ökade med 0,6 procentenheter under det senast undersökta året. Men det hänger samman med finanskrisen, ökningen av arbetslösheten och de senaste årens flyktinginvandring.

Tyvärr är det ofta allt för vanligt att siffror får stå emotsagda och då speciellt med statsfinansierad forskning som används som argument för ökad socialisering, reglering och bidrag. Det blir mest pinsamt när professorer inom olika områden ger sig på ekonomiska och politiska slutsatser utifrån sin forskning. Förvånanden nog så kommer i nästan alla fall de statligt finansierade professorerna till slutsatsen att det behövs mer regleringar och socialism. Föga förvånande, eller bit inte den hand som föder dig som man brukar säga.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *