Andra föreläsningen: Socialism

Jag är här i Buenos Aires som gäst hos ”Instituto por la Economía Libre”. Vad är economía libre? Vad betyder detta system av ekonomisk frihet? Svaret är enkelt: det betyder marknadsekonomi, det är det system i vilket individerna samverkar i den sociala arbetsdelningen genom marknaden. Denna marknad är inte någon plats, den är en process, den är det sätt på vilket individerna, genom att sälja och köpa, genom att producera och konsumera, bidrar till samhällets funktion som helhet.

När vi talar om detta system för ekonomisk organisation – marknadsekonomin – använder vi termen ”ekonomisk frihet”. Mycket ofta missförstår folk dess innebörd; de tror att ekonomisk frihet är något helt skilt från andra friheter, och att dessa andra friheter – som de håller för viktigare – kan be­varas även i avsaknad av ekonomisk frihet. Innebörden av ekonomisk frihet är denna: att individen har möjlighet att välja hur han vill integrera sig själv i samhället som helhet. Individen kan välja lev­nadsbana, han är fri att göra vad han vill göra.

Jag menar förstås inte detta i den bemärkelse av ordet frihet som många använder idag, utan sna­rare i den bemärkelsen att människan, genom ekonomisk frihet, är befriad från de betingelser som råder i den övriga naturen. I naturen finns det ingenting som kan kallas frihet, det enda som finns är regelmässigheten hos naturlagarna, vilka människan måste lyda om hon vill uppnå någonting.

När vi tillämpar termen frihet på mänskliga varelser, tänker vi bara på frihet inom samhället. Men idag anser många att de sociala friheterna är oberoende av varandra. De som idag kallar sig ”libera­ler” kräver politiska åtgärder som är raka motsatsen till dem som 1800-talsliberalerna förespråkade i sina liberala program. Dagens så kallade liberaler har den mycket populära idén att yttrande-, tanke- och pressfrihet, religionsfrihet, frihet från att fängslas utan rättegång – att alla dessa friheter kan be­varas i avsaknad av det som kallas ekonomisk frihet. De inser inte att i ett system där det inte finns någon marknad, där regeringen styr allting, är alla dessa andra friheter illusoriska, även om de är lagfästa och finns nedskrivna i konstitutionen.

Låt oss ta en frihet, pressfriheten. Om regeringen äger alla tryckpressar, bestämmer den vad som ska tryckas och vad som inte ska tryckas. Och om regeringen äger alla tryckpressar och bestämmer vad som får och inte får tryckas, då blir möjligheten att trycka något som helst argument mot rege­ringens idéer praktiskt taget obefintlig. Pressens frihet försvinner. Och det är likadant med alla de andra friheterna.

I en marknadsekonomi har individen frihet att välja vilken levnadsbana han vill följa, att välja sitt eget sätt att integrera sig i samhället. Men i ett socialistiskt system är det inte så: hans levnadsbana bestäms av statliga dekret. Regeringen kan ge personer som den ogillar, som den inte vill ska bo i vissa regioner, order om att flytta till andra regioner och andra platser. Och regeringen är alltid i stånd att rättfärdiga och förklara detta tillvägagångssätt genom att tillkännage att den statliga planen ford­rar denne eminente medborgares närvaro tusen mil bort från den plats där han skulle kunna vara en vagel i ögat för de makthavande.

Det är sant att den frihet en människa kan ha i en marknadsekonomi inte är en fullkomlig frihet ur metafysisk synvinkel. Men det finns ingenting sådant som fullkomlig frihet. Frihet betyder något endast inom samhällets ramar. De 1700-talsförfattare som talade om ”naturrätt” – framför allt Jean Jacques Rousseau – trodde att människorna en gång i tiden åtnjöt någonting som kallades ”naturlig” frihet. Men i denna grå forntid var människorna inte fria, de var utlämnade på nåd och onåd åt var och en som var starkare än de. Rousseaus berömda ord ”Människan är född fri, men överallt finner vi henne i bojor” låter för all del bra, men faktum är att människan inte är född fri. Människan föds som ett mycket svagt dibarn. Utan sina föräldrars skydd och utan det skydd som föräldrarna får av sam­hället skulle hon inte kunna bevara sitt liv.

Frihet i samhället betyder att en människa är lika beroende av andra människor som andra är be­roende av henne. Ett samhälle med marknadsekonomi, en ”economía libre”, innebär att var och en tjänar sina medmänniskor och i sin tur tjänas av dem. Folk tror att det i marknadsekonomin finns pampar som är oberoende av andra människors stöd och goda vilja. De tror att industriledarna, affärsmännen, företagarna är de verkliga pamparna i det ekonomiska systemet. Men detta är en illu­sion. De verkliga pamparna i det ekonomiska systemet är konsumenterna. Och om konsumenterna upphör att gynna en affärsbransch, tvingas dessa affärsmän att antingen överge sin framträdande ställning i det ekonomiska systemet eller också anpassa sitt handlande efter konsumenternas önsk­ningar och order.

En av kommunismens mest välkända propagandister var Lady Passfield, född Beatrice Potter men mer känd som maka till Sidney Webb. Denna dam var dotter till en förmögen affärsman, och i sina första vuxenår arbetade hon som sin fars sekreterare. I sina memoarer[1] skriver hon: ”I min fars firma måste alla lyda de order som gavs av min far, chefen. Han var den ende som gav order, ingen gav honom några order.” Detta är en mycket kortsynt uppfattning. Hennes far fick order av konsumen­terna, av köparna. Tyvärr kunde hon inte se dessa order; hon kunde inte se vad som sker i en mark­nadsekonomi, eftersom hon bara var intresserad av de order som gavs inom hennes fars kontor eller hans fabrik.

I fråga om alla ekonomiska problem måste vi ha i åtanke vad den store franske ekonomen Frédéric Bastiat sade, när han gav en av sina lysande essäer titeln ”Ce qu’on voit et ce qu’on ne voit pas” (”Vad man ser och vad man inte ser”). För att förstå hur ett ekonomiskt system fungerar får vi inte bara be­handla de saker man kan se, utan vi måste också uppmärksamma de saker som inte kan förnimmas direkt. T.ex. kan en order som chefen ger till en kontorspojke höras av alla som är närvarande i rum­met. Vad som inte kan höras är de order chefen får av sina kunder.

Faktum är att under det kapitalistiska systemet är det i sista hand konsumenterna som bestämmer. Det är inte regeringen som är suverän, det är folket. Beviset för att konsumenterna är suveräna ligger i att de har rätt att bära sig dumt åt. Detta är suveränens privilegium. Han har rätt att göra misstag, ingen kan hindra honom från att göra dem, men han måste givetvis betala för sina misstag. Om vi kallar konsumenten allenarådande eller suverän, säger vi inte därmed att konsumenten är felfri, att han alltid vet vad som skulle vara bäst för honom. Konsumenterna köper eller konsumerar ofta saker som de inte borde köpa eller konsumera.

Men föreställningen att någon sorts kapitalistisk regering kan hindra folk från att skada sig själva genom att kontrollera deras konsumtion är falsk. Idén om regeringen som en faderlig auktoritet, en förmyndare för alla, är en idé som utmärker socialismens förespråkare. I Förenta staterna prövade regeringen för några år sedan något som kallades ”ett nobelt experiment”. Detta nobla experiment bestod i en lag som gjorde det olagligt att konsumera rusdrycker. Det är säkert sant att många män­niskor dricker för mycket konjak och whisky, och att de därigenom kan skada sig själva. En del myn­digheter i Förenta staterna är t.o.m. motståndare till rökning. Säkert finns det många människor som röker för mycket och som röker trots att det skulle vara bättre för dem att inte röka. Detta väcker en fråga som sträcker sig långt utöver den ekonomiska diskussionen: den visar vad frihet verkligen be­tyder.

Låt oss gå med på att det är bra att avhålla människor från att skada sig själva genom att dricka eller röka för mycket. Men när vi väl har medgett detta, kommer andra att säga: Är kroppen allt? Är inte människans själ mycket viktigare? Är inte själslivet människans verkliga gudagåva, är det inte det som verkligen gör henne till människa? Om man ger regeringen rätt att bestämma vad människo­kroppen ska konsumera, att bestämma om man ska röka eller inte röka, dricka eller inte dricka, finns det inget bra svar att ge dem som säger: ”Mycket viktigare än kroppen är tanken och själen, och män­niskan skadar sig själv mycket mer genom att läsa dåliga böcker, genom att lyssna på dålig musik och titta på dåliga filmer. Därför är det regeringens plikt att hindra människorna från att begå dessa fel.”

Och som ni vet har regeringar och myndigheter i hundratals år trott att detta verkligen var deras plikt. Inte heller skedde detta endast i den grå forntiden; för inte så länge sedan hade man i Tyskland en regering som betraktade det som sin plikt att skilja mellan bra och dåliga målningar – vilket givet­vis betydde att de var bra eller dåliga enligt en man som i sin ungdom misslyckats i inträdesproven till konstakademin i Wien, bra eller dåliga sett ur en vykortsmålares perspektiv. Och det blev olagligt att uttrycka andra uppfattningar om konst och om målningar än den allenarådande führerns.

Har du väl gått med på att det är regeringens plikt att kontrollera din alkoholkonsumtion, vilket svar kan du då ge dem som säger att kontroll över böcker och idéer är mycket viktigare?

”Frihet betyder i verkligheten frihet att göra misstag.”

Frihet betyder i verkligheten frihet att göra misstag. Detta måste vi inse. Vi må vara ytterst kritiska mot hur våra medmänniskor spenderar sina pengar och lever sina liv. Vi må tycka att det de gör är alltigenom dåraktigt och dåligt, men i ett fritt samhälle finns det många sätt för folk att vädra sina åsikter om hur deras medmänniskor bör ändra sin livsstil. De kan skriva böcker eller artiklar; de kan hålla tal; de kan t.o.m. predika i gathörnen om de så önskar – och i många länder gör de det. Men de får inte försöka övervaka andra för att hindra dem från att göra vissa saker, bara för att de själva inte vill att dessa andra ska ha frihet att göra det.

Detta är skillnaden mellan slaveri och frihet. Slaven måste göra vad hans överordnade beordrar honom att göra, men den frie medborgaren – och detta är vad frihet betyder – har möjlighet att välja hur han själv vill leva. Visst kan detta kapitalistiska system missbrukas, och missbrukas också, av somliga människor. Visst är det möjligt att göra saker som inte borde göras. Men om dessa saker gillas av en majoritet av folket, då har den som ogillar det alltid ett sätt att försöka få sina medmänniskor att ändra sig. Han kan försöka övertala och övertyga dem, men han får inte försöka tvinga dem med maktmedel, genom att bruka statens polismakt.

I marknadsekonomin tjänar var och en sina medmänniskor genom att tjäna sig själv. Det var detta som 1700-talets liberala författare hade i åtanke, när de talade om harmonin mellan alla befolknings­gruppers intressen. Och det var denna lära om intresseharmoni som socialisterna opponerade sig emot. De talade om en ”oförsonlig intressekonflikt” mellan olika grupper.

Vad betyder detta? När Karl Marx – i första kapitlet av Kommunistiska manifestet, den lilla pamflett som utgjorde inledningen till hans socialistiska rörelse – hävdade att det rådde en oförsonlig konflikt mellan klasserna, kunde han inte illustrera sin tes med några andra exempel än sådana som hämtats från förhållandena i förkapitalistiska samhällen. I förkapitalistisk tid var samhället indelat i ärftliga statusgrupper, sådana som i Indien kallades ”kaster”. I ett status- eller ståndssamhälle föddes t.ex. en människa inte som fransman; hon föddes som medlem av den franska adeln eller det franska borgar­ståndet eller det franska bondeståndet. Under större delen av medeltiden var hon helt enkelt träl. Och träldomen försvann inte helt i Frankrike förrän efter den amerikanska revolutionen. I andra delar av Europa försvann den ännu senare.

Men den värsta form i vilken träldomen existerade – och fortsatte att existera även efter slaveriets avskaffande – var i de brittiska kolonierna. Individen ärvde sin ställning av sina föräldrar och behöll den under hela sitt liv. Han överförde den till sina barn. Varje grupp var antingen privilegierad eller missgynnad. Den högsta gruppen var enbart privilegierad, den lägsta gruppen enbart missgynnad. Och det fanns inget sätt för en människa att göra sig kvitt de legala missgynnanden som ålagts henne av hennes samhällsställning annat än att utkämpa en politisk kamp mot de andra klasserna. Under sådana förhållanden kunde man säga att det rådde en ”oförsonlig intressekonflikt mellan slavägare och slavar”, ty vad slavarna önskade var att bli kvitt sitt slaveri, egenskapen att vara slavar. Detta betydde emellertid en förlust för ägarna. Därför råder det inget tvivel om att denna oförsonliga in­tressekonflikt mellan medlemmarna av de olika klasserna måste existera.

Man får inte glömma att i dessa tider – då ståndssamhällena var förhärskande i Europa, lika väl som i de kolonier européerna senare grundade i Amerika – kände människorna ingen speciell sam­hörighet med de andra klasserna inom sin egen nation; de kände mycket större samhörighet med medlemmarna av sin egen klass i andra länder. En fransk adelsman betraktade inte fransmän av lägre klass som sina landsmän; de var en ”pöbel” som han ogillade. Han betraktade endast andra länders adelsmän – t.ex. Italiens, Englands och Tysklands – som sina likar.

Den synligaste effekten av detta sakernas tillstånd var att aristokraterna i hela Europa använde samma språk. Och detta språk var franskan, ett språk som utanför Frankrike inte förstods av andra befolkningsgrupper. Medelklassen – borgerskapet – hade sitt eget språk, medan underklassen – bön­derna – använde lokala dialekter som mycket ofta inte begreps av andra befolkningsgrupper.

Likadant var det med klädedräkten. När man år 1750 färdades från ett land till ett annat, fann man att överklassen, aristokraterna, vanligen var klädda på samma sätt över hela Europa, och man fann att underklassen klädde sig annorlunda. När man såg någon på gatan, kunde man omedelbart se – på klädedräkten – till vilken klass eller vilket stånd han hörde.

Det är svårt att föreställa sig hur mycket dessa förhållanden skilde sig från dagens. När jag kom­mer från Förenta staterna till Argentina och jag ser en man på gatan, kan jag inte veta vad han har för samhällsställning. Jag kan bara anta att han är argentinsk medborgare och att han inte tillhör någon grupp med legala restriktioner. Detta är en av de saker som kapitalismen har åstadkommit. Naturligt­vis finns också skillnader inom kapitalismen. Det finns förmögenhetsskillnader, och dessa anser marxisterna felaktigt vara liktydiga med de skillnader som tidigare existerade mellan människorna i ståndssamhället.

Skillnaderna inom ett kapitalistiskt samhälle är inte desamma som skillnaderna i ett socialistiskt. Under medeltiden – och i många länder ännu mycket senare – kunde en familj vara adlig och inneha stora rikedomar, den kunde vara en familj av hertigar i hundratals och åter hundratals år, oavsett sina kvaliteter, sina talanger, sin karaktär eller sin moral. Men under moderna kapitalistiska förhållanden förekommer något som sociologerna tekniskt beskriver med termen ”social rörlighet”. Den verkande principen i denna sociala rörlighet, enligt den italienske sociologen och ekonomen Vilfredo Pareto, är ”la circulation des élites” (eliternas cirkulation[2]). Detta betyder att det alltid finns människor som be­finner sig på samhällsstegens topp, som är förmögna och har politiskt inflytande, men att dessa män­niskor – dessa eliter – kontinuerligt byts ut.

Detta är fullkomligt sant i ett kapitalistiskt samhälle. Det var inte sant i ett förkapitalistiskt stånds­samhälle. De familjer som idag betraktas som Europas stora adelsfamiljer är ättlingar till familjer som varit främst i Europa för 800 eller 1000 eller ännu flera år sedan. Capetingerna av Bourbon – vilka härskade mycket länge här i Argentina – var ett kungahus så tidigt som på 900-talet. Dessa kungar härskade över det territorium som numera kallas Île-de-France, och härifrån utsträckte de sitt herra­välde från generation till generation. Men i ett kapitalistiskt samhälle råder kontinuerlig rörlighet – fattiga människor blir rika, och ättlingarna till dessa rika människor förlorar sin rikedom och blir fattiga.

Idag såg jag i en bokhandel på en av Buenos Aires huvudgator en biografi över en affärsman som var så framträdande, så viktig, så karaktäristisk för det europeiska 1800-talets storföretagsamhet att det t.o.m. i detta land, fjärran från Europa, fanns exemplar av hans biografi i bokhandeln. Jag råkar känna denne mans sonson. Han bär samma namn som sin farfar, och han har fortfarande rätt att bära den adelstitel som hans farfar – som började sin bana som smed – erhållit för åttio år sedan. Idag är denne sonson en fattig fotograf i New York.

Andra människor, som var fattiga vid den tid då denne fotografs farfar blev en av Europas största industrimän, är idag industrimagnater. Var och en är fri att ändra samhällsställning. Detta är skill­naden mellan det gamla ståndssystemet och det kapitalistiska systemet med ekonomisk frihet, där var och en bara har sig själv att skylla, om han inte når den ställning han önskar nå.

1900-talets hitintills mest berömde industriman är Henry Ford. Han började med några hundra dollar som han lånat av sina vänner, och på mycket kort tid utvecklade han ett av världens viktigaste storföretag. Och man kan upptäcka hundratals sådana fall varje dag.

Varje dag står det långa dödsrunor i New York Times. Om man läser dessa levnadsteckningar kan man stöta på namnet på någon framträdande affärsman som börjat sin bana som tidningsförsäljare i New Yorks gathörn. Eller också började han som kontorspojke, men vid sin död är han direktör för samma bank där han började på det lägsta trappsteget. Givetvis kan inte alla uppnå dessa positioner. Det är inte alla som vill uppnå dem. Det finns människor som är mera intresserade av andra problem, och för dessa står andra vägar öppna idag som inte stod öppna under feodalismens eller stånds­samhällets dagar.

Men det socialistiska systemet förbjuder denna grundläggande frihet att välja sin egen levnadsbana. Under socialistiska förhållanden finns det bara en ekonomisk myndighet, och denna har rätt att be­stämma om allt som rör produktionen.

Ett av de utmärkande dragen för vår tid är att folk använder många namn för samma sak. En synonym för socialism och kommunism är ”planering”. När folk talar om ”planering” menar de för­stås central planering, d.v.s. en enda plan, utarbetad av regeringen – en enda plan som hindrar alla utom regeringen att planera.

”alternativet är inte en central plan eller ingen plan, utan en central statlig myndig­hets totalplan eller frihet för individerna att själva sköta sin planering”

En brittisk dam som också är medlem av överhuset har skrivit en bok som heter Plan or No Plan[3], en bok som blev mycket populär världen över. Vad betyder titeln på hennes bok? När hon säger ”plan”, menar hon bara den typ av plan som Lenin och Stalin och deras efterträdare tänker sig, den typ som styr allt vad människor företar sig i en hel nation. Denna dam menar alltså en central plan som utesluter alla de personliga planer som individerna kan ha. Hennes titel Plan or No Plan är därför en illusion, en villa; alternativet är inte en central plan eller ingen plan, utan en central statlig myndig­hets totalplan eller frihet för individerna att själva sköta sin planering. Individen planerar sitt liv varje dag, och ändrar sina dagliga planer närhelst han så önskar.

Den fria människan planerar dagligen för sina behov; hon säger t.ex.: ”Igår planerade jag att arbeta hela mitt liv i Cordoba.” Nu får hon höra att förhållandena är mycket bättre i Buenos Aires, så hon ändrar sina planer och säger: ”I stället för att arbeta i Cordoba tänker jag bege mig till Buenos Aires.” Och detta är vad frihet betyder. Det kan hända att hon tar miste, det kan hända att det var ett misstag av henne att bege sig till Buenos Aires. Förhållandena kanske var bättre för henne i Cordoba, men det var ändå hon själv som gjorde upp sina planer.

Under statlig planering är hon som en soldat i en armé. Armésoldaten har inte rätt att välja garni­son, att välja tjänstgöringsplats. Han måste lyda order. Och det socialistiska systemet – vilket Karl Marx, Lenin och alla socialistiska ledare vetat om och medgett – består i att överföra arméreglementet till hela produktionssystemet. Marx talade om ”industriarméer”, och Lenin krävde att ”allting – posten, fabrikerna och de övriga industrierna – skulle organiseras med armén som modell”.[4]

I det socialistiska systemet beror därför allting av deras visdom, talang och begåvning som utgör den högsta myndigheten. Det som den enväldige diktatorn – eller hans kommitté – inte vet tas inte med i beräkningen. Men den kunskap som mänskligheten har samlat på sig under sin långa historia kan inte förvärvas av alla; vi har samlat på oss en sådan enorm mängd vetenskaplig och teknisk kun­skap under århundradenas lopp att det inte står i mänsklig makt för en enda individ att veta allt detta, även om han är ytterst begåvad.

Och människor är olika och ojämlika. De kommer alltid att vara det. Det finns människor som är mera begåvade på ett område och mindre begåvade på ett annat. Det finns människor som har be­gåvningen att finna nya vägar, att ändra kunskapens riktning. I kapitalistiska samhällen uppnås tek­niskt och ekonomiskt framåtskridande genom sådana människor. Om en person har en idé, försöker han finna några människor som är kloka nog att inse värdet av hans idé. Några kapitalister som vågar se in i framtiden och som inser de möjliga konsekvenserna av en sådan idé börjar omsätta den i verk­ligheten. Andra kanske till en början säger: ”De är dårar”; men de slutar säga det när de upptäcker att detta företag, som de kallat dåraktigt, blomstrar och att folk gärna köper dess produkter.

Under det marxistiska systemet å andra sidan måste den högsta statliga myndigheten först över­tygas om värdet av en sådan idé, innan man kan ta upp den och utveckla den. Detta kan vara mycket svårt att göra, ty endast den ledande gruppen – eller den enväldige diktatorn själv – har makt att fatta beslut. Och om dessa personer – på grund av lättja eller hög ålder, eller därför att de inte är särskilt intelligenta eller skolade – är oförmögna att fatta vikten av den nya idén, då kommer det nya projektet inte att genomföras.

Vi kan tänka på exempel från krigshistorien. Napoleon var förvisso ett militärt geni; han hade emellertid ett allvarligt problem, och hans oförmåga att lösa detta problem kulminerade slutligen i hans nederlag och exil till ensliga S:t Helena. Napoleons problem var: ”Hur ska jag kunna besegra England?” För att göra detta behövde han en flotta som kunde ta sig över Engelska kanalen, och det fanns de som sade till honom att de hade en metod att åstadkomma detta, människor som – i en tid av segelfartyg – hade kommit på den nya idén att använda ångfartyg. Men Napoleon förstod inte deras förslag.

Ett annat exempel var Tysklands ryktbara Generalstab. Före första världskriget ansågs den tyska generalstaben allmänt vara oöverträffad i militär visdom. En liknande ryktbarhet hade general Fochs stab i Frankrike. Men varken tyskarna eller fransmännen – vilka senare, under general Fochs ledning, besegrade tyskarna – insåg flygets vikt för militära syften. Den tyska generalstaben sade: ”Flyget är bara ett nöje för de sysslolösa. Ur militär synvinkel är bara zeppelinarna viktiga.” Och den franska generalstaben var av samma uppfattning.

Senare, under perioden mellan första och andra världskriget, var det en general i Förenta staterna som var övertygad om att flyget skulle bli mycket viktigt i nästa krig. Men alla andra experter i Förenta staterna var emot honom. Han kunde inte övertyga dem. Om man måste övertyga en grupp människor som inte är direkt beroende av lösningen på ett problem, kommer man aldrig att lyckas. Detta är också sant om icke-ekonomiska problem.

Det har funnits målare, poeter, författare och kompositörer som har klagat över att allmänheten inte erkänt deras verk och fått dem att förbli fattiga. Visst må allmänheten ha haft dåligt omdöme, men när dessa konstnärer sade: ”Regeringen borde försörja stora konstnärer, målare och författare”, hade de helt fel. Vem ska regeringen anförtro uppgiften att besluta om en nykomling verkligen är en stor målare eller ej? Den skulle vara tvungen att lita på kritikernas omdöme och på professorerna i konst­historia, som alltid ser tillbaka på det förflutna men som mycket sällan har visat någon talang när det gäller att upptäcka nya genier. Detta är den stora skillnaden mellan ett system av ”planering” och ett system där var och en kan planera och agera på egen hand.

Det är förstås sant att stora målare och stora författare ofta har tvingats uthärda svåra umbäranden. De kanske har lyckats i sin konst, men inte alltid med att tjäna pengar. van Gogh var förvisso en stor målare. Han måste genomlida outhärdliga umbäranden, och till sist, när han var 37 år gammal, begick han självmord. Under hela sitt liv sålde han bara en målning, och köparen var hans kusin. Bortsett från denna enda försäljning levde han på pengar från sin bror, som inte var konstnär eller målare. Men van Goghs bror förstod en målares behov. Idag kan man inte köpa en van Gogh för mindre än hundra- eller tvåhundratusen dollar.

Under ett socialistiskt system kanske van Goghs öde hade gestaltat sig annorlunda. Någon stats­tjänsteman skulle ha frågat några välkända målare (som van Gogh säkert inte skulle ha betraktat som konstnärer alls) om denne unge man, halvt eller helt galen, verkligen var en målare värd att stödja. Och de skulle utan tvivel ha svarat: ”Nej, han är inte målare, han är inte konstnär; han bara slösar med färg.” Och de skulle ha skickat honom till ett mejeri eller ett mentalsjukhus. All denna entusiasm för socialismen hos den framväxande generationen målare, poeter, musiker, journalister och skådespelare grundar sig därför på en illusion. Jag nämner detta därför att dessa grupper hör till den socialistiska idéns mest fanatiska anhängare.

När det gäller att välja mellan socialism och kapitalism som ekonomiska system ställer sig proble­met något annorlunda. Socialismens upphovsmän kom aldrig på tanken att den moderna industrin och all modern affärsverksamhet grundar sig på kalkyler. Ingenjörer är alls inte de enda som gör upp planer på grundval av kalkyler; affärsmän måste också göra det. Och affärsmännens kalkyler grundar sig alla på det faktum att i marknadsekonomin informerar varornas penningpriser inte bara kon­sumenten, utan de ger också affärsmännen viktig information om produktionsfaktorerna – ty mark­nadens huvudfunktion är inte bara att bestämma kostnaden för den sista delen av produktionsproces­sen och överförandet av varor i konsumenternas händer, utan också kostnaden för de steg som leder fram dit. Hela marknadssystemet är oupplösligt förknippat med det faktum att det förekommer en mentalt kalkylerad arbetsdelning mellan de olika affärsmännen, vilka tävlar med varandra i att lägga bud på produktionsfaktorerna – råvarorna, maskinerna, verktygen – och för den mänskliga pro­duktionsfaktorn: arbetarnas löner. Dessa kalkyler som affärsmännen gör kan inte genomföras i av­saknad av de priser som tillhandahålls av marknaden.

I samma ögonblick som man avskaffar marknaden – vilket är vad socialisterna skulle vilja göra – blir ingenjörernas och teknikernas alla beräkningar och kalkyler oanvändbara; teknikerna kan föreslå ett stort antal projekt som ur naturvetenskaplig synvinkel är lika genomförbara, men affärsmannens marknadsbaserade kalkyler är nödvändiga för att klargöra vilket av dessa projekt som är fördelaktigast ur ekonomisk synvinkel.

”I socialistiska länder är det inte säljaren som ska vara tacksam, det är köparen.”

Det problem jag talar om här är den grundläggande frågan om kapitalistisk ekonomisk kalkyl i motsats till socialism. Faktum är att ekonomisk kalkyl, och därmed också all teknisk planering, endast är möjlig om det finns penningpriser, inte bara för förbrukningsartiklar utan också för produktions­faktorerna. Detta betyder att det måste finnas en marknad för alla råvaror, för alla halvfabrikat, för alla verktyg och maskiner, och för alla typer av mänskligt arbete och mänskliga tjänster.

När detta faktum upptäcktes visste socialisterna inte hur de skulle svara. I 150 år hade de sagt: ”Allt ont i världen kommer sig av att det finns marknader och marknadspriser. Vi vill avskaffa mark­naden och med den givetvis marknadsekonomin, och i dess ställe vill vi sätta ett system utan priser och utan marknader.” De ville avskaffa det som Marx kallade varornas och arbetets ”varukaraktär”.

Ställda inför detta nya problem, som socialismens upphovsmän inte hade något svar på, sade de till sist: ”Vi ska inte avskaffa marknaden helt och hållet; vi ska låtsas som om en marknad existerar; vi ska leka marknad precis som barn som leker skola.” Men alla vet att när barn leker skola lär de sig ingenting. Det är bara en övning, ett spel, och det finns mycket man kan ”leka”.

Detta är ett mycket svårt och komplicerat problem, och för att behandla det fullständigt behövs lite mer tid än jag har här. Jag har förklarat det i detalj i mina skrifter. På sex föreläsningar kan jag inte ge mig in på en analys av alla dess aspekter, och om ni är intresserade av detta grundläggande problem, omöjligheten av kalkyler och planering under socialismen, vill jag råda er att läsa min bok Human Action, som finns tillgänglig i en utmärkt spansk översättning.

Men läs andra böcker också. Det finns t.ex. en bok om ekonomiska kalkyler av den norske ekono­men Tryggve Hoff. Och om ni inte vill vara ensidiga, rekommenderar jag er att läsa en högt ansedd socialistisk bok om detta ämne av den framstående polske ekonomen Oscar Lange, som en gång i tiden var professor vid ett amerikanskt universitet, därefter blev polsk ambassadör och senare åter­vände till Polen.[5]

Ni kommer förmodligen att fråga mig: ”Men Ryssland då? Hur handskas ryssarna med den här frågan?” Detta ändrar problemet. Ryssarna driver sitt socialistiska system inom en värld där det finns priser för alla produktionsfaktorer, för alla råvaror, för allting. De kan därför för sin planering an­vända världsmarknadens utländska priser. Och eftersom det finns vissa skillnader mellan förhållan­dena i Ryssland och i Förenta staterna, blir resultatet mycket ofta att ryssarna betraktar någonting som försvarligt och tillrådligt – ur deras ekonomiska synvinkel – som amerikanarna inte alls skulle anse ekonomiskt försvarligt.

”Sovjetexperimentet”, som det kallas, bevisar ingenting. Det säger oss ingenting om socialismens grundläggande problem, kalkyleringsproblemet. Men gör vi rätt i att tala om det som ett experiment? Jag tror inte att det finns något sådant som ett vetenskapligt experiment när det gäller mänskligt handlande och ekonomi. Man kan inte göra laboratorieexperiment i mänskligt handlande, eftersom ett vetenskapligt experiment fordrar att man gör samma sak under varierande betingelser, eller att man bibehåller samma betingelser och kanske bara ändrar på en faktor. Man kan t.ex. ta ett djur som har cancer och ge det någon experimentell medicin, och resultatet kanske blir att cancern försvinner. Man kan sedan pröva medicinen på olika djur av samma art som lider av samma sjukdom. Om man be­handlar några av dem med den nya metoden och inte behandlar de övriga, kan man jämföra resulta­ten. Men detta kan man inte göra när det gäller mänskligt handlande. Det finns inga laboratorie­experiment i mänskligt handlande.

Det så kallade ”Sovjetexperimentet” visar bara att levnadsstandarden är ojämförligt lägre i Sovjetryssland än i det land som av hela världen betraktas som urtypen för kapitalism: Förenta sta­terna.

Om man säger detta till en socialist, svarar han förstås: ”Allt är underbart i Ryssland.” Och man säger: ”Kanske det, men levnadsstandarden är mycket lägre.” Då svarar han: ”Ja, men kom ihåg hur förfärligt det var för ryssarna under tsartiden, och vilket förfärligt krig de hade att utkämpa.”

Jag vill inte ge mig in på någon diskussion om det här är en korrekt förklaring eller ej, men om man förnekar att betingelserna är desamma, förnekar man att det var ett experiment. Man måste då säga så här (vilket skulle vara mycket mera korrekt): ”Socialismen i Ryssland har inte lett till någon förbättring i genomsnittsmänniskans livsvillkor som kan jämföras med den förbättring som under samma tid skett i Förenta staterna.”

I Förenta staterna hör man talas om något nytt, någon förbättring, nästan varje vecka. Dessa för­bättringar har näringslivet gett upphov till, för tusen och åter tusen affärsmän försöker dag och natt finna någon ny produkt som tillfredsställer konsumenten bättre eller är billigare att framställa, eller bättre och billigare än existerande produkter. De gör inte detta av altruism, de gör det därför att de vill tjäna pengar. Och effekten är att man får en förbättring av levnadsstandarden i Förenta staterna som är nästan mirakulös, jämfört med de förhållanden som rådde för femtio eller hundra år sedan. Men i Sovjetryssland, där man inte har ett sådant system, har man inte heller någon jämförlig förbättring. Så de människor som säger att vi bör införa samma system som i Sovjet har alldeles fel.

Det finns en annan sak som bör nämnas. Den amerikanske konsumenten, individen, är både köpare och chef. När man lämnar en butik i Amerika, kan man få se en skylt där det står: ”Tack för besöket! Välkommen åter!” Men när man kommer in i en butik i ett totalitärt land – det må vara i dagens Ryssland eller i Tyskland som det såg ut under Hitlers regim – säger affärsinnehavaren: ”Du måste vara tacksam mot den Store Ledaren för att han gett dig allt detta.”

I socialistiska länder är det inte säljaren som ska vara tacksam, det är köparen. Medborgaren är inte chef; chefen är centralkommittén eller centralbyrån. Dessa socialistiska kommittéer, ledare och dikta­torer är enväldiga, och folket måste helt enkelt lyda dem.


[1] Beatrice Webb, My Apprenticeship, New York 1926. Ö.a.

[2] Det svenska ordet ”ståndscirkulation” uttrycker förstås samma tanke, Ö.a.

[3] Barbara Frances Wootton, Plan or No Plan, London 1935. Ö.a.

[4] Citatet är hämtat från Staten och revolutionen, 1917. Ö.a.

[5] Tryggve Hoffs bok finns på norska under titeln Økonomisk kalkulasjon i socialistiske samfund (Oslo 1938) och på engelska under titeln Economic Calculation in the Socialist Society (London 1949). – Oscar Langes bok heter On the Economic Theory of Socialism (Minneapolis 1938). För en kritisk granskning av Langes teorier, se George Reisman, The Government Against the Economy (Ottawa & Thornwood, 1979), s. 166–172. Ö.a.

 

Denna artikel är den andra av sex föreläsningar hämtade ur boken Ekonomisk Politik, översatt till svenska av Per-Olof Samuelsson. De resterande föreläsningarna kommer att publiceras löpande och slutligen göras tillgängliga för nedladdning. Ett stort tack till Per-Olof för att han gjort denna översättning tillgänglig!

Kommentera på bloggen