Lögnen om den brutala kapitalismen

Allt för få försvarar kapitalismen i den dagliga debatten. Ännu färre är det dock som är konsekventa i sitt försvar för kapitalismen. Inte så sällan hörs det från människor som påstår sig försvara kapitalismen att “nej, det är klart att det ibland var hemska förhållanden under 1800-talet, men det är inte den sortens kapitalism vi förespråkar idag.” Detta är både felaktigt och farligt.

Felaktigt därför att kapitalismens historia är en annan än den de flesta fick lära sig i skolan. Farligt därför att det implicit medger att kapitalismen inte är ett gott system i sig, utan att den fria marknadens mekanismer på något sätt bör styras, tyglas eller övervakas, så att “det inte blir som på 1800-talet.” Den som intar en sådan attityd är ingen försvarare av kapitalismen, utan en apologet.

”Alternativet hade varit svältdöden. Arbetarna skulle inte ha varit i livet, om det inte varit för kapitalismen!”

Faktum är att hela 1800-talet i många avseenden är missuppfattat och orättvist kritiserat av eftervärlden. De flesta har, mer eller mindre uttalat, uppfattningen att 1800-talet präglades av problem, krig, sociala umbäranden och brutal kolonialism. Alla dessa företeelser förekom visserligen under 1800-talet, men retrospektivt är det inte det som är utmärkande för århundradet.

1800-talets främsta kännetecken är snarare upplysningsanda, framstegsoptimism, vetenskapliga och tekniska landvinningar, frihandel och entreprenörskap. Faktiskt är det inte orimligt att betrakta 1800-talet som — inte i alla, men i många avseenden — det bästa århundradet i mänsklighetens historia. Det räcker att jämföra med 1900-talets totalitarism och blodbad för att inse många slående kontraster.

De positiva ting — individualism, yttrandefrihet, tolerans, ekonomisk globalisering — vi gärna förknippar med 1900-talet är, i de allra flesta fall, ett arv från 1800-talets idéer och färgstarka individer.

Hur förhåller det sig då egentligen med 1800-tals-kapitalismen? Historiker har i snart 200 år tenderat att vantolka förhållandena under den industriella revolutionens första decennier. Inte minst torde det bero på att de ofta saknar tillräckliga kunskaper i nationalekonomi.

Det finns dessutom en risk att de endast för vidare vad 1800- talets människor själva tyckte om kapitalismen, vilket kan vara intressant, men som knappast med nödvändighet ger en korrekt bild av de faktiska förhållandena. Slutligen är det stor risk att, som så ofta inom historievetenskapen, det förflutna betraktas utifrån nutidens perspektiv, attityder och normer, vilket är ohistoriskt ochhämmar förståelsen av det förgångna.

Att den framväxande skaran industriarbetare väldigt ofta levde under miserabla materiella villkor tycks dock många historiker vara eniga om. Hur korrekt är den bilden?

Det första, och viktigaste, att slå fast är att många arbetare inte hade levat alls om det inte vore för den begynnande industrikapitalismen. Under slutet av 1700-talet effektiviserades jordbruket, vilket ledde till en högre agrar avkastning och befolkningsökning.

Den ökande befolkningen blev för stor för att inrymmas i jordbruksnäringen — det var därför småbönder, torpare och drängar sökte sig till städernas framväxande fabriker. I och med de tekniska innovationer som gav upphov till industrialismen skapades en efterfrågan på arbetskraft som landsbygdens egendomslösa kunde fylla.

Alternativet hade varit svältdöden. Industriarbetarna skulle med andra ord inte ha varit i livet, om det inte varit för industrikapitalismen!

För det andra: arbetarnas många gånger usla levnadsstandard måste kontextualiseras. Med kontextualisering avses här att det gäller att förstå hur industriarbetarnas villkor betrak-tades av samtiden. I och med den enorma välståndsökning industrialismen gav stora mängder människor, vande sig allt fler oreflekterat vid en högre levnadsstandard.

Eländesbeskrivningarna av arbetarnas förhållanden kommer nästan uteslutande från människor i den växande medelklassen, som skaffat sig referensramar dittills inte skådade i historien. Saker de betraktade som positiva och självklara — möjlighet till fritid, barns och kvinnors exkludering från arbetsmarknaden, hygien — var okända för alla utom aristokratin bara 50-100 år tidigare.

De välsituerade borgarna förfasade sig över barnarbete, men glömde då bort att barnen genom hela mänsklighetens historia deltagit i jordbruksarbetet från späda år, liksom att fabriksarbetet var barnens enda möjlighet till överlevnad, undantaget prostitution och kriminalitet.

Det bör även hållas i minnet att många inom medelklassen hyste romantiskt-konservativa värderingar, vilket innebar vurm för en “återgång” till en pastoral landsbygdsidyll som aldrig existerat och, följdriktigt, misstro och förakt mot teknologi, maskiner och lönearbete.

Den bild av arbetarnas orättfärdiga armod vi lever med i dag är således en produkt av en perspektivlös medelklass missuppfattningar, värderingar och fördomar.

För det tredje: i den mån industriarbetarna levde under miserabla materiella villkor, berodde det snarare på statens intervention.

Ekonomisk-historisk forskning på 1800-talets England visar att anledningen till att fönstren i arbetarlängorna var så få och små var en skatt, som grundade sig på arealen av fönsterglas i en byggnad.

Att fönstren var få berodde alltså på en ekonomisk nödvändighet, framtvingad av staten. Alla de andra sätt genom vilka staten reglerade, beskattade och hämmade ekonomin verkade på samma sätt menligt — främst på just de sämst situerade, vars marginaler var minst (i den mån de fanns alls).

För det fjärde och sista: även om arbetarnas löner till en början var jämförelsevis låga, kom de med tiden att öka. Industriernas krav växte successivt från att efterfråga okvalificerad arbetskraft vars främsta tillgång var fysisk styrka, till att kräva allt mer kunniga och sofistikerade arbetare för komplexa industriella produktionsprocesser.

I och med det tilltog även lönekonkurrensen, vilket fick som följd att industriarbetarna som helhet fick kraftigt ökade reallöner under hela 1800-talet. Uppfattningen om kapitalisternas utsugning och ständiga nedåtpressande av arbetarlönerna är således inget annat än en myt.

Sammanfattningsvis: det går inte att förneka att den arbetskraft den tidiga industrikapitalismen använde sig av ofta levde under magra förhållanden. Inte heller skall förekomsten av barnarbete förringas.

En nyanserad bild av det förflutna ger dock vid handen att inget av detta var något som på en negativt sätt bör tillskrivas kapitalismen. 1800-talets kapitalism bör, om något, betraktas som en utveckling som gav ett allt större välstånd åt allt fler människor, på ingens bekostnad. För att låta Ludwig von Mises avsluta:

”Det är hemskt att sådana dåliga situationer existerade. […] Orsaken till denna ondska var den pre-kapitalistiska ekonomiska ordningen, den ”gamla goda tidens” ordning […] Laisse-faire-ideologin och dess avkomling, den ”industriella revolutionen”, sprängde upp de ideologiska och institutionella barriär som stod i vägen för utveckling och välstånd. […] Kapitalismens historia i Storbrittanien precis som i alla andra kapitalistiska länder är historien om en aldrig sinande tendens mot förbättringen av lönearbetarnas levnadsstandard”. *

Denna artikel publicerades ursprungligen i Libertarianskt Forum, nummer 2, mars 2003.

* Översättningen av citatet är redaktionens eget. I originalartikeln var citatet på engelska.

Kommentera på bloggen.