Det man ser och det man inte ser, del 1

Det ligger en förrädisk enkelhet i argumentationen bakom marknadsregleringar. Det man direkt ser som en reglerings effekter är hur kapital dirigeras till den plats där det gör som mest nytta. Men det förrädiska i resonemanget ligger i det man inte ser – att varje reglering alltid innebär en förlust för samhället som helhet.

I ekonomin ger en handling, en vana, en institution, en lag, inte bara en effekt, utan en hel serie av effekter. Av dessa effekter är det bara den första som är omedelbar; den visar sig på samma gång som sin orsak, och man ser den. De andra följer först senare, och man ser dem inte. Man får vara glad om man förutser dem.

Det finns egentligen bara en skillnad mellan en dålig och en bra ekonom: den dålige nöjer sig med den synliga effekten, medan den gode räknar med både den synliga effekten och de som måste förutses.

Men den här skillnaden är enorm, för det är nästan alltid så att när den omedelbara konsekvensen är förmånlig, så är de senare konsekvenserna förödande, och vice versa. Därav följer att den dålige ekonomen strävar efter ett omedelbart gott som följs av ett större ont. Den gode ekonomen däremot strävar efter ett större gott på lång sikt, till priset av något litet ont idag.

Det är för övrigt likadant med hälsa och moral. Det är ofta så att ju godare den första frukten är av en vana, desto bittrare är de senare. Ta till exempel missbruk, lättja, slöseri. När en person lockas av den effekt han ser, och inte har lärt sig urskilja dem man inte ser, så ger han sig hän åt dåliga vanor, inte bara på grund av läggning, utan medvetet.

Det här förklarar människans av nödvändighet svåra utveckling. Okunskapen omger hennes vagga, därför styr hon sina handlingar enligt deras första konsekvenser, de enda hon kan se i början. Det dröjer länge innan hon kan ta med de andra i beräkningen. Två mycket olika lärare lär henne den läxan: erfarenhet och förutseende. Erfarenheten är effektiv men brutal. Den lär oss alla konsekvenser av en handling genom att låta oss känna dem, och vi kan inte låta bli att lära oss att elden bränner, när vi väl har bränt oss. Om möjligt skulle jag vilja ersätta den här hårde läraren med en mildare, nämligen förutseendet. Därför ska jag undersöka några olika ekonomiska fenomen och deras synliga respektive osynliga konsekvenser.

I. Den krossade fönsterrutan
Har ni någonsin sett den gode medborgaren Jacques Bonhommes [2] ilska när hans ohängde son har råkat krossa en fönsterruta? Om ni har sett den kalabaliken så har ni säkert konstaterat att alla närvarande, om de så är så många som trettio, säger samma sak för att trösta den stackars ägaren av glasrutan:

”Inget ont som inte för något gott med sig. Det är sådana här olyckor som håller industrin igång. Alla har ju rätt att försörja sig. Vad skulle glasmästarna göra om det aldrig gick sönder några glasrutor?”

Bakom det tröstande talet ligger en hel teori som förtjänar att avslöjas i det här enkla fallet, eftersom exakt samma teori tyvärr styr de flesta av våra ekonomiska institutioner.

Antag att det kostar sex francs att reparera skadan. Om man då vill säga att olyckan gör glasmästarindustrin sex francs rikare, och uppmuntrar industrin med den summan, så håller jag med. Jag säger inte emot på något vis, det är ett korrekt resonemang. Glasmästaren kommer, gör sitt jobb, får sex francs, gnuggar sina händer och välsignar i tysthet det hemska barnet. Det är det man ser.

Men om man på grund av detta drar slutsatsen, som man så ofta gör, att det är bra att man har sönder fönster, att det får pengarna att cirkulera, då måste jag ropa: stopp där! Er teori begränsar sig till den man ser, den glömmer bort det man inte ser.

Man ser inte att vår medborgare, efter att ha lagt sex francs på en sak, inte kan lägga dem på något annat. Man ser inte att om han inte hade behövt köpa en ny ruta, hade han köpt till exempel ett par nya skor eller en ny bok till sitt bibliotek.

Kort sagt, han hade använt sina sex francs till något som han nu inte kan göra.

Låt oss nu titta på näringslivet som helhet. Det krossade fönstret berikar glasmästarindustrin med sex francs; det är det man ser.

Om glaset inte hade gått sönder hade vår man berikat skomakarbranschen (eller vilken annan som helst) med sex francs. Det är det man inte ser.

Och om man tar med i beräkningen både det man inte ser, därför att det är en negativ faktor, och det man ser, därför att det är en positiv faktor, så borde man förstå att det för näringslivet som helhet, eller för nationens arbetsmarknad, inte spelar någon roll om glasrutor går sönder eller inte.

Låt oss nu titta på Jacques Bonhomme.

I den första hypotesen, den med det krossade fönstret, gör han av med sex francs och kan njuta av ett helt fönster. Det är varken mer eller mindre än innan. I den andra, den där inget fönster krossas, skulle han ha betalat sex francs för ett par skor, och hade då haft nöjet av både ett par nya skor och ett helt fönster.

Jacques Bonhomme är ju en del av samhället, och räknar man samhällets samlade arbete och tillfredsställelse, så måste man dra slutsatsen att det har förlorat värdet av den krossade rutan.

Därifrån kommer man, om man generaliserar, till den oväntade slutsatsen: ”Samhället förlorar värdet av de saker som förstörs i onödan” och följande aforism som får håret att resa sig på protektionisterna: ”Att slå sönder, förstöra och förskingra uppmuntrar inte landets arbete”. Eller, kortare;

”Förstörelse är inte produktivt”.

Vad kommer Le Moniteur Industriel [3] att säga om det här, eller anhängarna av Saint-Chamans, som så exakt har räknat ut vad industrin skulle tjäna på att Paris brann ned, på grund av att alla hus måste byggas upp igen?

Jag är ledsen att jag måste förstöra hans sinnrika uträkningar, speciellt som de har legat till grund för vår lagstiftning. Men jag ber honom att börja om, och ta med i beräkningen det man inte ser bredvid det man ser.

Läsaren måste försöka se att det inte bara finns två, utan tre, personer i det lilla drama jag har presenterat. Den första är Jacques Bonhomme, som representerar konsumenten som på grund av förstörelsen bara får åtnjuta en sak i stället för två. Den andra, glasmästaren, visar oss producenten som tjänar på olyckan. Den tredje är skomakaren (eller vilken annan företagare som helst) som förlorar lika mycket på samma olycka. Den här tredje personen, han som alltid får stå i skuggan och som personifierar det man inte ser, är en nödvändig del av problematiken. Det är han som får oss att förstå hur absurt det är att se vinst i förstörelsen. Han skall också snart hjälpa oss att förstå att det är lika absurt att se vinst i ett handelshinder, som ju egentligen inte är något annat än partiell förstörelse. Så, om ni går till roten med alla argument för handelsrestriktioner, kommer ni bara att hitta parafraser på den vulgära klichén ”Vad skulle glasmästarna göra om det aldrig gick sönder några glasrutor?”

[1] Originaltitel: Ce qu’on voit et ce qu’on ne voit pas, 1850. Om annat ej anges är fotnoterna översättarens förklaringar.
[2] Franskans Jacques Bonhomme motsvarar ungefär svenskans Medelsvensson, och betecknar den praktiske, ansvarstagande, hederlige fransmannen.
[3] Den franska protektionistiska industrins tidning.

Denna artikel publicerades ursprungligen i Libertarianskt forum, nummer 5, 2003, och översattes till svenska av Charlotte Alleson.

Kommentera på bloggen.

1 kommentarer till ”Det man ser och det man inte ser, del 1

Kommentarer inaktiverade.