Rapport från lunchseminarium på Finansinspektionen

Måndag 16 maj höll jag ett lunchseminarium på Finansinspektionen. Jag hade blivit inbjuden att tala på temat ”Reglering, moralisk risk och bankkriser”. (Ladda ner presentation). Där var 50 åhörare och fullsatt, med ytterligare folk på väntelista.

I seminariet diskuterade jag bankverksamhet i princip, talade om de två olika typerna av banking, dvs depositionsbank kontra lånebank och beskrev hur problem uppstår när depositionsbanker börjar ägna sig åt låneverksamhet. Det leder som bekant till två problem, (1) att bankerna blir omedelbart insolventa, samt (2) att penningmängden ökar, vilket är motorn i konjunkturcykeln. Som exempel togs Stockholm Banco, Sveriges första bank och föregångare till Riksbanken. Den började 1656 med depositionsverksamhet, vilket förlöpte stabilt. Men när den 1661 började med låneverksamhet tog det bara tre år för den att göra bort sig och gå i konkurs, och Sveriges första bankförstatligande blev ett faktum.

Jag diskuterade en del kring de riskmått man använder för att hålla bankverksamheten sund, nämligen kapitaltäckning och kassakvot. Idag har bankerna ganska komplicerade och godtyckliga kapitaltäckningskrav på ca 7-8 procent, beroende på vilka typ av lån de utfärdar. De måste alltså ha 8 procent eget kapital för att kunna buffra dåliga lån med innan kreditförlust ska drabba insättare. Kapitaltäckning regleras i något som kallas ”Basel II”, vilket håller på att ersättas av ”Basel III” som intressant nog kommer att ge tillsynsmyndigheternas större subjektivt utrymme för bedömning av bankernas kapitaltäckningskrav. Intressant att notera är också att lån till staten inte kräver någon kapitaltäckning alls.

Dessvärre säger kapitaltäckning inget om kassakvot, dvs mängden kontanter i banken i förhållande till utestående avistasaldon (lönekonton, ”demand deposits”) dvs insättningar som kunderna har rätt att närsomhelst ta ut i kontanter. Kassakvoten är alltså ett mått på i vilken omfattning banken kan stå för sina åtaganden om omedelbar utbetalning. Jag hävdade att en kassakvot < 1 är bedrägeri. Faktum är att detta är ett mycket viktigare mått än kapitaltäckning, eftersom det är detta som gör banker insolventa och får folk att rusa till banken och hämta ut sina pengar när de anar oråd. Men för kassakvoten finns inga regler.

Jag påstod att all reglering är onödig, men OM man prompt vill ha något att reglera borde man sätta kassakrav på 100 procent och polisanmäla alla avvikelser som bedrägeri. Detta var en radikal och främmande tanke. EU lär ha på gång att eventuellt införa kassakrav, men OM det ens blir verklighet så är det först ca 2018, och i så fall på bara några procent. Frågan är om det hinner genomföras under EUs återstående livstid…

Diskuterade sedan Free banking, som kontrast till reglerad banking, dvs att ett fritt bankväsende reglerar sig själv genom tre mekanismer, och att Finansinspektionens verksamhet tillsammans med Riksbank och Riksgäld sätter dessa ur spel, och därmed i grund och botten är orsaken till konjunkturcykeln och finanskriserna.

Slutligen gjorde jag en snabb överblick över de senaste årens monetära lapptäcke av försök till det ena absurda systemet efter det andra. Diskuterade guldpriset som indikator på den förestående totalkollapsen, och berättade att jag nu ska sälja mitt hus.

Några frågor som dök upp var huruvida irrationella konsumenter verkligen kunde värna sitt eget bästa utan konsumentskydd, om guldet räcker till för en återgång till guldmyntfot, och om återgång till guld inte skulle gynna de rika på de fattigas bekostnad.

Summa sumarum var det en mycket trevlig lunchtillställning.

Inlägget postades i Blogg. Skapa ett bokmärke för länken.

5 kommentarer till ”Rapport från lunchseminarium på Finansinspektionen

  • Jag tror att vi står inför rätt så omvälvande ekonomiska tider, och det kan vara ett bra läge att skörda eventuella värdeuppgångar medan tid är 🙂

    Tvärtom vad de flesta tror så är hus inte en investering, utan en konsumtionsvara. Men de senaste årtiondenas osunda ränteläge har fått många att tro att det är en naturlag att hus alltid stiger i värde. Det tror inte jag.

  • Jo, det här är något jag ofta funderat på. Håller helt med om att husägande är en stor skuldfälla och logiskt sett (enligt Miseanskt tänkande) så bör man ju undvika att skuldsätta sig ifall man inte investerar i produktionmedel, MEN det är Keynesarna stor styr och ställer och dom agerar förutsägbart med att hålla dåliga banker under armarna och stödja de som i ett fritt samhälle bör gå i konkurs. Detta agerande medför ju att valutor späds ut med sedeltryck och och lån på lån och det i sin tur betyder ju att, precis som statens skulder, så kan även mina skulder betalas tillbaka med pengar som reduceras i värde och köpkraft… Med andra ord; bör man inte som sann kapitalist utnyttja detta idiotiska system och låna så mycket man överhuvudtaget kan för att sen investera på riktigt (guld, silver, kossor, höns eller en svarv)…Även ett hus blir väl lätt att betala av med en Weimar Krona så småningom (så länge man kan skaffa sig dessa)

  • Ja ett logiskt sätt att utnyttja det ekonomiska vansinnet är att belåna sig maximalt och sedan LÅSA räntan. Fastigheter har ju fördelen att tillåta hög belåning.

    Ett annat sätt att utnyttja galenskapen är att skörda värdestegringar och använda dem för att spekulera i kollaps 😉

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *