Första föreläsningen: Kapitalism

Människor använder ofta beskrivande uttryck som är helt vilseledande. När de talar om moderna industriledare och storföretagare kallar de t.ex. en man för ”chokladkung” eller ”bomullskung” eller ”bilkung”. Att de uttrycker sig på det sättet innebär att de praktiskt taget inte ser någon skillnad mellan moderna industriledare och äldre tiders feodala kungar, hertigar eller länsherrar. Men skillnaden är i själva verket mycket stor, för en chokladkung härskar inte alls, han tjänar. Han härskar inte över erövrat territorium, oberoende av marknaden, oberoende av sina kunder. Chokladkungen – eller stålkungen eller bilkungen eller vilken industrikung det vara må – är beroende av den industri han driver och de kunder han betjänar. Denne ”kung” måste behålla sina undersåtars, konsumenternas, gunst; han förlorar sitt ”kungadöme” så snart han inte längre har möjlighet att ge sina kunder bättre service till lägre kostnad än sina konkurrenter.

För tvåhundra år sedan, före kapitalismens framväxt, var en persons samhällsställning fixerad från livets början till dess slut; han ärvde den från sina förfäder, och den förändrades aldrig. Om han var född fattig, förblev han alltid fattig, och om han var född rik – som herreman eller hertig – behöll han sitt hertigdöme och den egendom som följde med det för återstoden av sitt liv.

Vad beträffar tillverkningsindustrin, existerade dessa tiders primitiva tillverkningsindustri nästan uteslutande för de välbärgades skull. Större delen av folket (nittio procent eller mer av Europas befolkning) arbetade i jordbruket och kom inte i kontakt med de stadsorienterade tillverkningsindustrierna. Detta rigida feodala samhällssystem var förhärskande i de mest utvecklade delarna av Europa i många hundra år.

Men allteftersom lantbefolkningen växte uppstod ett befolkningsöverskott inom jordbruket. För detta befolkningsöverskott utan ärvda lantegendomar fanns det inte tillräckligt att göra, och inte heller var det möjligt för dem att arbeta inom tillverkningsindustrierna; städernas kungar vägrade dem tillträde. Antalet av dessa ”utstötta” fortsatte att växa, och fortfarande visste ingen vad man skulle göra med dem. De var ”proletärer” i ordets fullaste bemärkelse, utstötta som staten bara kunde sätta på spinnhus eller fattighus. I vissa delar av Europa, särskilt i Nederländerna och England, ökade deras antal till den grad att de på 1700-talet utgjorde ett verkligt hot mot bevarandet av det bestående samhällssystemet.

När vi idag diskuterar liknande förhållanden i t.ex. Indien eller andra utvecklingsländer, får vi inte glömma att förhållandena var mycket värre i 1700-talets England. Vid denna tid hade England en folkmängd på sex eller sju miljoner, men av dessa sex eller sju miljoner var mer än en miljon, förmodligen två miljoner, inget annat än utstötta om vilka det existerande samhället inte drog någon försorg. Vad man skulle göra med dessa utstötta var ett av de stora problemen i 1700-talets England.

Ett annat stort problem var råvarubristen. Britterna måste på fullaste allvar ställa sig frågan: vad ska vi göra i framtiden, när våra skogar inte längre ger oss den ved vi behöver för våra industrier och för att värma våra hus? För de härskande klasserna var det en desperat situation. Statsmännen visste inte vad de skulle göra, och den härskande lantadeln hade inte den blekaste aning om hur förhållandena skulle förbättras.

Det var i denna allvarliga situation som den moderna kapitalismen först började framträda. Det fanns bland dessa fattiga och utstötta vissa personer som försökte organisera andra och upprätta små verkstäder som kunde producera någonting. Detta var en innovation. Och innovatörerna producerade inte dyrbara varor, lämpade enbart för överklassen; de producerade billigare varor för allas behov. Och detta var upphovet till kapitalismen, så som den fungerar idag. Det var början till massproduktion, den kapitalistiska industrins grundprincip. Medan de gamla tillverkningsindustrierna, som betjänade de rika i städerna, nästan uteslutande existerade för överklassens behov, började de nya kapitalistiska industrierna producera saker som kunde köpas av de breda befolkningslagren. Detta innebar massproduktion för att tillgodose massornas behov.

Detta är den grundläggande principen för kapitalismen, så som den existerar idag i alla de länder där det finns ett högt utvecklat system för massproduktion. Storföretagen, som utgör skottavla för de mest fanatiska angrepp från den så kallade vänsterns sida, producerar nästan uteslutande för att tillgodose massornas behov. Företag som endast producerar lyxvaror för de välbärgade kan aldrig nå upp till storföretagens storlek. Och idag är det de människor som arbetar på de stora fabrikerna som är de huvudsakliga konsumenterna av de produkter som tillverkas på dessa fabriker. Detta är den grundläggande skillnaden mellan de kapitalistiska produktionsprinciperna och äldre tiders feodala principer.

När människor antar eller hävdar att det är skillnad mellan producenterna och konsumenterna av storföretagens produkter, tar de helt miste. På amerikanska varuhus hör man slagordet ”kunden har alltid rätt”. Och denne kund är samme person som på fabriken producerar de saker som säljs i varuhusen. De som tror att storföretagens makt är enorm tar också miste, eftersom ett storföretag är helt beroende av deras ynnest som köper deras produkter: det största företag förlorar sin makt och sitt inflytande, när det förlorar sina kunder.

För femtio eller sextio år sedan sades det i nästan alla kapitalistiska länder att järnvägsbolagen var för stora och för mäktiga; de hade monopol; det var omöjligt att konkurrera med dem. Man menade att kapitalismen, inom transportsektorn, redan hade nått ett stadium där den hade förstört sig själv, eftersom den hade eliminerat konkurrensen. Vad man förbisåg var att järnvägarnas makt var beroende av deras förmåga att betjäna människor bättre än någon annan transportmetod. Det skulle förstås ha varit löjeväckande att försöka konkurrera med något av dessa stora järnvägsbolag genom att bygga en ny järnväg parallellt med den gamla banan, eftersom den gamla banan var fullt tillräcklig för att tillgodose existerande behov. Men mycket snart kom det andra konkurrenter. Konkurrensfrihet betyder inte att man kan lyckas genom att helt enkelt imitera eller exakt kopiera vad någon annan har gjort. Pressfrihet betyder inte att man har rätt att kopiera vad någon annan har skrivit och därigenom tillskansa sig den framgång som den andre rätteligen har gjort sig förtjänt av tack vare vad han själv åstadkommit. Det betyder att man har rätt att skriva någonting annat. Konkurrensfrihet i fråga om exempelvis järnvägar betyder att det står en fritt att uppfinna något eller göra något som utmanar järnvägarna och försätter dem i en mycket vansklig konkurrenssituation.

I Förenta staterna har konkurrensen med järnvägarna – i form av bussar, bilar, långtradare och flyg – vållat avbräck för järnvägarna och vad gäller passagerartrafik nästan fullständigt besegrat dem.

Kapitalismens utveckling består i att alla har rätt att tjäna kunden bättre och/eller billigare. Och denna metod, denna princip, har på jämförelsevis kort tid omvandlat hela världen. Den har möjliggjort en ökning av världens folkmängd utan tidigare motstycke.

”Kapitalismens utveckling består i att alla har rätt att tjäna kunden bättre och/eller billigare.”

I 1700-talets England kunde landet endast försörja sex miljoner människor med mycket låg levnadsstandard. Idag åtnjuter mer än femtio miljoner människor mycket högre levnadsstandard än vad ens de rika gjorde under 1700-talet. Och dagens levnadsstandard i England skulle förmodligen vara ännu högre, om inte en stor del av britternas energi hade förötts i politiska och militära ”äventyr” som ur många olika synpunkter inte var oundvikliga.

Detta är fakta om kapitalismen. Så om en engelsman – eller, för den delen, vem som helst i vilket annat land som helst – idag säger till sina vänner att han är motståndare till kapitalismen, finns det ett utmärkt svar att ge honom: ”Du vet ju att folkmängden på denna planet nu är tio gånger större än den var i förkapitalistisk tid; och du vet ju också att alla människor idag åtnjuter högre levnadsstandard än vad dina förkapitalistiska förfäder gjorde. Men hur vet du att du själv tillhör den tiondel som skulle ha överlevt om inte kapitalismen funnes? Blotta det faktum att du lever idag är ett bevis för att kapitalismen har lyckats, vare sig du sätter värde på ditt liv eller ej.”

Trots alla sina fördelar har kapitalismen blivit våldsamt angripen och kritiserad. Det är nödvändigt att vi förstår upprinnelsen till denna antipati. Det är ett faktum att hatet mot kapitalismen inte uppstod hos massorna, inte bland arbetarna själva, utan hos den landägande aristokratin – Englands och Kontinentaleuropas lantadel. De gav kapitalismen skulden för något som inte var särskilt behagligt för dem: vid början av 1800-talet tvingades lantadeln av de högre löner som industrin betalade sina arbetare att betala lika mycket högre löner till sina lantarbetare.

Aristokratin angrep industrierna genom att kritisera arbetarmassornas levnadsstandard. Ur vår synvinkel var förstås arbetarnas levnadsstandard extremt låg; förhållandena under kapitalismens tidiga dagar var absolut chockerande, men inte därför att de nyutvecklade kapitalistiska industrierna hade skadat arbetarna. De människor som lejdes att arbeta på fabrikerna hade redan existerat på praktiskt taget undermänsklig nivå.

Den ryktbara, hundratals gånger upprepade skrönan att fabrikerna anställde kvinnor och barn, och att dessa kvinnor och barn, innan de började arbeta i fabrikerna, hade levt under tillfredsställande förhållanden, är en av historiens största osanningar. De mödrar som arbetade i fabrikerna hade inte haft någon mat att laga; de lämnade inte sina hem och kök för att bege sig till fabrikerna; de begav sig till fabrikerna därför att de inte hade några kök, och om de hade kök hade de ingen mat att laga till i köket. Och barnen kom inte från komfortabla barnkammare. De var döende av svält. Och allt prat om den tidiga kapitalismens så kallade outsägliga fasor kan vederläggas med en enda statistisk uppgift: just under den tid då den brittiska kapitalismen utvecklades, just under den tid som kallas den industriella revolutionen i England, tiden från 1760 till 1830, just under dessa år fördubblades Englands folkmängd, vilket innebär att hundratals eller tusentals barn – som i äldre tid skulle ha dött – överlevde och växte upp till män och kvinnor.

Det råder inget tvivel om att förhållandena under den föregående epoken var mycket otillfredsställande. Det var den kapitalistiska företagsamheten som förbättrade dem. Det var just dessa tidiga fabriker som tillgodosåg sina arbetares behov, antingen direkt eller också indirekt, genom att exportera produkter och importera livsmedel och råvaror från andra länder. Tid efter annan har kapitalismens tidiga historiker – man kan knappast använda ett mildare uttryck – förfalskat historien.

En anekdot som de brukade berätta (det är mycket möjligt att den är uppdiktad) handlade om Benjamin Franklin. Enligt denna historia besökte Ben Franklin ett bomullsspinneri i England, och spinneriägaren sade till honom, full av stolthet: ”Titta, här har vi bomullsvaror för Ungern.” Benjamin Franklin såg sig omkring, märkte att arbetarna var klädda i trasor och sade: ”Varför producerar ni inte också för era egna arbetare?”

Men den export fabriksägaren talade om betydde att han faktiskt producerade för sina egna arbetare, eftersom England måste importera alla sina råvaror. Det fanns ingen bomull vare sig i England eller på kontinenten. Det rådde livsmedelsbrist i England, och livsmedlen måste importeras från Polen, från Ryssland, från Ungern. Denna export utgjorde betalning för den livsmedelsimport som gjorde den brittiska befolkningens överlevnad möjlig.

Många exempel från denna tids historia visar lantadelns och aristokratins inställning till arbetarna. Jag vill bara ge två exempel. Det ena är det berömda brittiska ”seed and land”-systemet. Enligt detta system betalade brittiska staten alla arbetare som inte erhöll minimilön (vilken bestämdes av staten) skillnaden mellan den lön de fick och minimilönen. Detta besparade lantadeln besväret att betala högre löner. Godsägarna fick betala den traditionellt låga jordbrukslönen och staten kompletterade den, och på så sätt avhöll man arbetarna från att lämna sin sysselsättning i jordbruket och söka anställning i städernas fabriker.

Åttio år senare, efter det att kapitalismen expanderat från England till kontinenten, reagerade lantadeln återigen mot det nya produktionssystemet. I Tyskland uppfann de preussiska junkrarna, vilka hade förlorat många arbetare till de högre betalande kapitalistiska industrierna, ett specialuttryck för problemet: Landflucht (”flykten från landsbygden”). Och i tyska riksdagen diskuterade man vad man kunde göra mot detta onda, ty som ett ont betraktades det av lantadeln. Furst Bismarck, tyska rikets berömde kansler, sade en dag i ett tal: ”Jag träffade en man i Berlin, som en gång hade arbetat på mitt gods, och jag frågade honom: ’Varför har ni lämnat godset? Varför har ni flyttat från landet? Varför bor ni nu i Berlin?’”

Och enligt Bismarck svarade mannen: ”Det finns ingen Biergarten i byn som är lika fin som den vi har här i Berlin, där man kan sitta och dricka öl och lyssna på musik.” Den här historien är förstås berättad ur furst Bismarcks, arbetsgivarens, synvinkel. Det var inte alla hans anställdas synvinkel. De blev industriarbetare därför att industrin betalade dem högre löner och gav dem en tidigare oanad levnadsstandard.

”I Förenta staterna idag betyder skillnaden mellan rik och fattig mycket ofta bara skillnaden mellan en Cadillac och en Chevrolet.”

I de kapitalistiska länderna idag är det relativt liten skillnad i de grundläggande levnadsvillkoren mellan de så kallade högre och lägre klasserna; båda har mat, kläder och husrum. Men på 1700-talet och tidigare var skillnaden mellan en person ur medelklassen och en person ur underklassen att den förre hade skor och den senare inte hade skor. I Förenta staterna idag betyder skillnaden mellan rik och fattig mycket ofta bara skillnaden mellan en Cadillac och en Chevrolet. Chevroleten är kanske köpt begagnad, men i grund och botten gör den sin ägare samma tjänst: han kan också ta sig från en punkt till en annan. Mer än femtio procent av Förenta staternas befolkning bor i hus eller lägenheter som de själva äger.

Angreppen mot kapitalismen – speciellt vad gäller de högre lönerna – utgår från det falska antagandet att lönerna i sista hand betalas av andra människor än de som är anställda i fabrikerna. Det är helt i sin ordning att ekonomer och de som studerar ekonomiska teorier gör en distinktion mellan arbetare och konsument. Men faktum är att varje konsument på ett eller annat sätt måste förtjäna de pengar han gör av med, och det överväldigande flertalet konsumenter är exakt samma människor som arbetar som anställda i de företag som producerar det som konsumenterna konsumerar. Lönerna under kapitalismen bestäms inte av en klass av människor skild från löntagarklassen: det rör sig om samma människor. Det är inte filmbolaget i Hollywood som betalar en filmstjärnas lön; det är de som betalar biobiljetterna. Det är inte arrangören av en boxningsmatch som betalar proffsboxarnas enorma gager; det är de som betalar biljett till matchen. I den ekonomiska teorin gör man en distinktion mellan arbetsgivare och arbetstagare, men det är inte en distinktion i verkliga livet; här är arbetsgivare och arbetstagare i sista hand en och samma person.

Det finns i många länder människor som tycker att det är mycket orättvist att en familjeförsörjare med flera barn får samma lön som en person som bara har sig själv att ta hand om. Men frågan är inte om arbetsgivaren bör ta på sig ett större ansvar för storleken av en arbetares familj. Den fråga vi i det här fallet måste ställa är denna: Är du som individ beredd att betala mer för någonting (t.ex. en limpa bröd), om du får veta att den som producerat denna brödlimpa har sex barn? En ärlig människa svarar säkert nekande och säger: ”I princip skulle jag nog det, men i verkligheten skulle jag hellre köpa bröd som producerats av någon som inte har några barn.” Saken är den att om köparna inte betalar arbetsgivaren tillräckligt för att han ska kunna betala sina arbetare, blir det omöjligt för arbetsgivaren att fortsätta sin verksamhet.

Det kapitalistiska systemet fick inte namnet ”kapitalism” av en vän till systemet utan av en individ som ansåg det vara det värsta systemet i historien, det största onda som någonsin drabbat mänskligheten. Denne man var Karl Marx. Ändå finns det inget skäl att avvisa Marx benämning, ty den beskriver klart och tydligt källan till de stora samhällsförbättringar som kapitalismen åstadkommit. Dessa förbättringar är resultatet av kapitalackumulation; de grundar sig på att människor som regel inte konsumerar allt de har producerat, att de sparar – och investerar – en del av det. Det råder en hel del missförstånd i fråga om detta problem, och under loppet av dessa sex föreläsningar kommer jag att få möjlighet att behandla de mest grundläggande av de missuppfattningar folk har beträffande ackumulation av kapital, användningen av kapital, och de universella fördelar som denna användning leder till. Jag ska behandla kapitalismen speciellt i mina föreläsningar om utlandsinvesteringar och om det mest kritiska problemet i dagspolitiken, inflationen. Ni vet förstås att det inte bara är här i landet som det råder inflation. Det är ett problem över hela världen idag.

Något man ofta inte inser när det gäller kapitalismen är detta: sparande är till gagn för alla som är angelägna om att producera eller lönearbeta. När en person har samlat på sig en viss mängd pengar – låt oss säga tusen dollar – och i stället för att spendera dem anförtror dessa pengar åt en sparbank eller ett försäkringsbolag, hamnar pengarna i händerna på en företagare, en affärsman, vilket gör det möjligt för honom att satsa på ett projekt som han inte kunde ha satsat på dagen innan, därför att det erforderliga kapitalet inte var tillgängligt.

Vad kommer affärsmannen nu att göra med kapitaltillskottet? Det första han kommer att göra, det första han kommer att använda kapitaltillskottet till, är att ge sig ut och anställa arbetare och köpa råvaror – vilket i sin tur framkallar ytterligare efterfrågan på arbetare och råvaror och dessutom en tendens till högre löner och högre råvarupriser. Långt innan spararen eller företagaren erhåller någon profit från allt detta, får den arbetslöse, råvaruproducenten, bonden och lönearbetaren alla del i fördelarna av det ökade sparkapitalet.

Om företagaren kommer att få ut något av projektet eller ej beror på det framtida marknadsläget och på hans förmåga att korrekt förutse detta framtida marknadsläge. Men arbetarna lika väl som råvaruproducenterna vinner på det omgående. Man talade för trettio eller fyrtio år sedan mycket om Henry Fords ”lönepolitik”, som det kallades. En av Fords stora bedrifter var att han betalade högre löner än vad andra industrimän eller fabriker gjorde. Hans lönepolitik beskrevs som en ”uppfinning”, men det räcker inte att säga att denna ”nyuppfunna” politik var ett resultat av Fords frikostighet. En ny industribransch, eller en ny fabrik inom en redan existerande industribransch, måste dra till sig arbetare från andra sysselsättningar, från andra delar av landet, ja t.o.m. från andra länder. Och det enda sättet att göra detta är att erbjuda arbetarna högre lön för sitt arbete. Det var detta som skedde i kapitalismens barndom och som fortfarande sker idag.

När fabriksägarna i Storbritannien först började framställa bomullsvaror, betalade de sina arbetare mer än vad de tidigare hade tjänat. Givetvis hade en stor del av dessa nya arbetare inte tjänat någonting alls dessförinnan och var beredda att ta vad de än erbjöds. Men efter en kort tid – när mer och mer kapital ackumulerades och fler och fler nya företag utvecklades – steg lönerna, och resultatet blev den makalösa ökning av den brittiska folkmängden som jag förut talade om.

Somligas hånfulla beskrivning av kapitalismen som ett system avsett att göra de rika rikare och de fattiga fattigare är fel från början till slut. Marx tes om socialismens ankomst grundade sig på antagandet att arbetarna verkligen blev fattigare, att massorna verkligen blev alltmer utblottade, och att all rikedom i ett land till sist skulle koncentreras på ett fåtal händer eller i händerna på en enda man. Och då skulle de utarmade arbetarmassorna till sist göra uppror och expropriera de förmögna ägarnas rikedomar. Enligt denna Karl Marx lära kan det inom det kapitalistiska systemet inte finnas någon chans eller möjlighet till förbättring i arbetarnas villkor.

År 1865, i ett tal till ”The International Workingmen’s Association” i England, sade Marx att tron på att fackföreningarna skulle kunna förbättra villkoren för den arbetande befolkningen var ”absolut felaktig”. Fackets politik att begära högre löner och kortare arbetstid kallade han konservativ – och konservatism var förstås den mest fördömande term Karl Marx kunde använda. Han föreslog att fackföreningarna skulle uppställa ett nytt, revolutionärt mål: att de ”helt och hållet skulle avskaffa lönesystemet”, att de skulle ersätta det privata ägandet med ”socialism” – d.v.s. statligt ägande av produktionsmedlen.

Om vi ser på världshistorien och i synnerhet på Englands historia sedan 1865, inser vi att Marx i alla avseenden hade fel. Det finns inget västerländskt, kapitalistiskt land där inte massornas villkor har förbättrats på ett sätt som saknar motstycke. Alla dessa förbättringar under de senaste åttio eller nittio åren har gjorts trots Karl Marx prognoser. Ty de marxistiska socialisterna trodde att arbetarnas villkor aldrig skulle kunna förbättras. De följde en falsk teori, den berömda ”järnhårda lönelagen” – den lag som påstod att en arbetares lön under kapitalismen inte kunde överskrida det belopp han behövde för att kunna uppehålla sitt liv i företagets tjänst.

Marxisterna formulerade sin teori på följande sätt: om arbetarnas löner stiger över existensminimum, får de fler barn; och när dessa barn börjar arbeta, ökar de antalet arbetare dithän att lönerna sjunker, vilket återigen bringar arbetarna ner till existensminimum – till det minimum som nätt och jämt hindrar den arbetande befolkningen att dö ut.
Men denna idé hos Marx och många andra socialister grundar sig på en föreställning om arbetaren som är precis densamma som biologerna använder – och det med rätta – när de studerar djurens liv. Exempelvis mössens.

Om man ökar mängden tillgänglig föda för djur eller mikroorganismer, då kommer fler av dem att överleva. Och om man begränsar mängden föda, begränsar man också deras antal. Men människan är annorlunda. T.o.m. arbetaren har – trots att marxisterna inte erkänner det – andra mänskliga behov än mat och fortplantning. Stigande reallöner resulterar inte bara i folkmängdsökning, de resulterar också, och främst, i en förbättring av den genomsnittliga levnadsstandarden. Det är därför som vi idag har en högre levnadsstandard i Västeuropa och i Förenta staterna än i utvecklingsländerna i t.ex. Afrika.

”Men ni måste komma ihåg att det inte finns några underverk i den ekonomiska politiken.”

Vi måste emellertid inse att denna högre levnadsstandard är beroende av kapitaltillgången. Detta förklarar skillnaden mellan förhållandena i Förenta staterna och förhållandena i Indien; moderna metoder att bekämpa smittsamma sjukdomar har införts i Indien – åtminstone i viss omfattning – och effekten har blivit en folkmängdsökning utan motstycke, men eftersom denna folkmängdsökning inte har åtföljts av en motsvarande ökning av mängden investerat kapital, har resultatet blivit ökad fattigdom. Ett land ökar sitt välstånd i proportion till ökningen av det kapital som investeras per enhet av dess befolkning.

Jag hoppas att jag i mina senare föreläsningar ska få möjlighet att mera behandla dessa problem mer i detalj, och att jag ska kunna klargöra dem ytterligare, eftersom vissa termer – t.ex. ”investerat kapital per capita” – fordrar en ganska detaljerad förklaring.

Men ni måste komma ihåg att det inte finns några underverk i den ekonomiska politiken. Ni har läst i många tidningar och hört många tal om det så kallade tyska ekonomiska undret – Tysklands återhämtning efter nederlaget och förstörelsen i andra världskriget. Men detta var inget under. Det var en tillämpning av den fria marknadsekonomins principer, av kapitalismens metoder, även om de inte tillämpades fullt ut i alla avseenden. Varje land kan uppleva samma ”under”, samma ekonomiska återhämtning, även om jag måste insistera på att ekonomisk återhämtning inte kommer sig av ett under; det kommer sig av att man inför – och är ett resultat av – sund ekonomisk politik.

Denna artikel är den första av sex föreläsningar hämtade ur boken Ekonomisk Politik, översatt till svenska av Per-Olof Samuelsson. De resterande föreläsningarna kommer att publiceras löpande och slutligen göras tillgängliga för nedladdning. Ett stort tack till Per-Olof för att han gjort denna översättning tillgänglig!

Kommentera på bloggen.

1 kommentarer till ”Första föreläsningen: Kapitalism

Kommentarer inaktiverade.