Det man ser och det man inte ser, del 3

III. Skatter
Har ni någonsin hört någon säga: ”Skatter är den bästa investeringen i världen; de är en livgivande dagg. Se så många familjer de livnär, och tänk på deras vidare verkningar på industrin; de är oändliga, precis som livet självt.”

För att bekämpa den här doktrinen måste jag upprepa det föregående motargumentet. Nationalekonomin vet mycket väl att dess argument inte är underhållande nog för att man ska kunna säga repetita placent; repetition behagar. Så, som Basile [1], har nationalekonomin ”arrangerat” talesättet för sin egen användning, övertygad om att repetita docent; man lär av repetition.

De fördelar som regeringens tjänstemän åtnjuter när de får sina löner är det man ser. Fördelarna för deras leverantörer är också det man ser. De är mitt för näsan på oss.

Men nackdelarna som skattebetalarna försöker befria sig från är det man inte ser, och inte heller ser man förlusten som följer för köpmännen som förser skattebetalarna med varor, trots att detta borde ligga i öppen dager för intellektet.

När en tjänsteman spenderar hundra sous mer för egen del betyder det bara att en skattebetalare har hundra sous mindre att göra av med. Men tjänstemannens utgifter ser man eftersom de äger rum; skattebetalarens utgifter ser man inte eftersom han – tyvärr – hindras från att själv göra dem.

Ni jämför nationen med en bit uttorkat land och skatten med ett livgivande regn. Må så vara. Men ni borde också fråga er varifrån detta regn kommer, och om det inte är just skatten som drar fukten ur jorden och torkar ut den. Ni borde också fråga er om marken får mer värdefullt vatten från regnet än vad den förlorar genom avdunstning?

När Jacques Bonhomme ger hundra sous till skatteindrivaren får han inget i utbyte för dem. Men sedan ger staten tillbaka hundra sous till Jacques Bonhomme i utbyte mot att han ger motsvarande värde i vete eller i arbete. Slutresultatet är en förlust på fem francs för Jacques Bonhomme [2].

Det är sant att ofta, eller nästan alltid om man så vill, så får Jacques Bonhomme en likvärdig tjänst i utbyte. I det fallet förlorar ingen part, det är bara ett utbyte. Därför gör jag inte heller några invändningar mot nyttiga ämbeten.

Jag säger så här: Om ni vill skapa ett ämbete, bevisa då att det är nyttigt. Bevisa att dess tjänster är lika mycket värda för Jacques Bonhomme, som de kostar honom. Men bortsett från den här inneboende nyttan, ta inte som argument för att installera ett nytt ämbete de fördelar det ger tjänstemannen, hans familj och de som tillgodoser hans behov. Påstå inte att det skapar arbete.

När Jacques Bonhomme ger tjänstemannen hundra sous för en riktig tjänst är det precis samma sak som om han gav hundra sous till en skomakare för ett par nya skor. Betalt, kvitterat, och det är jämt. Men när Jacques Bonhomme lämnar över sina hundra sous till en tjänsteman utan att få något tillbaka, eller till och med bara för att få problem, då är det som om han lämnade över dem till en tjuv. Det tjänar ingenting till att säga att tjänstemannens användning av dessa hundra sous kommer att hjälpa landets industri; det skulle tjuven också ha gjort; det skulle Jacques Bonhomme också göra om han inte hade träffat vare sig den parasit som står utanför lagen, eller den som verkar inom den.

Låt oss alltså vänja oss vid att inte bara bedöma saker utifrån det man ser, utan också utifrån det man inte ser.

Förra året satt jag med i finansutskottet, för i den konstituerande församlingen blev inte alla oppositionella automatiskt uteslutna från alla utskott. Det var bra av församlingen att göra så. Vi har hört Thiers [3] säga: ”Hela livet har jag slagits mot medlemmar från legitimistpartiet och det prästerliga partiet. Sedan vi har kämpat tillsammans mot gemensamma fiender, har jag lärt känna dem och vi har haft öppenhjärtiga samtal, och jag har insett att de inte är de monster jag tog dem för.”

Ja, fiendskap överdrivs och hat växer mellan grupper som aldrig möts. Om majoriteten lät några ur minoriteten sitta med i några av deras utskott skulle kanske båda sidor inse att deras idéer inte är så långt ifrån varandra, och framför allt att avsikterna inte är så perversa som man har föreställt sig. Hur det än är med det så var jag med i finansutskottet. Varje gång någon kollega vågade föreslå att man skulle fastställa presidentens, ministrarnas och ambassadörernas löner på en rimlig nivå blev svaret:

”För tjänstens skull måste vissa ämbeten omges med en viss aura av värdighet och prestige. Det är bara så man kan locka till sig de riktigt dugliga männen. Otaliga olycksdrabbade vänder sig till presidenten, och man skulle försätta honom i en pinsam situation om han konstant vore tvungen att vägra dem hjälp. En viss representation i departementen och på ambassaderna är en del av maskineriet i konstitutionella stater, etc.”

Även om sådana argument kan diskuteras förtjänar de att beaktas. De grundar sig på ett intresse för det allmänna bästa, hur fel eller rätt uppfattat det än må vara, och personligen kan jag ge fler argument för den än mången ”Cato”, som finns bland oss och som drivs av en inskränkt anda av snålhet och avundsjuka.

Men det som upprör mitt ekonomiska samvete, det som får mig att rodna över mitt lands intellektuella renommé, det är när man kommer till (vilket man alltid till slut gör) den här absurda banaliteten (som alltid mottas med välvilja):

”Förresten så inspirerar lyxen hos de högre tjänstemännen konsten, industrin och arbetet. Statschefen och hans ministrar kan inte ge fester och middagar utan att sprida liv i samhällskroppens alla ådror. Att dra ned på deras löner är att svälta Paris näringsliv, och på samma gång hela landets.”

För Guds skull, respektera åtminstone aritmetiken, mina herrar, och kom inte och säg inför Frankrikes nationalförsamling, av rädsla för att den inte ska stödja er, att en addition ger olika resultat beroende på om man räknar ihop den uppifrån och ner eller nerifrån och upp.

Nåväl, anta då att jag ber en vägarbetare att gräva ett dike på min åker, och att det kostar hundra sous. När vi just skall avsluta affären kommer skatteindrivaren och tar mina hundra sous och ger dem vidare till inrikesministern. Mitt kontrakt är brutet, men ministern kan lägga till en rätt på sitt bord.

Utifrån detta vågar ni påstå att denna officiella utgift är ett tillägg till den nationella ekonomin! Förstår ni inte att det bara rör sig om en omfördelning av arbetet och konsumtionen?

En minister får ett mer dignande bord, det är sant, men vad som är lika sant är att en jordbrukare får en mindre väl dränerad åker. En traktör i Paris har tjänat hundra sous, det medger jag. Men medge att en vägarbetare på landsbygden inte har tillåtits tjäna fem francs. Allt man kan säga är att det man ser är den nöjda traktören. Men det man inte ser är den dränkta åkern och dikesgrävaren utan jobb.

Herregud vilket jobb det är att bevisa att två plus två är fyra i nationalekonomin. Och om du lyckas utbrister alla: ”Det är så självklart att det är tråkigt!” Och så röstar de som om du inte hade bevisat någonting.

Notiser
[1] Basile, musikanten i Barberaren i Sevilla.
[2] 100 sous = 5 franc.
[3] Adolphe Tiers (1797-1877), fransk statsman och historiker.

Denna artikel är ett utdrag ur ”Det man ser och det man inte ser” av Fredric Bastiat, och publicerades ursprungligen i Libertarianskt forum, nummer 5, 2003, och översattes till svenska av Charlotte Alleson.

Kommentera på bloggen.

1 kommentarer till ”Det man ser och det man inte ser, del 3

Kommentarer inaktiverade.