Svenska frihetskämpar, förena eder! Bli Patreon

Garantier vi varken kan eller vill ge

Portugal föll och nu ska EU:s så kallade stabiliseringsfond tas i bruk, det vill säga de dryga 400 miljarder euro som EU och IMF har avsatt för att hålla fallande ekonomier under armarna. Hur mycket som Portugal kommer att behöva vet man inte ännu, men flera miljarder blir det åtminstone. På något sätt känns det som att dessa belopp har tappat sin innebörd. Är det någon som på allvar kan skilja på 10, 100 eller 1,000 miljarder längre? Spelar det ens någon roll? Det tycks ju finnas hur många miljarder som helst. Eller gör det faktiskt det?

Nej, det gör det förstås inte. Det finns inga miljarder i stabiliseringsfonden. Den flyktigaste anblicken på EU:s medlemsländer gör klart att inget land har en massa miljarder skräpandes som kan sättas i en fond. Det har inte ECB heller. Stabiliseringsfonden är en pakt vars syfte är att ställa upp som borgensman för krisdrabbade länder, att ge garantier för att lugna de som på riktigt ska låna pengar till Portugal. De verkliga långivarna är andra länder som Kina och internationella banker, det vill säga de som faktiskt har pengar eller har privilegiet att kunna skapa pengar själv. Bland dem lär flera av de som redan har lånat en massa pengar till Portugal finnas med.

Läs hela artikeln, av Kaj Grüssner.

Inlägget postades i Blogg. Skapa ett bokmärke för länken.

Svenska frihetskämpar, förena eder! Bli Patreon

2 kommentarer till ”Garantier vi varken kan eller vill ge

  • Jag är född med skulden från fyrtiotalisterna, på vilket sätt är det gångbart, rent liberalt, att jag tvingas återbetala synderna av mina fäder?

    Det är det inte. Jag tänker inte betala, och jag ser inga problem med att dö med skulden intakt (helst påökad lite, så jag kan roffa likt mina fäder)

    Vem som i slutet får betala, ja det skiter jag naturligtvis i.

    🙂

  • Det är rätt många som inte vill betala för föregående generationers skuldfinasierade konsumtion. Tyvärr innebär dagens välfärdssystem precis det: dagens generation konsumerar och de kommande generationerna betalar.

    Förr i tiden var det en hederssak för föräldrarna att lämna någon sorts förmögenhet till sina barn, att se till att barnen fick det bättre än vad föräldrarna hade det. Nu är det precis tvärtom. Föräldrarna gör allt vad de kan för att lämna en så stor skuldbörda som möjligt till sina barn och barnbarn.

    Det här utvecklingen är en naturlig konsekvens av välfärdsstaten. Typiskt vänsterpolitiker också. De talar högt och brett om solidaritet, men den politik de förespråkar leder till raka motsatsen, till den milda grad att föräldrarna berövar sina barn en ljus framtid.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *