När människan blev människa

Vad lägger vi egentligen för betydelse i att vara människa?

Vilka värden är det vi så gott som automatiskt förknippar med sådana begrepp som humanism, civilisation, kultur?

Det är knappast en kuggfråga. I dag är det förmodligen svårt att hitta någon som inte skulle svara med ungefär samma honnörsord, begrepp som vi uppfattar som så självklara att de hotar att bli meningslösa. En anständig människa är tolerant, resonlig, öppen för nya tankar, behandlar andra med respekt, förkastar fördomar, våld och blind fanatism.

Ett civiliserat land präglas av tankens, trons och talets frihet.

Det förkastar tyranni och diktatur och styrs demokratiskt utifrån tesen om alla människors lika värde och rättigheter. Det gör ingen åtskillnad mellan människor av olika ras, religion, kön eller sexualitet: allas likhet inför lagen är en självklar grund för civiliserad rättsskipning.

Men ingenting av det här, som vi i dag uppfattar som självklart, har varit det särskilt länge. Hela den innebörd vi lägger i begrepp som mänsklighet, kultur och frihet är något mycket senkommet. Under mindre än tre korta århundraden – inte mycket mer än ett ögonblick ens i mänsklighetens kända historia, som vid det här laget sträcker sig över fyra tusen år bakåt i tiden – har de här värderingarna över huvud taget varit accepterade, långt mindre uppfattats som självklara.

Historiens lärdomar
Det är alldeles för lätt att se historien som en kontinuerlig och obruten utveckling, en sammanhängande väg framåt genom tiden. Men den synen är felaktig. Tvärtom är historien en rad dramatiska omvälvningar; en väg som gång på gång bryts av jordbävningar, rasade broar, plötslig vildmark där ingen förut tagit sig fram, strida floder och branta raviner. Vi tar gärna fasta på det vi känner igen eller tycker liknar vårt eget beteende och sätt att tänka. Men på avgörande punkter var människorna för några hundra år sedan mycket olika oss: de såg både världen och sig själva annorlunda än vi gör. Och fortfarande lever deras sätt att se kvar. Ibland bryter det fram och tar över.

Också i antikens Aten, som vi med stor rätt betraktar som den västerländska kulturens vagga, fanns slavar. Och slaveriet bestod i samma västerländska kultur genom mer än två årtusenden.

Först för knappt 140 år sedan försvann efter det amerikanska inbördeskriget ”rätten” att äga andra människor ur västvärldens lagstiftning.

Det har gått drygt nio hundra år sedan det första av korstågen och drygt sju hundra sedan det sista. Under två århundraden färdades människor från alla delar av Europa till Palestina i det enda syftet att antingen tvinga på andra sina trosföreställningar eller döda dem. Korstågen skördade oräknade offer men misslyckades, och i stället började det kristna Europa ägna sig åt sina egna feltänkare. Det är lite över tre hundra år sedan häxbålen brann i den kristna världen. Människor som av avundsamma grannar, främlingar eller små barn anklagats för att ägna sig åt trolldom, i hemlighet misstro prästens ord eller stå i förbund med onda makter torterades, fick tillbringa år i fängelse eller brändes levande. Vi ser tillbaka på den tiden med förfäran och avsky. Men det är inte ens sextio år sedan krematorieugnarna brann i utrotningslägren Chelmno, Belsen, Sobibor och Treblinka, där på mindre än två år över två miljoner människor mördades därför att de – eller deras föräldrar eller föräldrars föräldrar – tillhört fel trosriktning eller fel kulturkrets. Och det är bara drygt tio år sedan serberna drog ut på sitt nya korståg mot kroater och muslimer i det före detta Jugoslavien.

Den här sortens uppräkningar kunde fortsättas ändlöst. Åsiktsfrihet? Fortfarande finns censurlagar i de flesta länder, också i Sverige, och ännu på 1950-talet, 1960-talet och 1970- talet har romaner med kontroversiellt innehåll förbjudits på så nära håll som i Frankrike och Tyskland. Sexuell jämställdhet? Homosexualitet var i större delen av Europa kriminellt under större delen av 1900-talet. I mer toleranta länder, som Sverige, blev det lagligt redan på femtiotalet men klassades i gengäld fram till mitten av 1970-talet som en mental störning.Jämställdhet mellan könen? Suffragetter som krävde kvinnlig rösträtt kördes i busslaster till fängelserna i England för mindre än hundra år sedan. Religionsfrihet? I Sverige blev det inte förrän för fyrtio år sedan tillåtet att lämna statskyrkan om man inte samtidigt gick in i något annat, av staten godkänt frikyrkligt samfund.

Men någonting har förändrats drastiskt. Under vår egen historiska epok betraktas inte längre förföljelser av oliktänkande, censur, förtryck, rasism och intolerans som självklarheter.

Tvärtom har de under två hundra år gradvis trängts tillbaka. Det som förändrades var vår världsbild och vår självbild.

Det som förändrade den var den största revolutionen i mänsklighetens historia: en revolution på idéernas område som inom loppet av ett enda århundrade krossade de två maktpoler som hållit Europas invånare förslavade i långt över tusen år. Maktpolerna var religionens makt över människors tankar och envåldshärskarnas makt över människors kroppar. Revolutionen var upplysningen.

Under tusen år gick den enda vägen till kunskap genom kyrkan. Och vägen hade ett slut: förr eller senare nådde den vetgirige den punkt där tron tog över. Hit, men inte längre. Gud hade skapat världen och människan, och människans syfte var att lyda Gud, inte att ifrågasätta eller försöka efterlikna honom. De som ändå sökte en egen sanning fick betala dyrt. Giordano Bruno med sitt liv. Galileo med att förneka allt det hans förnuft visste var sant.

Under tusen år vilade också – med enstaka undantag – den världsliga makten i händerna på dem Gud påstods ha valt ut och kyrkan smort att härska. Kungarna uppfattades som både sina länders ägare och personifikationer. Och nationerna var inrättade som en världslig avbild av det himmelrike kyrkan predikade om: överst den allsmäktige guden eller kungen som ensam hade den totala makten över sina undersåtars liv och död, lycka och olycka. Under honom hans rådgivare och hejdukar: ärkeänglarna eller högadeln, och så vidare neråt. Sådan var naturens och världens ordning; den som ifrågasatte eller utmanade den riskerade livet. Och förlorade det nästan alltid.

Först under 1700-talet framträdde den intellektuella strömning som kallas upplysningen och som strävade efter att ersätta den tidigare epokens metafysiska och i grunden religiösa systembyggande med ett tänkande baserat på en systematisk vetenskaplig metod. Upplysningens revolution kan i dag framstå som självklar. Ytterst bestod den av det enda konstaterandet att människor får primär kunskap genom sina sinnen och därefter kan uppnå sekundär kunskap genom att intellektuellt binda samman, analysera och tolka de primära kunskaperna. Men det var den kombinationen av empirism och rationalism som förvandlade världen, och som Kant 1784 definierade som ”människans utträde ur självförvållad omyndighet”.

Övertygelsen att enbart observation och rationellt tänkande kunde ge kunskap och förståelse innebar att upplysningen förkastade den tidigare religiösa och politiska dogmatismen och utvecklade en ny människosyn och en ny samhällssyn.

Individen styrs av sina sinnesintryck och av sitt tänkande.

Följaktligen är det den sociala miljön och erfarenheten som formar människor, och de kan själva påverka och förändra både sig själva och samhället. Utifrån den uppfattningen förkastades tanken på politiskt envälde och i dess ställe satte upplysningen tanken att varje individ har lika värde, samma mänskliga rättigheter och samma rätt att påverka. Politiskt ledde upplysningen till de liberala kraven på åsiktsfrihet, religionsfrihet, yttrandefrihet, ekonomisk frihet och avskaffande av medfödda privilegier.

I Frankrike segrade upplysningens idéer med revolutionen 1789, men förtvinade i skräckvälde och en ny monarkism. I England hade de i praktiken redan på fredlig väg blivit dominerande, och i Amerika kom de att utgöra grunden för de krav på självständighet som ledde till 1776 års frihetskrig och utropandet av Förenta staterna.

Upplysningens innebörd
Genom upplysningens filosofiska revolution påbörjades övergången från en trosbaserad världssyn till en förnuftsbaserad under 1700-talet och fullbordades under 1800-talet. I upplysningens spår följde en explosionsartad utveckling inom naturvetenskaperna och teknologin; de tekniska landvinningarna omsattes i praktiska tillämpningar och startade på så sätt den industriella revolution som ledde till en tidigare otänkbar välståndsökning.

Samtidigt gjorde den ekonomiska och politiska friheten både att allt fler människor fick del av utvecklingen och att samhällsförändringarna blev allt snabbare. Under det religiöst metafysiska envåldsstyrets tid i Europa, från det romerska riket fram till sjuttonhundratalet, utvecklades transportväsendet från häst och vagn och segelfartyg till – häst och vagn och segelfartyg, läkekonsten från blodiglar och örtdekokter till – blodiglar och örtdekokter, ekonomin från jordbruk och hantverk till – jordbruk och hantverk. Under de 200 åren från upplysningens seger till 2000-talets början har transportväsendet fortsatt från hästar och segelskepp till överljudsflyg och rymdfart, läkekonsten från åderlåtning till antibiotika, laserkirurgi och organtransplantationer, ekonomin från jordbruk och hantverk till robotiserade storindustrier, globala datornätverk och informationsöverflöd.

Men lägg märke till att det är en enda utveckling vi talar om, inte flera olika men parallella. Upplysningens nya syn på hur vi når kunskap om världen lyckades bryta den religiösa trosvisshetens strypgrepp. Det befriade människors tankar.

De nya idéer som skapades prövades och omvandlades till ny kunskap. Den nya kunskapen gav upphov till nya metoder att tämja naturen, enklare sätt att skapa nya värden, nya tekniker.

Och de nya teknikerna ledde till växande produktion och välstånd. Tankefrihet, handlingsfrihet och ekonomisk frihet är de tre sidorna i samma triangel. Tillsammans utgör de mänsklig frihet och garanterar utveckling, framsteg och välstånd.

Modernismens för-grundsgestalter var inte bara filosoferna och författarna, inte bara vetenskapsmännen och uppfinnarna, utan också entreprenörerna och företagsbyggarna. Voltaire, men också Henry Ford. Darwin, men också Dalén. Edison, men också de Laval.

För liksom människor inte är kluvna i kropp och själ utan en enhet som är förnuft och kropp, består inte heller en mänsklig kultur av från varandra skilda delar som utan konsekvenser kan behandlas olika. Människans frihet är förutsättningen för framsteg, för kunskap och för utveckling. Men enbart friheten att tänka räcker inte. Tanke föder handling. Och inte heller friheten att agera är ensam nog. Handling föder konsekvenser – i form av nya möjligheter att utnyttja, nya värden att investera, nya processer att utveckla. Äganderätten och den ekonomiska friheten är lika betydelsefulla för vår civilisation som tankefriheten, yttrandefriheten eller någon annan del av det odelbara som är människans rätt att besluta över sig själv.

Utvecklingens snabbhet har på samma gång skrämt många av oss och gjort oss fartblinda. Många längtar tillbaka till en värld som de inbillar sig var enklare, mer självklar, med orubbliga sanningar och grundläggande trygghet, men som i verkligheten för de allra flesta bestod av en brutal och hopplös kamp för att överleva. För när man – som många gör – anklagar den moderna världen för att inte alla människor ännu fått del av det välstånd som skapats, glömmer man lätt att världsbefolkningen år 1700 var omkring 700 miljoner människor som alla kunde se fram mot en medellivslängd runt 30 år, medan det i samma värld i dag lever omkring 6 miljarder människor som kan vänta sig att leva i mellan 50 och 80 år.

Ser man upplysningen som vattendelaren mellan förmodernismen och modernismen kan man också konstatera att liksom förmodernismens intellektuella projekt var att söka förstå Guds vilja och uppfylla den, blev modernismens projekt att förstå och lära sig behärska en mekanisk, förståbar och visserligen i hög utsträckning okänd verklighet, men en verklighet som var möjlig att lära känna. Tidigare var tro och trosbaserade resonemang redskapen; modernismens redskap blev empirisk kunskap och förnuftstänkande; vetenskap och teknologi; företagande och nyskapande av värden.

Modernismens människa och samhälle
Men upplysningstänkandet ställer krav. Modernismens kärna är en rationalistisk, naturvetenskaplig världsbild där problem löses genom empirisk utforskning, där förnuftet är människans grundläggande redskap för att förstå och besvara de frågor hon ställs inför, och där kunskap, inte tro, önskningar, förhoppningar eller värderingar, är det enda avgörande. Sammankopplade med den här inställningen är självklart också två andra bet-delsefulla och grundläggande värderingar. Bägge har att göra med synen på människan och vår natur. Modernismens människa är en fri aktör som formar sitt liv och sin värld genom att inhämta kunskap, analysera och handla. Och eftersom människan är en varelse vars natur består av att lära, tänka och påverka, är det också rätt att göra det. Det betyder inte att allt människor gör är rätt, eller att alla konsekvenser av vetenskapliga eller tekniska framsteg är önskvärda, men det betyder att det i grunden är positivt att ägna sig åt vetenskap och teknik och att bemästra naturen.

Men ingenting är givet. För även om modernismen givit människan oerhörda möjligheter och öppnat ändlösa horisonter ställer den också krav som många har svårt att acceptera.

I världen före modernismen gällde eviga sanningar. Från födelsen till döden var människans plats given. En högre makt hade skapat världen och stakat ut tillvarons mål. Människans uppgift var att tro och lyda – och att få sin belöning i paradiset efter döden. Samhällsordningen, den enskildes plats i den och vad hon hade att se fram mot – allt det var på förhand beslutat av en kraft bortom människans förstånd och förmåga att påverka. Tro och lydnad var det som krävdes av individen; uppfylldes det kravet var hon befriad från allt övrigt ansvar.

I modernismens värld finns inga eviga sanningar. Tro och lydnad är inga dygder; tvärtom är det motsatsen som blivit det främsta kravet på individen. Ständig omprövning, egna initiativ, självständigt tänkande och det totala ansvaret för sitt tänkande, sitt agerande och följderna av sina handlingar är vad modernismen kräver av människan.

Är det då konstigt att världen präglas av konflikten mellan modernismen och förmodernismen, mellan upplysningens tänkande och försöken att vrida tiden bakåt och återvända till den tänkta trygghet och stabilitet som fanns i den förmoderna världen?

Konflikten finns mitt ibland oss och har många skepnader.

Vi ser den när vi inser att vissa människor uppfattar nya vetenskapliga och tekniska landvinningar som möjligheter, medan andra uppfattar dem som hot. Är genteknologin bra eller dålig? Den kan leda till stora förändringar, till uppkomsten av nya sjukdomar, till nya livsformer vars effekter vi kanske inte kan förutse. Samtidigt kan den ge oss längre och friskare liv, ge oss möjligheten att göra andra världar beboeliga, ändlöst öka våra möjligheter att bestämma hur vi vill utforma och leva våra liv.

Genteknologin är ett exempel. Det finns otaliga. Rädslan för förändringar leder många människor till att kräva förbud, långtgående regleringar eller en återgång till tidigare epokers livsstilar. Medan andra bejakar också revolutionerande nya insikter, forskningsfält och teknologier.

Människan är kluven och kanske går den avgörande brottytan mellan förändring och trygghet. I förändringen finns möjligheter, löften och utveckling, men ingen visshet. Medan tryggheten ofta upplevs som just visshet – om hur morgondagen kommer att se ut, om att allt kommer att förbli som det är, om att de villkor man lever under inte plötsligt förändras.

Det är den tryggheten vi med rätt eller orätt inbillar oss fanns under förmodernismens tid. Tryggheten i stillaståendet och i förvissningen om att den högre makten råder. Och under det senaste århundradet har längtan efter den tryggheten lett många människor att sätta sitt hopp till frälsarläror och nymysticism, till totalitära politiska läror och välfärdsetatisternas löften, till religiös fundamentalism och nymornad nationalism.

I centrum för upplysningstänkandets politiska liberalism står uppfattningen att det är individer, inte kollektiv, som utgör mänskligheten.

Ett civiliserat samhälle får inte kränka den enskildes rätt. Ett civiliserat samhälle accepterar alla människors lika värde, lika rättigheter och likvärdiga frihet. Ett civiliserat samhälle ägnar sig inte åt att reglementera, reglera eller styra sina invånares liv.

Tro och vetande varandras motsatser
Den humanistiska grundsynen utvecklades som en konsekvens av förkastandet av den trosbaserade världssyn som dominerade före upplysningen. Och här finns inget skäl att undvika klarspråk. Modernismen och humanismen står i diametral, oförenlig och oförsonlig konflikt med vidskepelse, religiös fundamentalism och politisk såväl som religiös kollektivism.

Tro och vetande är varandras motsatser. Förnuftstänkande och religiös uppenbarelse likaså. Friheten är oförenlig med de strävanden att skapa trygghet som för att kunna lyckas måste reglera, försvåra eller förbjuda människor från att agera i enlighet med sina egna bedömningar, vare sig det nu är inom den vetenskapliga, konstnärliga eller ekonomiska sfären.

Rörelser som hävdar att lagstiftning ska baseras på i vilken mån människor uppfyller en viss sekts tolkning av någon viss, påstått gudomligt inspirerad uppenbarelse är ett hot mot alla människors liv, frihet och rättigheter. Ändå har sådana rörelser i flera länder lyckats erövra den politiska makten och den människosyn de företräder följaktligen blivit uppenbar – i förtryck, förnedring, intolerans och ett desperat försök att tvinga hela befolkningar tillbaka till medeltidens okunnighet, materiella armod och intellektuella stagnation.

Här finns ingen skillnad mellan olika trossystem. I den monoteistiska religionens kärna finns en självklar och ofrånkomlig intolerans. Religionen konstaterar att det finns en enda gud, att guden personifierar det goda i tillvaron och att religionen uttrycker hans vilja. Därmed följer att allt som strider mot religionens påbud är ont. Och följaktligen blir tolerans mot oliktänkande detsamma som att acceptera ondskan.

Vilken religion tolererar det?

Sanningen är naturligtvis att de sant troende – vilken religion eller sekt de än bekänner sig till – inte tolererar det.

Den kristna väckelsefundamentalismen – vare sig den nu är amerikansk eller svensk – kämpar mot yttrandefrihet, sexuell frihet, rasblandning och kvinnors mänskliga rättigheter. Den muslimska fundamentalismen kämpar mot samma företeelser.

Modernismens krav på åsiktsfrihet och tolerans säger oss att vi måste respektera också de religiösa fundamentalisternas rätt till sina övertygelser. Men åsiktsfriheten kräver inte att vi ska hysa någon respekt för innehållet i deras övertygelse.

Den religiösa fundamentalismen är ett hot mot mänsklig frihet. Det finns andra. Nationalismen är ett. Klarsynta nationalister – som Torbjörn Kastell, aktiv i Sverigedemokraterna – konstaterar att nationalismen är ”en holistisk eller kollektivistisk ideologi” som i första hand ser till ”nationernas bästa”, inte till individernas. Det är sant.

Kollektivismen leder till förtryck
Ändå är förmodligen inte heller nationalismen det största hotet. Långt mer försåtliga är de locktoner som stiger från välfärdsstatens försvarare.

De som säger att de är medvetna om hur mycket positivt som kommit ur modernismen och liberalismen. Hur mycket vi alla tjänat på tankefriheten, åsiktsfriheten, den fria ekonomin och individernas frihet att agera fritt.

”Men”, säger de, ”vi har ju också sett att det finns nackdelar. Så allt vi vill är att se till att ingen blir lidande”.

Längs den vägen lurar frihetens kvävningsdöd. I största välmening.

När idéer inte längre får uttalas och debatteras därför att de kan förefalla stötande för någon finns inte längre någon tankefrihet. När konstnärer inte längre får skapa och visa verk som av någon uppfattas som kränkande finns inte längre någon yttrandefrihet. När människor inte tillåts att fritt röra sig över gränser, starta verksamheter eller besluta över hur de vill förfoga över produkterna av sitt arbete finns ingen handlingsfrihet. Det är ingen slump att så gott som samtliga de stora industrier som växt fram ur enskilda individers uppfinningar och nya idéer skapades och hann växa innan välfärdspolitikens grepp om samhällena hunnit hårdna. Det är ingen slump att olika länder har olika grader av välstånd, innovationer, nyföretagande, framsteg inom forskning och teknologi.

Jämför med graden av statlig reglering.

Ändå hävdar både statskontrollanterna och nationalisterna precis som de religiösa fundamentalisterna, rasisterna och alla de andra kollektivistiska lärornas anhängare att det onda i världen är tanken på individens rätt till sig själv, sina egna mål, synsätt och värden, kort sagt till sitt eget liv. Individualismen är problemet. Kan den bara kringskäras, lagstiftas bort eller underkastas de osynliga högre makternas vilja blir allt bra. För det viktiga är inte individernas bästa, utan statens, eller kollektivets, eller gudens, eller nationens, eller rasens, eller någonting annat, vad som helst annat, så länge det bara inte är den enskilda människan. Låt mig betona att det är en artighet mot den här sortens läror att formulera saken så: jag använder deras egna abstraktioner. Men ärligt talat – vet vi inte allihop att där religionen styrt, där är det i verkligheten prästerna som tolkat och förmedlat gudens vilja som härskat, och ingen har haft möjlighet att ifrågasätta deras tolkning av de gudomliga önskemålen. Och bör vi då inte också ha våra aningar om vilka som kommer att härska i länder där det som sägs styra är ”nationens” vilja, eller ”rasens” vilja, eller ”naturens” vilja, eller ”folkets” vilja? Nationer, religioner, raser eller folk har ingen vilja. Bara individer har en vilja.

Politikens stora lögn är just påståendet att det skulle existera någon kollektiv, överställd, abstrakt vilja som står i motsatsställning till individernas och som bör lydas för att den bättre skulle gagna människorna. Individualismen innebär krav och möjligheter

Men vi människor är individer. Vi föds, lever och dör, och lika lite som vi föds kollektivt eller dör kollektivt kan vi leva kollektivt. Vi önskar ensamma, älskar ensamma, drömmer ensamma, tänker ensamma. Och om vi förvägras rätten att försöka förverkliga våra önskningar, uttrycka vår kärlek, uppnå våra drömmar eller ge form åt våra tankar återstår inte mycket av vår mänsklighet.

Är det inte märkligt att så många människor tilltalas av budskapet att världen skulle bli en bättre plats om vi bara förnekade människan?

Den värld som för två hundra år sedan skapades av upplysningens tänkare och revolutionärer är en värld som erbjuder oerhörda möjligheter och ställer stora krav. De flesta bejakar möjligheterna och framför allt det välstånd de skapat. Men många är rädda för kraven. Ändå kan det ena inte existera utan det andra. Det största av kraven är kravet på människor att leva i frihet. För friheten kan vara tung att bära. Den kräver att vi ansvarar för våra egna handlingar. Att vi står för våra val och tar konsekvenserna. Att vi accepterar att andra tycker eller tänker annorlunda än vi själva, att de lever annorlunda, klär sig annorlunda, ser annorlunda ut eller målar sina hus i andra färger. Att vi till och med godtar att inte bara våra framgångar utan också våra misslyckanden kan bero på oss själva. Att vi erkänner att nytt kommer att ersätta gammalt, att nya idéer segrar, att förändring är det enda i tillvaron som är konstant. Att vi inser att vår rätt att värna om de traditioner, normer, beteenden och föreställningar som är viktiga för oss inte är större än andras rätt att värna om helt andra alternativ.

Vad upplysningen ytterst innebar var insikten att människan är en materiell varelse där tanke och handling, kropp och själ, känsla och uttryck bara är aspekter på samma odelbara individ. Ska upplysningens frigörelse, framsteg och humanism kunna försvaras är det friheten som måste försvaras.

Friheten från både politiskt och religiöst tyranni. Tankens frihet. Forskningens frihet. Konstnärernas och skaparnas frihet. Kvinnors och mäns frihet att besluta över sig själva, sina kroppar, handlingar och liv. Och i lika hög grad den ekonomiska friheten, som innebär att människor själva utan att bli bestulna på frukten av sitt arbete får välja hur de vill inrätta sin tillvaro.

Den största lögnen i den offentliga debatten är den som säger att tanken på ekonomins frihet ”bara gynnar de rika” eller ”bara är krass materialism”. Var och en av oss strävar efter att leva ett gott liv. Men vad som är livets goda skiljer sig åt från människa till människa, och bara individen själv kan veta vilka mål som är viktigast för henne själv. Ett fåtal av oss vill samla rikedomar på hög. De flesta strävar efter helt andra värden: tid till eftertanke, upplevelser av konst och natur, resor och rekreation, ett intressant arbete som egenvärde eller en tryggad ålderdom, en bra start för barnen eller ett värdigt slut för de gamla.

Vad vi än strävar efter arbetar vi alla för att förverkliga våra förhoppningar och drömmar. Det fria samhället och den fria ekonomin ger oss möjligheten att lyckas. Vi satsar en del av vår oersättliga livstid på att tjäna ihop till det som behövs för att förverkliga det liv vi vill leva: det är den individuella, personliga innebörden i en fri ekonomi. Och den som hindrar oss från att skapa, eller tar ifrån oss de värden vi skapar genom vårt arbete, stjäl inte bara våra pengar och vår tid utan våra drömmar.

Denna artikel publicerades ursprungligen i Libertarianskt Forum, nummer 6, mars 2004.

Kommentera på bloggen.