Svenska polisen och tufta

Kaliber i P1 rapporterar om att svenska polisen fuskar med statistiken för att få bättre siffror. Tendensen är att fokusera på lättlösta brott och ignorera mer svårlösta. När jag hör detta så tänker jag på två saker.

Först på det som i Sovjetunionen och under kommunismen kallades ”tufta” vilket betydde att man fixade siffrorna i fabriker och annat och ljög om produktionen. Alla visste att det ägde rum men ingen erkände det öppet förrän Sovjetunionen föll samman och det blev uppenbart. Jag pratade en del med Yuri Maltsev (f.d. sovjetisk ekonom) i Turkiet om detta och jag själv har en hel del erfarenhet av Ryssland. En av Yuris exempel är med i Jeffrey A. Tuckers bok Bourbon for Breakfast: Living Outside the Statist Quo på s147 där han berättar om att antalet dödsfall var alarmerade högt på sjukhusen ett tag. Detta hanterades genom att Moskva gav en order om hur många människor som maximalt fick dö varje år på sjukhus. Resultatet blev att man kastade ut personer som var döende och lyckades på så sätt nå målet men man missade helheten. På samma sätt förekommer detta i Sverige och då inte bara inom polisen, så länge sifforna ser bra ut så spelar det stora hela ingen större roll. Bara vi har tagit många snattare så spelar det ingen roll att vi bara har löst 4% av bostadsinbrotten.

Det andra jag tänker på är att detta är ett bra exempel på vad som händer i alla monopol, priset ökar och kvaliten går ner. Det finns inga incitament för polisen att lösa några brott eller att utföra något förebyggande arbete på det sätt som t.ex. finns i försäkringsbolag. I intervjun så skrattar den brittiska polisen åt att den svenska polisen bara löser 4% av bostadsinbrotten, själva löser de hela 16%… På vilket sätt skulle detta vara så mycket bättre? Enda sättet att få någon rättsida på svenska polisen är att privatisera den.

Expressen | SVD | SR 1 | SR 2

2 kommentarer till ”Svenska polisen och tufta

  • Det har alltid varit fuffens med svensk kriminalstatistik, mycket återhållsamma rapporteringar i den internationella datan, oändliga anekdotiska exempel på avskrivningar av rapporterade brott som uppenbart inte ska avskrivas, BRÅ-forskare som upprepade gånger dämpar den så påtagande brottsligheten med pseudo-förklaringar, et.c.

    Den som någon gång har funderat: ”Hur kan ett av västvärldens mest socialistiska länder, med världens högsta skatter och världens sämsta arbetsmarknad, hamna så högt i välståndsundersökningar?” Ja, därför att de officiella siffrorna ljuger… När siffror kommer direkt från skattebetalda myndigheter så ska man aldrig direkt tro att man fått tillgång till verklig fakta. Det ligger i makthavares intressen att vi ska tro att de är goda och gör ett bra jobb (vad säger förresten olika libertarianer om denna tendens hos staten, ligger det bara i maktens natur?).

  • Det som är riktigt skrämmande med statens monopol på beskydd är den totala utsattheten i ett system där producenten (polisen) har all makt och konsumenten (den brottsutsatta) ingen alls. Att bli skyddad från att bli utsatt för våld och stöld är kanske efter föda och tak över huvudet det allra mest basala mänskliga behovet.
    Den avsaknad av trygghet som (ganska oöverraskande) uppstår när produktionen av beskydd är monopoliserad (och ”medborgarna” är avväpnade) och när beskyddarna tar order från makthavarna istället från marknaden är givetvis en viktig faktor för psykisk ohälsa, och dessutom ett hån mot de människor som utsatts för verkliga brott men förvägras hjälp från polisen.
    Att produktionen av beskydd inte skulle lyda samma lagar som till exempel produktionen av mat eller produktionen av sjukvård är absurt. Om planekonomi inte effektivt kan försörja människor med föda, varför skulle det då fungera mycket bättre på något så pass komplicerat som att hindra och reda upp brott?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *