Rasmaktsordningen inom friidrotten avslöjad

Christian Hägglund ironiserar över en av alla rådande maktstrukturer som hindrar oss i vår utveckling och begränsar oss i utövandet av vår rättighet att vinna ädla medaljer på friidrottsarenor runt om i världen. Artikeln skulle ursprungligen ha publicerats på Newsmill, men refuserades utan att någon anledning gavs.

Alltsedan Jesse Owens tog storslam (guld på 100, 200, längd och korta stafetten) på sommarolympiaden i nazi-Berlin 1936 har svarta i det närmaste abonnerat på pallplaceringar när det kommer till friidrott. Ser man till de senaste 16 åren är statistiken förödande för den vite mannen och kvinnan – av 288 medaljer som i VM- och OS-sammanhang delats ut i grenarna 100 m, 200 m, 400 m och längdhopp har endast 45 (15,6 %) gått till vita idrottare, resterande 243 medaljer (84,4 %) har gått till svarta idrottare.

Detta är ett tydligt fall av en förödande rasmaktsordningsstruktur. De vita idrottarna hålls på detta sätt borta från prispaller och friidrottens finrum. Det är ett stort problem att denna rasmaktsordning får härja fritt. Den utgör det största hindret mot ökad rätt för vita att lägga beslag på sin rättmätiga del av medaljer på stora friidrottstävlingar och mot ekonomisk tillväxt i friidrottsvärlden (de svarta idrottarna får de största sponsorkontrakten, största startpengarna osv.)

13 maj 1921, närapå exakt 90 år sedan, fattade riksdagen beslut om att upprätta Statens institut för rasbiologi. Detta institut drivs numera indirekt av staten då det idag huserar på Uppsala universitets Genetikcentrum. Hur de har kunnat missa de skadliga effekterna av nämnda rasmaktsordning är skandalöst. I SOU 2006:79 har professor Masoud Kamali lämnat förslag på att mångfalden på arbetsplatser ska avspegla den samhälleliga mångfald vi idag har. Dessvärre utsträcktes inte detta i utredningen att även omfatta friidrottens värld. Att rasmaktsordningen under lång tid härjat obehindrat och därmed på ett ytterst påtagligt sätt hindrat svenska idrottare att vinna medaljer på 100 m, 200 m, 400 m och längdhopp är tydligt om man tittar i resultatlistorna – de vita svenskarna ligger lååångt efter den svarta världseliten.

Att resultatlistorna skrivs om är en nödvändighet. För att den vite mannen, och kvinnan, ska tro att de i framtiden har en chans på de eftertraktade medaljerna kan inte friidrottshistorien skildras som den nu är fallet. Vita mäns och kvinnors mod att ens tro sig kunna och kanske till och med få sikta på de ädlaste medaljerna, än mindre vinna någon av dem, motverkas i allt väsentligt av rådande rasmaktsordningsstruktur. Detta måste ändras! Det är en orättvis skildring av historien vi ser idag, för faktum är att vita män och kvinnor både har kunnat springa och hoppa under tiden som svarta idrottare hyllats på prispallar på friidrottsarenor runt om i världen.

Det har gått så långt att vi på idrottsarenor runt om i Sverige behöver ha utbildade rascoacher och rasvetare som på ett raspedagogiskt sätt kan motverka att denna rasmaktsordning får fortsätta skapa förödelse för vita ungdomar, och vuxna, med ambitioner att vinna guldmedaljer inom friidrottens populäraste grenar.

För att rasmaktsordningen inte heller ska cementeras i vita barns sinnen så borde denna rasmaktsordning motverkas även i de svenska förskolorna och skolorna. Det kanske inte är så fruktsamt för raskonsulterna att sitta med på svenskalektionerna, men väl på idrottstimmarna. Om en raspedagog får se ett mörkhyat barn springa ifrån en vit unge, antingen med eller utan boll klistrad vid foten, då ska det blåsas i pipan och den mörkhyade ska bli tillsagd, för det är inte ok att få den ljushyade kamraten att känna sig långsam och därmed så tvivel på dennes rättighet att vinna medaljer på VM eller OS.

Rasmaktsordning inom friidrotten är ett stort problem. Några förslag till lösningar: antingen så ordnar man separata tävlingar för vita och svarta; eller så kvoterar man in vita i finalerna så att de procentuellt har lika stor chans att vinna som de svarta; eller så ger men de vita ett försprång (några sekunder på 100 m, några fler på 200 m, en halvminut på 400 m och någon meter i längdgropen, några färre häckar, halva distansen på 10 000 m, osv.).

Dessa lösningar ligger i linje med av Zoran Alagic och Kurdo Baksi föreslagna lösning för ojämställdheten i arbetslivet så som presenterats i Sydsvenskan 9 januari 2007. Om de ändå inte är möjliga, då föreslår vi att regeringen ger genusvetenskapliga institutionerna på landets universitet och högskolor i uppdrag att även omfatta rasvetenskapen. Genusvetarna, som redan har liknande frågor på sin agenda, bör i konsekvensens namn även ta sig an rasmaktsordningen. Att slå två flugor i en smäll ligger i skattebetalarnas intresse, då de slipper betala dubbelt för organiserad fördumning och vetenskapifierat struntsnack.

Kommentera på bloggen.

1 kommentarer till ”Rasmaktsordningen inom friidrotten avslöjad

Kommentarer inaktiverade.