Dilsa och Gabriel Wikström om barn och frihet

Jag läste en tre år gammal artikel ”Hur bra är förskolan för barnen egentligen?” av Dilsa Demirbag-Sten i DN som tyvärr fortfarande är skrämmande aktuell. Dilsa gör flera viktiga iakttagelser och beskriver bra och personligt barnomsorgens framväxt i Sverige. Att barnen behöver mer tid med sina föräldrar istället för utbildade pedagoger är helt klart rätt men återigen blir det fel när man pratar om vilka medel som ska användas för att nå resultatet. Medlen kan aldrig vara att göra detta med tvång. Barn ser igenom detta, vuxenvärlden löser problem med tvång och våld och samtidigt säger vi något annat till barnen, det är inte hållbart. Avslutningsvis säger Dilsa:

Det måste gå att kombinera ett jämställt samhälle med ett vuxenansvar för nästa generation. Samhället bör acceptera att småbarnsföräldrar under några år flyttar fokus till de små barnen för att återvända några år senare. Så varför låter vi inte livet sakta in när barnen är små. Varför inte sex timmars arbetsdag för småbarnsföräldrar? Det skulle befrämja nativiteten. Fler skulle känna att de har tid att ta hand om barn.

Men innan vi kräver något av arbetsmarknaden kanske vi ska fråga oss själva vad vi verkligen tror är bäst för barnen. Börja med frågan: varför vill alla hämta barnen tidigare om det nu är så bra att vara på förskolan?

Att utifrån detta begära politiska förändringar och interventioner med tvång är alltid fel. Det framgår inte här tydligt om Dilsa gör det men de flesta som läser detta brukar hamna i den slutsatsen. Om vi verkligen tror på detta så går det på fredligt sätt övertyga folk om att detta är det bästa för deras barn och dem själva. Men valet måste vara fritt, du kan aldrig tvinga någon till detta. Tyvärr sitter detta så djupt i folks tänkande och instinkt att de genast tänker politiska åtgärder utan att tänka efter hur de rättfärdigar det. Lösningen är inte fler interventioner utan färre. Problemet är att genom att forma folks liv med hot, våld, regleringar och interventioner så kan de inte längre välja och valfriheten försvinner. Dagens regelsystem är upplagt för två heltidsarbetande föräldrar. Därmed är det inte sagt att det är omöjligt i dagens system, allt handlar om prioriteringar men det är mycket svårt.

Eller som vår käre vän Gabriel Wikström säger på frågan varför han kandiderar som ordförande till SSU:

Jag vill vara med och återupprätta socialdemokratin som frihetsrörelse. Alla viktiga reformer, alla viktiga vägval som socialdemokratin har stått inför har handlat om frihet.

Jag önskar att det Gabriel säger skulle vara sant för då skulle vi leva i ett helt annat samhälle idag, men tyvärr så är de enda medel Gabriel känner till hot, våld och tvång.

4 kommentarer till ”Dilsa och Gabriel Wikström om barn och frihet

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *