När jag först la fram titeln på mitt tal, föreslogs det att jag borde lägga till frågan ”Hur vet vi när staten ljuger?” Jag vet inte om detta var ett försök att begränsa min presentation till 30 sekunder, för jag kan sammanfatta mitt svar med stand-up-filosofen George Carlins klassiska ord, ”min första regel är: tro inte på något som staten säger.”
Kurt Vonnegut gav liknande råd. På sin resa tillbaka till USA i slutet av andra världskriget, bad Vonnegut en vän berätta vad han hade lärt sig av sina krigsupplevelser. ”Att aldrig tro på något min regering säger till mig”, svarade vännen. Eftersom staten är förankrad i ett sådant nätverk av lögner, motsägelser, bedrägerier, och konflikter, kan man med säkerhet säga att politiska system, av sin natur, är helt i konflikt med verkligheten och måste ta till avsiktliga sanningsförvrängningar i ett försök att framstå konsekvent för den lättlurade allmänheten.
Den ”stora lögnen”, som försvarades av Adolf Hitler, har länge varit statsdyrkarnas verktyg. Ju mer ”storslagen” lögnen är, mässade Hitler, desto större chans att Homo Dummus tror på den. Eftersom människor är vana att berätta små lögner, men skulle tycka det var för pinsamt att berätta storslagna lögner, resonerade Hitler att det är så den stora lögnen förvärvar trovärdighet.
Av denna anledning fortsätter de lögner som har varit oskiljaktiga från sanningen kring den 11:e september att accepteras av den stora massan. På samma sätt fortsätter den statstjänande myten att den globala uppvärmningen är ett resultat av mänsklig verksamhet att reciteras av politiker och andra statliga tjänstemän, akademiker och medlemmar av media, trots att den motbevisats av bokstavligen hundratals högt respekterade forskare som har vägrat att döpas i den nya sekulära religionen “Algoreism”. I en tid då yttemperaturer på Mars ökar, och dess polaris smälter, har jag inte hört någon av de högkyrkliga miljöaktivisterna svara på mitt påstående att detta bevisar att det finns människoliknande varelser – med stadsjeepar och aerosolspray – på Mars! På så många sätt påminns intelligenta människor om att vara skeptiska till konsensus-baserade definitioner av verkligheten.
Statligt agerande gör mot det mänskliga samhällets harmoniska ordning vad en sten som kastas genom spindelnätets nätverk gör: det stör – och ibland förstör – befintliga mönster av förbundenhet. Ingenstans är detta tydligare än i den politiska manipulationen och störningen av den informella marknadsordningen. Med hjälp av traditionell media och den akademiska världen tillgriper staten alla sorters lögner för att övertyga oss om kejsarens nya, magnifika kläder.
Alternativa teknologier – särskilt Internet – gör det så mycket lättare att upptäcka och avslöja det systematiska ljugande som krävs för att politiska enheter skall lyckas. En vän och libertariansk nyhetsuppläsare sa en gång till mig: ”Jag har varit frestad att starta sändningen med att säga ‘God morgon! Här är de lögner som din regering skulle vilja att ni tror på idag.’ Jon Stewarts “The Daily Show” är nu en ständig prisvinnare inom nyhetsrapportering på TV; det rutinmässiga ljugandet som utövas av statliga tjänstemän fortsätter att urholka medias, statens och dess akademiska lakejers trovärdighet. Respekten som dessa viktiga informationskällor en gång i tiden hade i vår värld har varit på kraftig nedgång under Internetåren.
De större tidningarnas snabbt minskande upplagor och TV-nyheternas minskande tittarsiffror beror inte enbart på den parallella konkurrensen från Internet, utan också på ett utbrett uppvaknande om det oärliga i det som de etablerade medierna rapporterar. Vi får inte heller glömma den utbredda utmaningen mot statsdyrkande som återspeglas i Ron Pauls ansträngningar, något som de politiska partierna och media försöker avleda till Sarah Palins harmlösa babblande. Jag vet inte vad som är en mer passande metafor för vår tid: (a) det sätt på vilket den ryska befolkningen regelbundet skrattade åt regeringens ”nyhetssändningar”, eller (b) den gripande scenen i slutet av Orwells ”Djurfarmen”, då de maktlösa gårdsdjuren tittar in genom gårdsfönstret och ser de styrande grisarna festa med de hatade människorna.
Under dessa tidiga år av ”IT-revolutionens” fjärde steg, ställs vi återigen inför en sanning som tydliggjordes av Johann Gutenberg: information är väldigt befriande. Av samma anledning har det politiska etablissemanget länge följt Mark Twains råd: ”Sanningen är det värdefullaste vi har. Låt oss hushålla med den”.
Precis som alltid försöker staten att skydda sig mot den hårda sanningens verklighet genom att strida mot personer och system som motsäger det egennyttiga tänkesätt som den behöver för en lydig och servil allmänhet. Förslag har lagts fram av makthavarna för att ge presidenten befogenhet att stänga ner Internet – givetvis för den ”nationella säkerheten”. En av förespråkarna för denna åtgärd, senator Joe Lieberman, gick så långt som att göra en positiv liknelse med den kinesiska staten, som ”kan koppla bort delar av Internet i händelse av krig, och vi måste ha det här också.”
Den knapphändiga kritik av denna plan – eller Liebermans försvar av den – som har kommit från traditionell media (för vilka Internets död skulle vara konkurrensmässigt fördelaktigt) ger en inblick i konfrontationen mellan de vars önskan är att informera andra och de som vill vara förvaltare av andras tankar. Eftersom det alltid kommer att finnas utövare av yttrandefrihet och sanningssökare bland oss, och eftersom jag har mer tillit och förtroende för nördar, töntar och hackare, som alltid försöker öka den datatekniska kapaciteten, misstänker jag att de ansträngningar som den etablerade ordningen tar till för att tysta de som ställer frågor kommer att misslyckas.
Statens krig mot sanningssökande ses också i dess reptilhjärnereaktion på fenomenet Wikileaks; statens fortsatta försök att klassificera sin verksamhet som ”hemlig” – så att inte Homo Dummus upptäcker statens verkliga natur; och mer nyligen, Pentagons köpande och förstörande av alla exemplar av Anthony Shaffers (inget släktskap) avslöjande bok om baksidan av USA: s verksamhet i Afghanistan. Att medlemmar av det politiska etablissemanget är så ekonomiskt okunniga att de inte ens ser att detta bokbål bara kommer att öka efterfrågan på boken, en efterfrågan jag misstänker att förlaget ivrigt kommer att tillfredsställa, bör uppmuntra de av oss som älskar marknaden!
I detta avseende har Pentagon försatt sig i samma position som Bill O’Reilly gjorde när han, i början av Irak-kriget, uppmanade alla goda patrioter att köpa franska viner och hälla ner dem i avloppet för att straffa fransmännen för att de inte gick med i kriget! Då lär de sig minsann en läxa! Jag har publicerat tre böcker som inte har fått särskilt mycket uppmärksamhet. Kanske kan jag övertala Pentagon och Bill O’Reilly att genomföra en liknande kampanj för att få amerikanerna att köpa kopior av mina böcker och genomföra välpublicerade bokbål av dem!
Sammantaget tycker jag att Karen Kwiatkowski har uttryckt det bäst. I ett försök att förklara de insatser som makten tar till för att undertrycka obehaglig information, påminde hon oss om att:
pojkarna och flickorna i staten är precis som oss! De vill bara lämnas ifred att bedriva sin verksamhet och vårda sin vänskap, att ta sig fram i världen utan att ha någon som alltid tittar över deras axlar och dömer dem. Det är faktiskt ganska gulligt, eller hur?
Av ovan nämnda skäl bekymrar jag mig mindre över det systematiska ljugandet som associeras med politiska system än med statsdyrkarnas ansträngningar att genomföra sina program, även med de allra bästa avsikterna. Jag är beredd, för att skapa en diskussion, att bevilja de politiska klasserna de mest ärliga och uppriktiga motiven – att anta att de verkligen vill främja de allra bästa möjliga förutsättningarna i världen, för hela mänskligheten. Att jag inte riktigt tror på detta är en annan sak. För mina syften är jag här beredd att behandla statsdyrkarnas motiv fördelaktigt.
Den mest skadliga lögnen som förknippas med statligt agerande är tron – som är gemensam för hela den institutionella ordningen – att samhällelig ordning är beroende av pyramidala, vertikala maktstrukturer. Detta antagande genererar samhälleliga oroligheter på grund av två faktorer: (1) vägran av systemet att respektera egendomsintressenas okränkbarhet, som i sin tur är förödande för individens frihet – vilket jag har skrivit utförligt om på annat håll – och (2) den punkt jag fokuserar på här: de kunskapsteoretiska problem som är förknippade med att någon antar sig besitta kapaciteten att förutsäga resultaten av komplicerade relationer.
Om vi förstått den lärdom som studerandet av kaos har gett oss, nämligen att komplicerade beteenden alltid producerar oförutsägbara konsekvenser, är vi mindre arroganta i våra ansträngningar att kommendera folks agerande. Mer än så, om vi förstod exakt hur oundvikligt begränsad vår kunskap om världen är, skulle vi vara mindre övermodiga i vårt insisterande på att styra andra människors liv.
Till exempel, då den federala regeringen var i färd med att färdigställa sina planer för byggandet av en förvaringsanläggning för kärnavfall i Yucca Mountain, Nevada, beordrade en federal domstol Energimyndigheten att förutsäga konsekvenserna av detta för en tidsperiod som sträckte sig från 300 000 till 1 000 000 år. För de flesta av oss som tenderar att ta ansvar för våra handlingar verkar det som om domstolens beslut har fattats beroende på vikten av att betrakta långsiktiga kostnader. De besvärliga implikationerna av detta rättsliga svar har att göra med domstolens uppfattning om att staten kan förutsäga händelseförloppet för de kommande miljoner åren. Mina studier av geologi och den mänskliga existensen på jorden övertygar mig om motsatsen.
Med tanke på att människor kan ha existerat på den här planeten i allt från 200 000 till 1 000 000 år (beroende på om olika skelettdelar skall definieras som ”mänskliga” eller från tidigare arter), försöker domstolen att styra resultatet av mänskliga handlingar för en tidsperiod som motsvarar mänsklighetens hela historia. Dessutom förutsätter domstolen en slags geologisk och klimatologisk stabilitet som underlåter att beakta sådana faktorer som plattektonik, jordbävningar och vulkaner; kontinentaldrift och drastisk förflyttning av de magnetiska polerna; periodiska istider och kraftiga översvämningar; perioder av solstormar; kometer och asteroider som ibland har träffat jorden; floders erosion och sedimenterande som tillsammans med de fortsatta processerna av vind- och vattenerosion ständigt omformar planetens utseende.
Då vi sätter sådana oregelbundenheter i samband med domstolens beslut är det värt att nämna att under de senaste en miljon åren har jorden utsatts för tio stora istider; den meteor som slog ner i Arizona och skapade den jättelika kratern gjorde antagligen det för ca 200 000 år sedan; det vulkanutbrott som förstörde ön Krakatau och producerade långsiktiga och globala klimateffekter, inklusive tsunamier så långt bort som i Sydafrika, inträffade endast för 127 år sedan och Yucca Mountain skapades av ett antal vulkanutbrott.
Det finns så många sammankopplade, varierande och okända faktorer som verkar inom naturen – inklusive en myriad av konsekvenser från mänskligt handlande – att det gränsar till magiskt tänkande att tro att man kan förutse hur detta ständigt föränderliga samspel skulle sluta under en så lång tidsrymd. Vi är lyckligt lottade om vi får korrekta prognoser för nästa veckas väder; att förvänta sig att myndigheter ska kunna prognostisera en miljon år in i framtiden utmanar vår känsla för humor!
En tro på absoluta sanningar, i kombination med en självgod beslutsamhet att genomdriva sådana synpunkter på världen, är en sjukdom som måste konfronteras utan omsvep om vi ska kunna bevara någon tillstymmelse till mänsklighet. Om vi ska övervinna vår lämmelaktiga marsch mot gemensam självförstörelse måste vi börja med problemets källa. Enligt mig är den relevanta frågan denna: är det möjligt för oss att ha en empirisk förståelse av världen, eller att agera på grundval av filosofiska principer och värderingar, annat än genom vår subjektiva förståelse? Finns det något sådant som ”objektiva” sanningar – vare sig empiriska eller moraliska – som verkar i världen utanför vårt eget sinne?
Finns det inom ekonomi objektiva värden, som kan tillmätas varor och tjänster, som existerar utöver de värden som tilldelas dem av de fritt avtalsslutande parterna? Även om vi kan säga att det ”pris” som uppkom i en transaktion är objektivt, är det i själva verket inte helt uppenbart att det värde som tilldelas denna vara inte bara är subjektivt – dvs. skiljer sig åt i medvetandet hos varje avtalsslutande part – utan också att det, (a) aldrig kan motsvara det objektiva priset, och (b) aldrig kan vara känt ens för de inblandade parterna? Är det möjligt för oss att utöka denna medvetenhet om de subjektiva grunderna för ekonomiska transaktioner till våra ansträngningar att förstå och fungera i världen inom alla andra områden?
Om vi använder oss av en ordboksdefinition, finns det ”sanningar” i världen som ”existerar oberoende av sinnet”? Om det finns, kan vi veta något om sådana frågor annat än genom våra individuella åsikter? Jag tror att allt du eller jag kan veta om världen – oavsett om det är i formen av empirisk information eller filosofiska principer – kommer från våra subjektiva upplevelser och ingenting annat.
Till att börja med innebär själva begreppet ”vetskap” nödvändigtvis en vetare. Oavsett vilken verklighet som existerar i universum, kan det inte finnas någon vetskap om den utan en observatör. Detta är innebörden av biskop Berkeleys kuggfråga om ljudet av ett fallande träd i en öde skog: ljud är något som mottas av auditiva sinnen. Heisenbergs osäkerhetsprincip påminner oss om de oskiljaktiga banden mellan ”observatören” och ”det observerade.”
Från det ögonblick vi föds tills vi dör upplever vi oss själva och vår värld – inklusive andra människor – men inte på det mekanistiska sätt som en videokamera spelar in sinnesintryck. Snarare samverkar vi med vår värld, organiserar våra erfarenheter i kategorier och begrepp som gör att vi kan göra jämförelser och kontraster. Det är sinnet ensamt som skapar dessa kategorier; de existerar inte bortom vårt sinnes gränser. Det vi tänker på som världen är helt enkelt det: tankar om världen.
Lärande är en konstform, och likt målare och skulptörer manifesterar vi våra inre visioner, om världen och oss själva, utåt. Vi lär oss enbart eftersom vårt sinne är missnöjt med sitt befintliga förståelsemönster och vill skapa mer sofistikerade mönster som både kan informera och roa oss. Genom att acceptera trosatser om att ”det goda, det sanna och det sköna” finns utanför oss själva har vi överlämnat den insiktsfulla, kreativa och andliga essensen av vad det innebär att vara människa till institutioner.
Vi är sökare av information. Ordet ”informera” betyder att ge form inom. Inom vad, om inte sinnet? Gregory Bateson definierar ”information” som ”väsentliga skillnader”. Väsentliga för vem? Vem är det som upptäcker ”skillnader”, och enligt vilka kriterier – och var – ska skillnaderna och likheterna utvärderas? Studerandet av ”kaos” eller ”komplexitet”, gör oss medvetna om att tillstånd som vi hittills har betraktat som ”oordnad turbulens” uppvisar en regelbundenhet som vi inte har sett tidigare. Men är det naturen som plötsligt har blivit mer välordnad eller är det bara vårt subjektiva sinne som – med hjälp av datateknik – har utvecklat mer sofistikerade sätt att organisera sina upplevelser av naturen på?
Vi är inte heller enbart sökare utan också skapare av de moraliska och estetiska handlingar genom vilka vi lever det som Sokrates kallade ”det undersökta livet”. Vi är, som poeten Seamus Heaney uttryckte det, ”jägare och samlare av värderingar”. Men jakten sker inom det vidsträckta subjektiva sinnet inom vilket jägaren förhandlar med världen som ett sätt att eftersträva sin upplevelse av att vara.
Vi tänker dualistiskt och abstrakt, vi delar in våra erfarenheter i ömsesidigt uteslutande kategorier. Det sätt som våra hjärnor är skapade på förhindrar oss förmodligen att hantera verkligheten på något annat sätt. Vårt sinne måste bli medvetet om den inneboende begränsningen av dess kapacitet att hantera världen. Men det medvetna sinnet åtnjuter sin monopolställning i styrandet av våra liv.
De dualistiska kategorier vi använder bestäms inte av den inneboende naturen hos något vi observerar utan genom tankesystem som andra har lärt oss. Är avokado och tomater ”frukter” eller ”grönsaker”? En botaniker kommer att ge dig ett svar, medan produktchefen på din lokala mataffär kommer att ge dig ett annat. Vilket svar är ”objektivt” korrekt, eller finns det inget ”rätt” svar bortom de subjektiva tankarna hos den person som besvarar frågan?
Vi hanterar universum på ett abstrakt sätt, som bilder och begrepp som vårt sinne har skapat. När vi är använder oss av abstraktioner blir vår förståelse – för att citera en ordlista – ”ansedda som skilda från materien eller från specifika exempel; inte konkret”. En sådan process är om världen, men inte av den. Att ens urskilja en ”sak” från sin omgivning är att konceptualisera den, att omvandla upplevelsen till en idé. Vilka är de kvaliteter någon av dessa identifierade ”saker” har som berättar för oss vad de är bortsett från abstrakta definitioner som vi har skapat i våra sinnen?
Jag misstänker att den huvudsakliga anledningen till att vi inte har minnen från våra första dagar och veckor utanför livmodern är att vi hade många erfarenheter men inga begreppsliga verktyg – inga ord – som skulle tillåta oss att definiera, kategorisera och organisera dessa upplevelser. Vi hade inga etiketter till hjälp för att förklara världen. På grund av detta samspel mellan våra erfarenheter och hur dessa erfarenheter har lagrats och organiserats genom de abstraktioner som vi har tränats i kan det vara så att det vi kan veta om världen inte kan vara mer än hur vi subjektivt har definierat den världen.
Problemet som detta skapar för oss är att våra liv så blir insvepta i konceptualiseringar och andra abstraktioner att vi lär oss att missta hur vårt sinne har organiserat världen med ”verkligheten” i sig. De ord som vi använder för att beskriva saker och ting är fundamentalt annorlunda från det vi beskriver. Om ni inte har lärt er denna viktiga läxa, låt mig upplysa er om att ordet vatten inte kan släcka din törst. Låt mig också påminna er om att ett dricksglas och mina glasögon inte är synonyma begrepp, och att båda är gjorda av plast, inte glas.
Världen informerar oss inte om dess mening – om det verkligen finns något sådant som en objektiv ”existensmening”. Snarare projicerar vi på världen de mönster vi finner meningsfulla – de vi har satt ihop som bäst förklarar våra världsliga erfarenheter. Dessa mönster skiljer sig från en människa till en annan, beroende på våra unika upplevelser. Oavsett vilken ”mening” vi finner i vår värld kommer den från en sammansättning av de olika bilderna var och en av oss har satt ihop för att forma våra erfarenheter.
En klassrumsövning jag har använt mig av är att be mina elever att rita en bild av en tidigare okänd livsform – en som inte bara är en blandning av livsformer de redan känner till. De upptäcker snabbt svårigheterna med att ”se” universum, annat än i mönster som de redan känner till.
Vi har alla sett en liten bebis stoppa in någonting i sin mun – och sett faster Greta skrika, ”Akta, han kommer att äta upp pennan!” och ta den ifrån honom. Bebisar försöker inte äta allt de stöter på, men de försöker att upptäcka pennors – och andra föremåls – natur, genom att testa dem genom det sensoriska verktyg som ger dem många av deras tidigaste erfarenheter: känslan av smak. Barnet, efter att ha fått reda på att andra saker som stoppas i munnen ger en trevlig effekt, upptäcker nu att pennan inte gör det och lägger således den åt sidan. Han har lärt sig en viktig konceptuell läxa: saker med bröstvårtor smakar gott, saker med stift gör det inte. Han har också lärt sig en viktig social läxa: världen plågas av en mängd faster Greta, som insisterar på att störa och förhindra hans livsupplevelser!
Låt mig understryka att jag inte förespråkar att det vi tror att vi ”vet” inte återspeglar den ”verkliga världen”, och jag föreslår inte heller att det inte finns ett objektivt universum. Jag är övertygad om att verkligheten existerar, för om detta bara är en illusion verkar det vara en som vi alla delar. Jag anammar inte den solipsistiska inställningen till saker och ting: Alltför många vänner och släktingar har dött – för vilka jag misstänker att verkligheten har kommit till ett slut – medan jag har fortsatt leva.
Jag skriver heller inte under på tron om en moralisk relativism. Under inga omständigheter är jag beredd att erkänna att dina värden – i den mån de skiljer sig från mina egna – är lika ”bra” som mina värderingar! Jag kommer att gå ännu längre och hävda att mina värderingar, och mina principer, och min förståelse av världen är överlägsen alla andras. Om jag trodde att du hade kunskap, värderingar eller principer som var överlägsna mina, skulle jag anta dem. Det är ju självklart! Det är ett av de sätt som vi lär oss av varandra. Vi hanterar världen som åsikter men de flesta av oss stöder uppfattningen att vissa människors åsikter (dvs. våra egna) är bättre än andras. Men tills du är i stånd att tillhandahålla något som mitt sinne säger till mig är en förbättring av min förståelse kommer jag att behålla mina egna subjektiva åsikter – precis som du kommer att göra.
Jag insisterar dock på att min förståelse om vad universum kan bestå av är helt och hållet beroende av mitt subjektiva sinnes innehåll, och att mitt uttryck för denna förståelse blott är ett internt konstruerat nätverk av åsikter. Mina åsikter kanske, eller kanske inte, överensstämmer med den yttre världen, men de förblir likväl åsikter. Lever vi i ett geocentriskt eller heliocentriskt universum, och hur skulle vi få reda på det? Hur skulle himlen se ut för oss om solen snurrade runt jorden? Och om vi är så övertygade om att den inte gör det, varför talar vi fortfarande om ”soluppgångar” och ”solnedgångar?”
Jag hade en gång en diskussion om detta ämne med en vän till mig, en man med en god förståelse av och förtroende för de fysiska och biologiska vetenskaperna. Jag frågade honom varför han trodde på ett heliocentriskt universum, när våra visuella observationer verkar stödja en geocentrisk position. ”Matematiken stöder den heliocentriska uppfattningen”, sade han. Jag svarade: ”det här för med sig två saker: (1) varför litar du på matematik för att validera din uppfattning? Trots allt stöder Bibeln ett geocentriskt synsätt. Varför accepterar du en källa framför en annan? Dessutom (2) har du själv utfört de matmatiska ekvationerna, eller har du endast åberopat de som har sagt de har gjort det?”. Han visste att jag höll med honom om hans uppfattning, men jag önskade ställa honom samma fråga som jag ställer till er idag: Hur vet du det du vet? Hur vet du att din förståelse om världen är giltig?
Politiskt beteende är inte det enda område inom vilket jag behåller min skepsis. Beträffande religion, vetenskap, politik, filosofi, osv., är jag en agnostiker, jag skeptisk till allt jag läser och hör. Jag måste vara övertygad om sanningen i det du berättar för mig. Men jag är inte kapabel att bedöma en uppfattnings riktighet annat än genom att jämföra den med de uppfattningar jag sedan tidigare har satt ihop i mitt sinne.
Samtidigt som jag har starka åsikter om alla typer av ämnen, är jag också starkt skeptisk till mitt eget sinne, eftersom jag är medveten om dess begränsningar. Det är denna skepsis som ligger till grund för mina anarkistiska sympatier, eftersom jag vet att jag saknar det allvetande som krävs för att styra ditt liv; att dina önskemål och dina visioner inte är mina egna; och att om vi ska leva fria, fredliga, kreativa, och kooperativa liv måste vi överge den sortens tänkande som gör att vi ser andra som objekt som ska reformeras.
Mina vetenskapsvänner bli chockade när jag säger att de, liksom religionsutövare, baserar mycket av sin förståelse på tro, liksom du och jag. Min förståelse av forntida historia är helt och hållet baserad på vad andra har informerat mig om: Jag existerade inte under de puniska krigen, jag har inte heller haft några direkta erfarenheter av det amerikanska frihetskriget. Om jag hade haft sådana erfarenheter skulle jag utan tvekan ha tolkat deras betydelse enligt mitt eget tidigare lärande som mycket väl kunde ha skilt sig från någon som stod bredvid mig.
Så mycket av det vi vet är baserat på tillit: en förvissning om att våra föräldrar, vänner, lärare, forskare, historiker, religiösa figurer, och andra har försett oss med korrekt och sanningsenlig information. Men vi måste fortfarande vara skeptiska till allt sådant lärande, utifall sådana källor visar sig vara felaktiga. Har King Arthur faktiskt existerat? Vad sägs om Buddha, eller Dracula, eller jultomten?
Efter alla dessa år är jag övertygad om att människan drivs av ett behov av andliga eller religiösa upplevelser – ett behov av att överskrida ens individuella existens och komma i kontakt med universum på något sätt. Jag tror inte på sådana behov på det sätt de vanligtvis definieras – som organiserade kyrkor, även om de kan innehålla det. Dessa behov tar sig uttryck på många sätt: som behovet av förståelse, berömmelse, rikedom och makt, bland annat.
Vetenskaperna är ett uttryck för detta behov. När jag lägger bibeln och dess skapelseberättelse bredvid en fysikbok som beskriver ”Big Bang” förvånas jag över hur liknande förklaringar som ges för skapandet av universum: den stora tomheten följt av en stor explosion av ljus. När mina vetenskapskompisar påminner mig om att man kan finna ekon av ”Big Bang” i universums bakgrundsstrålning, säger jag retfullt att ”Gud kanske har en gigantisk mikrovågsugn”. Men oavsett om vi tänker på oss själva som ”religionsutövare” eller ”forskare”, tror jag att vi strävar efter samma sak, dvs. svaren på frågorna: vart kom allt ifrån, vart är allt på väg, och vilka regler existerar just nu?
Baserat på våra tidigare erfarenheter har var och en av oss olika synsätt på dessa frågor. Jag tror inte på en Gud men jag tror att det finns en livskraft i universum. I linje med mina filosofiska åsikter i allmänhet ser jag inte denna livskraft centraliserad i en universell auktoritet, utan decentraliserad bland oss alla, inklusive – som en del av allt – blommorna jag ser vända sig mot solen varje dag för att fånga den näring som solen ger.
Vi människor förstör oss själva genom en självrättfärdighet som är förankrad i en tro på objektiva sanningar, vare sig de kommer från religiösa fundamentalister, förespråkare av ”politiskt korrekt” tal och beteende, eller ideologer som med våld försöker att omforma de ekonomiska och sociala systemen att passa deras visioner om hur världen borde fungera. Jag kommer att gå ännu längre och påstå att en tro på objektiva sanningar och värderingar överensstämmer med politisk kollektivism och är oförenlig med individuell frihet.
Om ”sanning” och ”moraliska principer” existerar utanför individen – och det har aldrig varit brist på män och kvinnor som varit beredda att definiera och beskriva denna moraliska ordning för resten av oss – varför skulle vi inte vilja beordra enhetliga, standardiserade samhälleliga system och metoder för att med våld styra människor att följa sådana eviga och överskridande principer? Varför skulle vi förväntas visa någon tolerans för de vars idéer eller beteende skiljer sig åt från de objektiva sanningarna?
Vi kan inte överskrida vårt sinnes begränsade kapacitet annat än, kanske, genom att bli och förbli ständigt medvetna om dessa begränsningar. Om vi kan vara det, kan vi få ett slut på våra fruktansvärt destruktiva vanor samtidigt som vi omvandlar dessa antilivs-energier till det underbart kreativa strävandet som har genererat en livskraftig civilisation.
För att leva ärligt, fredligt och i ett tillstånd av frihet, låt oss vända våra sinnen inåt, som en spegel, så att vi kan reflektera över den kreativa förmågan som finns inom oss, genom vilken vi invärtes konstruerar våra bilder av världen. Låt oss erkänna våra sinnens kompletterande karaktär: att vi subjektivt kan förstå och agera i universum utan att vår förståelse på samma gång exakt korrelerar med den värld vi lever i. Låt oss vara ödmjuka nog att erkänna att vi i allmänhet kan fungera väl i en komplicerad värld trots att vi aldrig har fullständig eller säker kunskap. Låt oss erkänna att någon som tror på en platt jord och en geocentrisk värld fortfarande kan odla ett bra vetefält, och att en man som förkastar din moralfilosofi fortfarande kan vara en god granne.
Vi har utbildats i att leta efter gudomlighet, dygd, vägledning och sanning utanför oss själva, i något organ utanför oss själva. Sådana föreställningar har genererats till stor del av de som antingen har en religion eller ett politiskt system att fästa kring sina medmänniskors halsar. Det är genom ett sådant tänkande vissa har kunnat styra andras tankar och handlingar genom att angripa sina offers känsla för självförverkligande och värdighet att existera i världen.
Det är dags att vi upptäcker den inre känslan av vad det innebär att vara en fri och ansvarsfull individ. Vi förstör oss själva genom de processer där vi har låtit andra definiera både verklighet och riktighet för oss. Precis som hundar har vi lärt att tigga och rulla runt på vår herres kommando, att dregla i väntan på vissa små munsbitar, och att bära våra koppel i våra egna munnar. Inget av detta hade kunnat ske utan vår vilja att tro att vi inåt är oförmögna att definiera våra egna livssyften eller följa våra egna intressen utan andras övervakning. Det har varit vår brist på förtroende för vårt inres tillräcklighet som tillåtit sådant psykiskt självömkande. Varför fortsätter vi att leva oansvarigt genom att låta andra bilda våra uppfattningar? Varför är vi rädda för våra egna sinnen men insisterar på att tro på andras tankegångar?
Vilken makt som finns inom våra subjektiva sinnens kreativa processer! Vi har kunnat upptäcka naturens hemligheter, skapa sofistikerade verktyg, producera bra musik och andra konstformer, skapa metoder för att producera varor och tjänster inom jordbruk och industri, generera språkliga och matematiska system och forma organisationer som tillåter oss att samarbeta för våra ömsesidiga intressen. Men ännu mer imponerande är våra sinnens kapacitet att skapa moraliska principer och till och med gudar.
Inom våra sinnens komplexitet finns de skapelsemotorer som har gjort mänskligheten till både ett kreativt geni och en destruktiv best. Det ger mig en känsla av befriad upprymdhet att veta att jag, på grund av processer i mitt subjektiva sinne, är källan till den kunskap, de värderingar och den beslutsfattande effektivitet som jag förlitar mig på under min korta vistelse här på jorden. Finns det ett större uttryck än detta för vad det innebär att vara en fri individ?
För att leva gott – i den vidaste materiella och andliga innebörden av detta begrepp – måste vi återupptäcka den inre, subjektiva känslan av förundran och utforskande som vi upplevde som små barn: när vi kunde beundra en spindel som spunnit sitt nät utan att bedöma henne; när vårt svar på att vi föll då vi sträckte oss efter något som var utom räckhåll var att resa oss upp igen och försöka nå lite högre; när vi visste att våra känslor inte var reaktiva impulser att undertrycka utan signaler – som kom inifrån vår själ – som varnade oss om de dolda konsekvenserna av våra handlingar. Är det möjligt för oss att åter lära oss hur man observerar utan att begränsas av etiketter som suger ut innebörden av våra erfarenheter? Kan vi lära oss ännu en gång hur vi kan lita på våra egna sinnen – inklusive våra känslor – och stå emot de som insisterar på att sätta kedjor på vårt tänkande?
Detta tal gavs vid Ludwig von Mises-institutets Supporter Summit, 8:e oktober 2010.
Originalartikeln har översatts till svenska av Joakim Kämpe.
