Tredje föreläsningen: Interventionism

En berömd, mycket ofta citerad fras lyder: ”Den regering är bäst som regerar minst.” Jag tror inte att detta är en korrekt beskrivning av en bra regerings funktioner. Regeringen bör göra allt det som den behövs för och som den inrättats för. Regeringen bör skydda individerna inom landet från våld och bedrägeri från brottslingar, och den bör försvara landet mot utländska fiender. Dessa är rege­ringens funktioner inom ett fritt system, inom det marknadsekonomiska systemet.

Under socialismen är regeringen givetvis totalitär, och det finns ingenting som faller utanför dess sfär och jurisdiktion. Men inom marknadsekonomin är regeringens huvuduppgift att skydda mark­nadens jämna gång mot bedragare och våldsmän inom och utom landet.

Folk som inte håller med om denna definition av regeringens funktioner kanske säger: ”Den här mannen hatar regeringen.” Inget kan vara längre från sanningen. Om jag säger att bensin är en mycket användbar vätska, användbar för många syften, men att jag ändå inte skulle vilja dricka bensin, eftersom jag inte anser att det är dess rätta användningsområde, då är jag inte någon fiende till bensin och jag hatar inte bensin. Jag säger bara att bensin är mycket användbart för vissa syften men mindre lämpligt för andra syften. Om jag säger att det är statens skyldighet att arrestera mördare och andra brottslingar, men inte dess skyldighet att driva järnvägar eller lägga ut pengar på onyttiga ting, då hatar jag inte regeringen därför att jag påstår att den är lämpad att göra vissa saker men inte lämpad att göra andra saker.

Det har sagts att under nuvarande förhållanden har vi inte någon fri marknadsekonomi. Under nuvarande förhållanden har vi något som kallas ”blandekonomi”. Och som bevis på denna ”bland­ekonomi” pekar man på de många företag som drivs och ägs av staten. Ekonomin är blandad, säger man, eftersom det i många länder finns vissa institutioner – exempelvis telefon, telegraf och järnvägar – som ägs och drivs av staten.

Att några av dessa institutioner och företag drivs av staten är förvisso sant. Men enbart detta fak­tum ändrar inte vårt ekonomiska systems karaktär. Det betyder inte ens att det finns ”en smula so­cialism” inom den i övrigt icke-socialistiska frimarknadsekonomin. Ty när staten driver dessa företag är den underkastad marknadens överhöghet, vilket innebär att den är underkastad konsumenternas överhöghet. Om staten driver exempelvis posten eller järnvägarna, måste den anställa folk att arbeta i dessa företag. Den måste också köpa de råvaror och andra saker som behövs för att sköta företagen. Och å andra sidan ”säljer” den dessa tjänster eller varor till allmänheten. Men fastän staten driver dessa institutioner med användande av det fria ekonomiska systemets metoder, blir resultatet som regel ett underskott. Staten har emellertid möjlighet att finansiera detta underskott – åtminstone tror regeringsmedlemmar och regeringspartier det.

Det förhåller sig helt annorlunda med en individ. Individens förmåga att driva någonting med underskott är mycket begränsad. Om underskottet inte mycket snart elimineras, och om företaget inte blir lönsamt (eller åtminstone visar att det inte ådrar sig några ytterligare underskott och förluster), går individen i konkurs och företaget måste läggas ned.

Men för staten gäller andra villkor. Staten kan gå med underskott, eftersom den har makt att ta ut skatt. Och om skattebetalarna är beredda att betala högre skatter för att göra det möjligt för staten att driva ett företag med förlust – d.v.s. på ett mindre effektivt sätt än det skulle göras av en privat institution – och om allmänheten accepterar  denna förlust, då kommer företaget givetvis att leva vidare.

På senare år har regeringarna i de flesta länder ökat antalet nationaliserade institutioner och före­tag i en sådan omfattning att underskotten har växt långt utöver de belopp som skulle kunna tas in i skatt från medborgarna. Vad som då händer är inte ämnet för dagens föreläsning. Det är inflation, och om det ska jag tala i morgon. Jag nämnde detta endast därför att blandekonomi inte får förväxlas men interventionismens problem, vilket jag vill tala om ikväll.

Vad är interventionism? Interventionism betyder att staten inte begränsar sin verksamhet till att upprätthålla ordningen, eller – som man brukade säga för hundra år sedan – till ”produktion av säkerhet”. Interventionism betyder att staten vill göra mer. Den vill lägga sig i vad som sker på mark­naden.

Om man invänder att staten inte bör lägga sig i näringslivet, får man mycket ofta svaret: ”Men staten ingriper nödvändigtvis alltid. Om det finns poliser på gatan, betyder det att staten ingriper. Den griper in när en rånare plundrar en butik, eller när den hindrar någon från att stjäla en bil.” Men när vi talar om interventionism och definierar vad vi menar med interventionism, talar vi om stats­ingripanden på marknaden. (Att staten och polisen förväntas skydda medborgarna, vilket inbegriper affärsmännen och givetvis också deras anställda, mot angrepp från inhemska eller utländska brotts­lingar är i själva verket vad man normalt och med nödvändighet väntar sig av varje regering. Sådant skydd är inte intervention, för statens enda legitima funktion är just att producera säkerhet.)

Vad vi har i åtanke när vi talar om interventionism är regeringens önskan att göra mer än för­hindra övergrepp och bedrägeri. Interventionism betyder att regeringen inte bara underlåter att skydda marknadsekonomins jämna gång utan också lägger sig i vad som händer och sker på mark­naden: den lägger sig i priserna, lönerna, räntorna och profiterna.

Regeringen vill ingripa i avsikt att tvinga affärsmännen att sköta sina angelägenheter på ett annat sätt än de skulle ha valt, om de bara hade lytt konsumenterna. Därför är alla en regerings inter­ventionistiska åtgärder inriktade på att begränsa konsumenternas herravälde. Regeringen vill tillvälla sig den makt, eller åtminstone en del av den makt, som i den fria marknadsekonomin ligger i kon­sumenternas händer.

Låt oss skärskåda ett exempel på interventionism, som är mycket populärt i många länder och gång efter annan prövats av många regeringar, speciellt i inflationstider. Jag syftar på prisregleringar.

Regeringar tar vanligtvis sin tillflykt till prisregleringar när de har skapat inflation i penning­mängden och folk har börjat klaga över de resulterande prisökningarna. Det finns många berömda historiska exempel på prisregleringsmetoder som har misslyckats, men jag ska bara nämna två av dem, ty i båda dessa fall försökte regeringarna verkligen mycket energiskt driva igenom sina pris­regleringar.

Det första berömda exemplet handlar om den romerske kejsaren Diocletianus, mycket väl känd som den siste romerske kejsare som förföljde de kristna. Den romerske kejsaren hade under senare delen av 400-talet bara en finansieringsmetod, nämligen valutaförsämring. I dessa primitiva tider, innan tryckpressen var uppfunnen, kan man säga att även inflationen var primitiv. Den gick ut på att försämra mynten, särskilt silvermynten. Regeringen blandade in mer och mer koppar i silvret, tills färgen på silvermynten ändrades och vikten avsevärt minskades. Resultatet av denna myntförsämring och den därmed följande ökningen av penningmängden blev prishöjningar, vilka följdes av ett påbud om prisreglering. Och romerska kejsare var inte särskilt milda i sitt verkställande av en lag; de tyckte inte att dödsstraff var för milt för en person som hade begärt ett högre pris. De genomdrev sin pris­reglering, men de misslyckades med att bevara sitt samhälle. Resultatet blev det romerska rikets och arbetsdelningssystemets sönderfall.

1500 år senare ägde samma valutaförsämring rum under franska revolutionen. Men denna gång användes en annan metod. Tekniken för penningproduktion hade avsevärt förbättrats. Det var inte längre nödvändigt för fransmännen att tillgripa myntförsämring: de hade tryckpressen. Och tryck­pressen var mycket effektiv. Återigen blev resultatet oerhörda prisökningar. Men under franska revolutionen genomdrevs inte maximipriserna med samma metod för dödsstraff som kejsar Diocle­tianus hade använt. Det hade också skett en förbättring i tekniken för att ta död på medborgare. Ni minns väl alla den berömde doktor J.E. Guillotine (1738–1814), mannen som uppfann giljotinen. Trots giljotinen misslyckades också fransmännen med sina maximiprislagar. När Robespierre själv forslades iväg till giljotinen skrek folket: ”Där åker den satans Maximum!”[1]

Jag ville nämna detta, därför att folk ofta säger: ”Vad som behövs för att göra prisregleringar effektiva och verksamma är bara mer brutalitet och mer energi.” Men nog var Diocletianus brutal så det förslog, och likaså franska revolutionen. Ändå misslyckades de prisreglerande åtgärderna full­ständigt under båda dessa epoker.

Låt oss nu analysera orsakerna till detta misslyckande. Regeringen får höra att folk klagar över att priset på mjölk har gått upp. Och mjölk är förvisso en mycket viktig vara, särskilt för det uppväxande släktet, för barnen. Följaktligen fastställer regeringen ett maximipris på mjölk, ett maximipris som är lägre än vad det potentiella marknadspriset skulle vara. Och regeringen säger: ”Nu har vi säkert gjort allt som behövs för att göra det möjligt för fattiga föräldrar att köpa så mycket mjölk de behöver för att livnära sina barn.”

Men vad händer? Å ena sidan ökar det lägre mjölkpriset efterfrågan på mjölk; människor som inte hade råd att köpa mjölk till högre pris kan nu köpa det till det lägre pris som regeringen har påbjudit. Och å andra sidan får vissa producenter, nämligen de mjölkproducenter som producerar till den högsta kostnaden – med andra ord marginalproducenterna – nu lida förluster, därför att det pris rege­ringen har påbjudit är lägre än deras kostnader.

Detta är den viktiga poängen i marknadsekonomin. Privatföretagaren, den private producenten, kan inte ta förluster i det långa loppet. Och eftersom han inte kan ta förluster i mjölk, begränsar han sin produktion av mjölk för marknaden. Han kanske säljer några av sina kor till slakteriet, eller också säljer han kanske i stället för mjölk en del produkter som görs av mjölk, t.ex. gräddfil, smör eller ost.

Regeringens inblandning i mjölkpriset resulterar alltså i mindre mjölk än vad som fanns tidigare, och på samma gång har efterfrågan blivit större. Vissa människor som är beredda att betala det av regeringen påbjudna priset kan inte köpa någon mjölk. Ett annat resultat är att oroliga människor skyndar sig att komma först till affären. De måste vänta utanför. Långa köer av väntande människor utanför butikerna uppträder alltid som en välbekant företeelse i en stad där regeringen har påbjudit maximipriser för varor som den ansett viktiga. Detta har hänt överallt där priset på mjölk reglerats. Och detta har alltid förutspåtts av ekonomer. Givetvis bara av sunda ekonomer, och deras antal är inte särskilt stort. Men vad blir resultatet av regeringens prisreglering? Regeringen är besviken. Den ville öka mjölkdrickarnas tillfredsställelse. Men i själva verket har den gjort dem missnöjda. Innan rege­ringen ingrep var mjölken dyr, men folk kunde köpa den. Nu är endast en otillräcklig mängd mjölk tillgänglig. Därför sjunker den totala mjölkkonsumtionen. Barnen får mindre mjölk, inte mer. Nästa åtgärd som regeringen nu tillgriper är ransonering. Men ransonering innebär endast att vissa män­niskor privilegieras och får mjölk, medan andra inte får någon mjölk alls. Vem som får och vem som inte får mjölk bestäms förstås på helt godtyckliga grunder. Så t.ex. kan det utfärdas en bestämmelse att barn under fyra år ska få mjölk, och att barn över fyra, eller mellan fyra och sex, bara ska få hälften av den ranson som barn under fyra får. Vad än regeringen gör, kvarstår faktum att endast en mindre mängd mjölk är tillgänglig. Därför är folk ännu missnöjdare än förut. Nu frågar regeringen mjölk­producenterna (ty regeringen har inte tillräckligt med fantasi för att själv komma underfund med det): ”Varför producerar ni inte samma mängd mjölk som förut?” Och regeringen får svaret: ”Det kan vi inte göra, eftersom våra produktionskostnader är högre än det maximipris som regeringen har fast­ställt.” Nu studerar regeringen kostnaderna för de olika produktionsposterna, och den upptäcker att en av dessa poster är foder.

”Aha”, säger regeringen, ”samma reglering som vi förut satt in på mjölk ska vi nu sätta in på foder. Vi ska fastställa ett maximipris på foder, så kommer ni att kunna föda upp era kor till lägre pris, till lägre kostnad. Sen kommer allt att ordna sig; ni kommer att kunna producera mer mjölk och ni kom­mer att sälja mer mjölk.”

Men vad händer nu? Samma historia upprepas med foder och, som ni kan förstå, av samma or­saker. Foderproduktionen sjunker, och regeringen ställs återigen inför ett dilemma. Så den gör nya förfrågningar för att ta reda på vad det är för fel med foderproduktionen. Och den får en precis lika­dan förklaring från foderproducenterna som den förut fått från mjölkproducenterna. Så regeringen måste gå ett steg längre, eftersom den inte vill överge prisregleringsprincipen. Den fastställer maximipriser för de produktionsvaror som behövs för att producera foder. Och samma sak händer igen.

Regeringen börjar samtidigt reglera inte bara mjölk utan också ägg, kött och andra förnödenheter. Och varje gång får regeringen samma resultat, överallt blir följderna desamma. Så fort regeringen fastställer ett maximipris för konsumtionsvaror måste den ta steget tillbaka till produktionsvaror och begränsa priserna på de produktionsvaror som behövs för att producera de prisreglerade kon­sumtionsvarorna. På så sätt går regeringen, efter att ha börjat med endast ett fåtal prisregleringar, längre och längre bakåt i produktionsprocessen och bestämmer maximipriser för alla slags pro­duktionsvaror, inbegripet givetvis priset på arbetskraft, för utan lönereglering skulle regeringens ”kostnadsreglering” vara meningslös.

Dessutom kan regeringen inte begränsa sin inblandning i marknaden till endast de ting den be­traktar som livsförnödenheter, som t.ex. mjölk, smör, ägg och kött. Den måste med nödvändighet också inbegripa lyxvaror, för om den inte begränsade priserna på dem, skulle kapital och arbete överge produktionen av livsförnödenheter och övergå till att producera sådant som regeringen betraktar som onödiga lyxvaror. Isolerad inblandning i ett eller ett fåtal priser på konsumtionsvaror åstadkommer därför alltid effekter – och detta är viktigt att inse – som är ännu mindre tillfredsställande än de för­hållanden som rådde förut: innan regeringen ingrep var mjölk och ägg dyra; efter det att regeringen ingripit har de börjat försvinna från marknaden.

Regeringen betraktade dessa varor som så viktiga att den ingrep; den ville öka mängden och för­bättra tillgången. Resultatet blev det motsatta: det isolerade ingripandet ledde till ett tillstånd som – ur regeringens synvinkel – var ännu mindre önskvärt än det tidigare tillstånd som regeringen ville för­ändra. Och i och med att regeringen går längre och längre, når den till sist dithän att alla priser, alla löner, alla räntor, kort sagt allting i det ekonomiska systemet, bestäms av regeringen. Och detta är uppenbarligen socialism.

Vad jag har sagt er här i denna schematiska och teoretiska förklaring är precis vad som har hänt i de länder som har försökt genomdriva reglerade maximipriser, där regeringarna varit halsstarriga nog att löpa linan ut. Detta hände under första världskriget i Tyskland och England.

Låt oss analysera situationen i de båda länderna. Båda länderna upplevde inflation. Priserna gick upp, och båda regeringarna införde prisregleringar. De började med ett fåtal priser, till att börja med endast mjölk och ägg, och sedan måste de gå längre och längre. Ju längre kriget fortskred, desto mer inflation genererades. Och efter tre år av krig utarbetade tyskarna – systematiskt som alltid – en stor plan. De kallade den för Hindenburgplanen: allting i Tyskland som regeringen ansåg vara bra upp­kallades på den tiden efter Hindenburg.

Hindenburgplanen innebar att hela det tyska ekonomiska systemet skulle vara staligt reglerat; pri­ser, löner, profiter… allt. Och byråkratin började omedelbart verkställa denna plan. Men innan de var färdiga kom bakslaget: det tyska väldet bröt samman, hela den byråkratiska apparaten försvann, revolutionen kom med sin blodsutgjutelse – det hela tog en ända.

I England började man på samma sätt, men efter en tid, på våren 1917, gick Förenta staterna med i kriget och försåg britterna med tillräckliga mängder av allt. Därför avbröts vägen till socialism, vägen till träldom.

Innan Hitler kom till makten införde kansler Brüning återigen prisregleringar i Tyskland av de vanliga skälen. Hitler genomdrev dessa redan innan kriget bröt ut. För i Hitlertyskland fanns inga privatföretag och inget privat initiativ. I Hitlertyskland rådde ett socialistiskt system som skilde sig från det ryska systemet endast såtillvida att man fortfarande bibehöll det fria ekonomiska systemets terminologi och etiketter. Det existerade fortfarande ”privatföretag”, som de kallades. Men ägaren var inte längre företagare, ägaren kallades ”affärsföreståndare” (Betriebsführer).

Hela Tyskland var organiserat i en führerhierarki, det fanns en Högste Führer, Hitler förstås, och sedan fanns det en führer på varje nivå ända ner till hierarkins botten. Och ledaren för ett företag var Betriebsführer. Och arbetarna i företaget benämndes med ett ord som på medeltiden hade betecknat en feodalherres följe: Gefolgschaft. Och alla dessa människor måste lyda de order som utfärdades av en institution med ett förfärligt långt namn: Reichsführerwirtschaftsministerium, i vars spets stod en väl­känd fet man vid namn Göring, prydd med juveler och medaljer.

Och från detta ministerium med det långa namnet kom alla order till varje företag: vad de skulle producera, i vilken mängd, var de skulle skaffa sina råvaror och vad de skulle betala för dem, till vem de skulle sälja sina produkter och till vilket pris de skulle sälja dem. Arbetarna fick order om att arbeta i en bestämd fabrik, och de fick löner som regeringen påbjöd. Hela det ekonomiska systemet var nu reglerat in i minsta detalj av regeringen.

En Betriebsführer hade inte rätt att själv behålla sina profiter; han fick i realiteten ett slags månads­lön, och om han ville ha mer kunde han t.ex. säga: ”Jag är väldigt sjuk och behöver opereras omedel­bart, och operationen kostar 500 mark”, och sedan måste han fråga distriktets führer (Gauführer eller Gauleiter) om han hade rätt att ta ut mer än den lön som gavs honom. Priserna var inte längre priser, lönerna var inte längre löner, de var alla kvantitativa termer i ett socialistiskt system.

Låt mig nu berätta för er hur detta system föll sönder. En dag efter åratals krig kom de utländska arméerna till Tyskland. De försökte bevara det statligt styrda ekonomiska systemet, men Hitlers bru­talitet hade varit nödvändig för att bevara det, och utan denna brutalitet fungerade det inte.

Och samtidigt som detta försiggick i Tyskland, gjorde Storbritannien – under andra världskriget – exakt detsamma som Tyskland gjorde: den brittiska regeringen började med att prisreglera endast vissa varor för att sedan steg för steg (på samma sätt som Hitler hade gjort i fredstid, redan före krigs­utbrottet) reglera mer och mer av ekonomin, tills de vid slutet av kriget hade nått fram till något som nästan var ren socialism.

Socialismen infördes inte i Storbritannien av den labourregering som kom till makten 1945. Stor­britannien blev socialistiskt under kriget, genom den regering där Sir Winston Churchill var premiär­minister. Labourregeringen behöll helt enkelt det socialistiska system som Sir Winston Churchills regering redan hade infört. Och detta trots kraftigt motstånd från folket.

Nationaliseringarna i Storbritannien betydde inte särskilt mycket; nationaliseringen av Bank of England var blott och bart nominell, eftersom Bank of England redan helt och hållet stod under rege­ringens kontroll. Och det var likadant med nationaliseringen av järnvägarna och stålindustrin. ”Krigs­socialismen”, som den kallades – och med detta menas ett system av interventionism som fortskrider steg för steg – hade redan praktiskt taget nationaliserat systemet.

Skillnaden mellan det tyska och det brittiska systemet var inte så viktig, eftersom det i båda fallen förvaltades av personer som hade utnämnts av regeringen och i alla avseenden måste lyda rege­ringens order. Som jag förut sade behöll de tyska nazisterna den kapitalistiska fria marknads­ekonomins etiketter och termer. Men de betydde något helt annat: de var nu bara regeringsdekret.

Detta gällde också för det brittiska systemet. När det konservativa partiet återkom till makten i Storbritannien avskaffades några av dessa regleringar. I Storbritannien har vi nu försök från den ena sidan att behålla regleringarna och från den andra sidan att avskaffa dem. (Man får inte glömma att förhållandena i England skiljer sig mycket från förhållandena i Ryssland.) Detsamma gäller för andra länder som är beroende av att importera livsmedel och råvaror och därför måste exportera industri­varor. För länder som är starkt beroende av exporthandel fungerar ett statligt reglerat system helt enkelt inte. I den mån det finns någon ekonomisk frihet kvar (och det finns fortfarande betydande frihet i en del länder, t.ex. Norge, England och Sverige), existerar den alltså på grund av nödvändig­heten att behålla exporthandeln.

Tidigare valde jag exemplet mjölk, inte därför att jag har någon speciell förkärlek för mjölk, utan därför att praktiskt taget alla regeringar – eller åtminstone de flesta av dem – under de senaste decen­nierna har reglerat priserna på mjölk, ägg eller smör.

Jag vill säga några ord om ett annat exempel, nämligen hyresregleringar. Om regeringen reglerar hyrorna blir ett resultat att människor som annars skulle ha flyttat från större lägenheter till mindre när deras familjeförhållanden ändrades inte längre gör det. Ta t.ex. föräldrar vilkas barn lämnar hemmet när de kommer upp i 20-årsåldern, gifter sig eller tar arbete i andra städer. Sådana föräldrar bytte förr till mindre och billigare lägenheter. Denna nödvändighet försvann när hyresregleringar infördes.

I Wien, Österrike, i början av 20-talet, där hyresreglering var ett väl etablerat faktum, var det penningbelopp som hyresvärden fick för en genomsnittslägenhet inte mer än dubbla priset för en biljett på den kommunala spårvägen. Ni kan lätt föreställa er att folk inte hade någon motivation att byta lägenhet. Och å andra sidan byggdes det inga nya hus. Liknande förhållanden rådde i Förenta staterna efter andra världskriget och finns kvar i många städer än idag.

En av huvudorsakerna till att många städer i Förenta staterna har så stora finansiella svårigheter är att de har hyresreglering och därav följande bostadsbrist. Så regeringen har lagt ut miljarder på att bygga nya hus. Men varför rådde det sådan bostadsbrist? Bostadsbristen kom till av samma orsaker som ledde till mjölkbrist när man prisreglerade mjölken. Detta betyder att när regeringen ingriper på marknaden, drivs den mer och mer mot socialism.

Och detta är svaret till dem som säger: ”Vi är inte socialister, vi vill inte att regeringen ska reglera allt. Vi inser att detta är dåligt. Men varför skulle inte regeringen gripa in en smula på marknaden? Varför skulle inte regeringen avskaffa en del saker som vi inte gillar?”

Dessa människor talar om en ”medelvägens politik”. Vad de inte inser är att det isolerade ingreppet, d.v.s. ett ingrepp som bara berör en liten del av det ekonomiska systemet, leder till en situation som regeringen själv – och de som ber om statsingripanden – finner värre än de förhållanden de ville av­skaffa: de människor som kräver hyresreglering blir mycket arga när de upptäcker att det blir brist på lägenheter och brist på bostäder.

Men denna bostadsbrist har skapats just av det statliga ingripandet, genom att regeringen har fast­ställt en lägre hyresnivå än vad folk skulle ha fått betala på en fri marknad.

Idén att det finns ett tredje system – mellan socialism och kapitalism, som dess anhängare säger – ett system som är lika fjärran från socialismen som från kapitalismen, men som behåller varje systems fördelar och undviker dess nackdelar – är rent nonsens. Folk som tror att det finns ett sådant mytiskt system kan bli riktigt poetiska när de lovsjunger interventionismen. Man kan bara säga att de tar miste. De statliga ingripanden som de lovordar leder till förhållanden som de själva inte gillar.

Ett av de problem som jag ska tala om senare är protektionism. Regeringen försöker isolera den in­hemska marknaden från världsmarknaden. Den inför tullar som höjer det inhemska priset på en vara över världsmarknadspriset och gör det möjligt för inhemska producenter att bilda karteller. Dessa karteller angrips sedan av regeringen. Den angriper kartellerna och förklarar: ”Under dessa förhållan­den är det nödvändigt att lagstifta mot karteller.”

Det är just denna situation som råder i de flesta europeiska stater. I Förenta staterna finns det också andra orsaker till antitrustlagstiftningen och till regeringens kampanj mot monopolismens spöke.

Det är absurt att se hur regeringen – som genom sin egen inblandning skapar de förhållanden som möjliggör uppkomsten av inhemska karteller – pekar finger åt näringslivet och säger: ”Det finns kar­teller, därför är det nödvändigt med statliga ingripanden i näringslivet.” Det vore mycket enklare att undvika karteller genom att göra slut på den statliga inblandningen på marknaden – en inblandning som gör dessa karteller möjliga.

Idén att statlig inblandning utgör en ”lösning” på ekonomiska problem leder i varje land till för­hållanden som i bästa fall är mycket otillfredsställande och ofta helt kaotiska. Om regeringen inte gör halt i tid, leder den till socialism.

Ändå är statsingripanden i näringslivet fortfarande mycket populära. Så fort någon inte gillar något som händer i världen, säger han: ”Regeringen borde göra något åt det. Vad har vi en regering till? Regeringen borde göra det.” Och detta är en karaktäristisk kvarleva från tiden före den moderna friheten och den moderna konstitutionella regeringen, före den representativa regeringens och den moderna republikanismens tid.

I århundraden förfäktade och godtog alla doktrinen att en konung, en smord konung, var Guds budbärare; hans visdom var större än hans undersåtars, och han hade övernaturliga krafter. Så sent som vid början av 1800-talet förväntade sig folk som led av vissa sjukdomar att de skulle bli botade genom kunglig handpåläggning. Läkarna var vanligtvis bättre, och ändå lät de sina patienter pröva kungen.

Denna lära om en faderlig regerings överlägsenhet, om de ärftliga kungarnas övernaturliga och övermänskliga krafter, försvann gradvis – åtminstone trodde vi det. Men den kom tillbaka igen. Det fanns en tysk professor vid namn Werner Sombart (jag kände honom mycket väl), känd världen över, hedersdoktor vid många universitet och hedersledamot av ”American Economic Association”. Denne professor skrev en bok som finns tillgänglig i en engelsk översättning utgiven av ”Princeton Univer­sity Press”. Den finns också tillgänglig i fransk översättning, och förmodligen också på spanska – åt­minstone hoppas jag det, för då kan ni kontrollera vad jag säger. I denna bok, utgiven i vårt år­hundrade, inte under medeltiden, säger ”Sir” Werner Sombart, professor i ekonomi, utan omsvep: ”Führern, vår führer” – han menar förstås Hitler – ”får sina order direkt från Gud, universums führer”.[2]

Jag  talade förut om en führerhierarki, och i denna hierarki nämnde jag Hitler som den högste führern. Men det finns enligt Werner Sombart en ännu högre führer, Gud, universums führer. Och Gud, skrev han, ger sina order direkt till Hitler. Professor Sombart är förstås blygsam nog att säga: ”Vi vet inte hur Gud kommunicerar med führern. Men själva faktum kan inte förnekas.”

Om ni hör att en sådan bok kan publiceras på tyska språket, i ett land som en gång hyllades som ”filosofernas och poeternas nation”, och om ni ser den översatt till engelska och franska, då ska ni inte bli förvånade över att t.o.m. en liten byråkrat anser sig visare och bättre än medborgarna och vill lägga sig i allting, fastän han bara är en stackars liten byråkrat och inte den berömde professor Werner Som­bart, hedersledamot av allt möjligt.

Finns det något motmedel mot att sådant inträffar? Jag skulle vilja säga ja. Det finns ett motmedel, nämligen medborgarnas makt; de måste hindra att det upprättas en sådan autokratisk regim som gör anspråk på högre visdom än vad genomsnittsmedborgaren besitter. Detta är den grundläggande skillnaden mellan frihet och träldom.

De socialistiska nationerna har lagt beslag på termen demokrati. Ryssarna kallar sitt eget system en folkdemokrati; de hävdar förmodligen att folket representeras av diktatorn personligen. Jag anser att en diktator, här i Argentina, har fått ett bra svar. Låt oss hoppas att alla diktatorer i andra länder får ett liknande svar.


[1] Som bekant hette Robespierre Maximilien i förnamn. Ö.a.

[2] Werner Sombart, Deutscher Sozialismus (Charlottenburg 1934); eng. övers. A New Social Philosophy (Princeton 1937). – Det förtjänar att nämnas att Sombart (1863–1941) började sin bana som marxist. I Das Lebenswerk von Karl Marx (Jena 1909) förklarade han att han vigt sitt liv åt uppgiften att kämpa för Marx idéer. (Se Mises, Planned Chaos, s. 77; Socialism, s. 530f.) Ö.a.

Denna artikel är den tredje av sex föreläsningar hämtade ur boken Ekonomisk Politik, översatt till svenska av Per-Olof Samuelsson. De resterande föreläsningarna kommer att publiceras löpande och slutligen göras tillgängliga för nedladdning. Ett stort tack till Per-Olof för att han gjort denna översättning tillgänglig!

Kommentera på bloggen.

1 kommentarer till ”Tredje föreläsningen: Interventionism

Kommentarer inaktiverade.