En keynesiansk kritik av den österrikiska bakfylleteorin

Efter kursen i verlighetsekonomi har det kommit in en del frågor från deltagare. En av dessa gäller en kritik av den österrikiska konjunkturcykelteorin som ekonomipristagaren Paul Krugman publicerade år 1998. Här följer texten med mina kommentarer insprängda.

A few weeks ago, a journalist devoted a substantial part of a profile of yours truly to my failure to pay due attention to the ”Austrian theory” of the business cycle—a theory that I regard as being about as worthy of serious study as the phlogiston theory of fire. Oh well. But the incident set me thinking—not so much about that particular theory as about the general worldview behind it. Call it the overinvestment theory of recessions, or ”liquidationism,” or just call it the ”hangover theory.” It is the idea that slumps are the price we pay for booms, that the suffering the economy experiences during a recession is a necessary punishment for the excesses of the previous expansion.
The hangover theory is perversely seductive—not because it offers an easy way out, but because it doesn’t. It turns the wiggles on our charts into a morality play, a tale of hubris and downfall. And it offers adherents the special pleasure of dispensing painful advice with a clear conscience, secure in the belief that they are not heartless but merely practicing tough love.

Krugman börjar i god retorisk anda att ladda med lite känslor. Kraschen är naturligtvis inget straff för omoraliskt uppförande, det är bara en mekanisk konsekvens av ett visst agerande. Österrikisk ekonomi är en ”positiv” vetenskap i betydelsen värdefri, precis som all god vetenskap försöker vara. Naturligtvis kan man sedan använda österrikiska insikter till att utforma politik för att uppfylla vissa subjektiva mål. Även om österrikiska insikter tenderar att framkalla en förkärlek för frihet och laissez-faire, kan man naturligtvis vara lagd åt att älska boom-krasch-boom. Precis som man kan använda kunskap om atomfysik till att bygga både kraftverk och atombomber kan man använda kunskap om ekonomisk mekanik till att möjliggöra både välstånd och finanskriser.

Österrikisk teori visar faktiskt en väg ut: laissez-faire, men den kanske inte är tillräckligt ”easy” för den som vill lova guld, gröna skogar och frihet från obehag. Faktum är dock att det inte finns någon smärtfri väg ut ur en högkonjunktur. Vad som kanske är viktigare än utvägen är att österrikisk teori visar hur man undviker att trilla dit överhuvudtaget. Men eftersom det mesta av den politik som vår tids fixare köper röster med är just sådant som leder till ekonomiska problem, och österrikisk teori tydligt visar på de negativa konsekvenserna, har österrikisk ekonomi naturligtvis mycket svag attraktionskraft på fixare.

Powerful as these seductions may be, they must be resisted—for the hangover theory is disastrously wrongheaded. Recessions are not necessary consequences of booms. They can and should be fought, not with austerity but with liberality—with policies that encourage people to spend more, not less.

Man måste förstå varför människor och företag plötsligt spenderar mindre. Om man gör det så inser man att mer pengar inte hjälper. Mer om detta nedan.

Nor is this merely an academic argument: The hangover theory can do real harm. Liquidationist views played an important role in the spread of the Great Depression—with Austrian theorists such as Friedrich von Hayek and Joseph Schumpeter strenuously arguing, in the very depths of that depression, against any attempt to restore ”sham” prosperity by expanding credit and the money supply. And these same views are doing their bit to inhibit recovery in the world’s depressed economies at this very moment.

Det finns många tolkningar av vad som hände under den stora depressionen. Men år 1914 skapades the Federal Reserve System. Det tog dem bara 6-7 år att skapa en rejäl högkonjunktur och krash, som inträffade 1920-21. Förutsättningarna i den kraschen var väldigt lika de som rådde i början på den Stora depressionen. Men 1921 blev Harding president och det enda han gjorde i respons på kraschen var att han skar ner statsapparaten och gick sedan ut och spelade poker. De som hade satsat fel fick bära hundhuvud, priser och löner anpassade sig snart till verkligheten och resultatet var att det problemen blåste över relativt fort. Harding kallas ibland USAs ”sämste” president på grund av hans passivitet.

Eftersom the Fed fanns kvar så uppstod snart en ny bubbla, kallad det ”glada 20-talet”. Den sprack 1929. Men Roosevelt som då var president var en fixare, och sådana nöjer sig inte med att sitta passivt och se på när människor löser sina egna problem. The New Deal skulle lösa allt åt alla. Löner fixerades, priser fixerades, et cetera. Det gjorde att problemen kraftigt förvärrades och förlängdes eftersom anpassningsprocessen motarbetades med ett lapptäcke av kontraproduktiva åtgärder.

Det andra världskriget kom som en räddning. Genom krig och mobilisering kan man nämligen konfiskera egendom och produktion i stor skala för att föda soldater och bygga tunga maskiner. Genom att skicka värnpliktiga ut i krig döljer man också på ett snyggt sätt arbetslösheten. Problem solved. Många krig har startas som distraktion på detta vis.

The many variants of the hangover theory all go something like this: In the beginning, an investment boom gets out of hand. Maybe excessive money creation or reckless bank lending drives it, maybe it is simply a matter of irrational exuberance on the part of entrepreneurs. Whatever the reason, all that investment leads to the creation of too much capacity—of factories that cannot find markets, of office buildings that cannot find tenants. Since construction projects take time to complete, however, the boom can proceed for a while before its unsoundness becomes apparent. Eventually, however, reality strikes—investors go bust and investment spending collapses. The result is a slump whose depth is in proportion to the previous excesses. Moreover, that slump is part of the necessary healing process: The excess capacity gets worked off, prices and wages fall from their excessive boom levels, and only then is the economy ready to recover.

Faktiskt en ganska rättvis beskrivning av den österrikiska cykelteorin. Förutom att han är otydlig på vad som skapar boomen. Österrikare hävdar att i praktiken skapas boomen nästan alltid av just överflöd av pengar och krediter. Det är inte bara en psykologisk och mystisk ”irrational exuberance” som ligger bakom. Mer generellt kan man dock säga att en boom skapas av en kraftig störning av prissystemet. Ett överflöd på pengar i banksystemet sänker priset på pengar (räntan) på ett konstgjort vis och orsakar en kraftig sådan störning.

Except for that last bit about the virtues of recessions, this is not a bad story about investment cycles. Anyone who has watched the ups and downs of, say, Boston’s real estate market over the past 20 years can tell you that episodes in which overoptimism and overbuilding are followed by a bleary-eyed morning after are very much a part of real life.

Naturligtvis är recessioner varken dygdiga eller trevliga. De är obehagliga. Men en recession innebär bara att ekonomin omgrupperar till verkliga förhållanden. Man kan inte komma runt verkligheten, inte ens med det vanliga receptet på mera pengar.

But let’s ask a seemingly silly question: Why should the ups and downs of investment demand lead to ups and downs in the economy as a whole? Don’t say that it’s obvious—although investment cycles clearly are associated with economywide recessions and recoveries in practice, a theory is supposed to explain observed correlations, not just assume them. And in fact the key to the Keynesian revolution in economic thought—a revolution that made hangover theory in general and Austrian theory in particular as obsolete as epicycles—was John Maynard Keynes’ realization that the crucial question was not why investment demand sometimes declines, but why such declines cause the whole economy to slump.

Detta är en nyckelfråga, och den är mycket riktigt inte ”obvious”. Dagligdags går företag omkull som har satsat fel eller för att människors preferenser ändras och företagen inte hänger med. Inget konstigt med det. Men en krasch karaktäriseras av att många företag på en gång går omkull, givetvis med hög arbetslöshet som följd. Många av de som satsat fel har gjort det för att billiga krediter har lockat dem att starta projekt som under normala ränteförhållanden hade varit olönsamma. När så företag börjar kollapsa drabbas deras banker som försett dem med kredit, och även underleverantörerna och deras banker etc. Bankerna, som ju efter kreditexpansion har fractional reserves, är per definition insolventa. De måste nu minska sin riskexponering vilket leder till en kreditkontraktion. När en bank börjar dra öronen åt sig och dra in krediter måste även de andra bankerna göra det, eftersom en bank som plötsligt minskar sina krediter blir ett farligt hot mot de andra bankerna som fortfarande har stora krediter utestående på tunna reserver. Man får en kedjereaktion i banksystemet som leder till en kreditimplosion. Den plötsliga kreditkontraktionen leder att många vansinniga projekt inte bara blir olönsamma utan rent av omöjliga. Även vettiga företag drabbas när de vettlösa försvinner som kunder och bankerna drar in krediter. Därför får man en systemisk kollaps. Det är den österrikiska förklaringen, och den är varken trivial, eller bara ett ”antagande”.

Here’s the problem: As a matter of simple arithmetic, total spending in the economy is necessarily equal to total income (every sale is also a purchase, and vice versa). So if people decide to spend less on investment goods, doesn’t that mean that they must be deciding to spend more on consumption goods—implying that an investment slump should always be accompanied by a corresponding consumption boom? And if so why should there be a rise in unemployment?

Den där aritmetiken beskriver en ”identitet”, dvs. något självklart. Som insikt är den lika djupsinnig som att säga att ”allt vatten som rinner in i röret rinner även ut ur röret”. Men identiteten säger till exempel inget om hur mycket som rinner vid en viss tidpunkt, och flödet kan givetvis variera med tiden, liksom spending (=income) kan variera. En krasch i “investeringssektorn” kommer inte att leda till en automatisk och total överföring av resurser och arbetare till “konsumtionsektorn” och skapa en boom där.

Anta som exempel en liten glad ekonomi med tio personer, där på grund av lättvindiga krediter nio bygger hus och en är bonde och odlar vete. Plötsligt inser folket att det byggts för mycket hus som inte kan säljas, varpå plötsligt bara en kan försörja sig på husbyggnad, medan åtta blir arbetslösa, och bonden fortfarande odlar vete. Identiteten gäller än, dvs det är fortfarande sant att det som köps är det som producerats, men samtidigt med identiteten vi har massarbetslöshet tills de åtta hittar något annat att göra. Dvs. identiteten gäller än men den garanterar inte bibehållen sysselsättning. Med tiden skulle de arbetslösa säkert hitta andra jobb som att fiska eller bygga iPhones, som är mer efterfrågat för konsumenterna än fler hus. Om man istället lyckas lura husbyggarna att fortsätta bygga hus, till exempel med nytryckta pengar som man delar ut, blir ju överkapaciteten på hus bara värre, och när det till slut smäller blir det en ännu längre baksmälla innan verklig efterfrågan på hus kommer igång igen.

Most modern hangover theorists probably don’t even realize this is a problem for their story. Nor did those supposedly deep Austrian theorists answer the riddle. The best that von Hayek or Schumpeter could come up with was the vague suggestion that unemployment was a frictional problem created as the economy transferred workers from a bloated investment goods sector back to the production of consumer goods. (Hence their opposition to any attempt to increase demand: This would leave ”part of the work of depression undone,” since mass unemployment was part of the process of ”adapting the structure of production.”)

Det Hayek beskrev är just fenomenet jag exemplifierade ovan, och det är ingen “vag beskrivning”. Saker tar tid att anpassa sig till nya förhållanden. En arbetslös husbyggare kan inte tillverka iPhones nästa dag, han måste förvärva nya kunskaper först. I Keynes och Adam Smiths enkla världar är en arbetare som en orange industrirobot från ABB: bara byt ut verktygen i hans händer så kan en raketbyggare genast bli möbelsnickare. I verkligheten måste arbetaren dessutom förmodligen gå ner i lön, vilket kan ta tid att acceptera. Nya maskiner behöver skaffas för nya arbetare. Bankerna måste repareras innan de vågar låna ut igen. Et cetera, et cetera. Den österrikiska skolan är fixerad vid det ganska självklara faktum att saker tar tid.

Den Keynesianska världen är dessutom särdeles aggregerad och makroskopisk. Till exempel delar man upp ”spending” i Konsumtion och Investeringar. Enligt österrikiskt synsätt är det totalt värdelöst att tala om ”the investment sector”. En investering är inte vilken investering som helst. Produktionsapparaten är en komplicerad, intrikat sammanflätad struktur av specifika maskiner och processer, som man därför kallar kapitalstruktur. Hela apparaten och alla dess interna kopplingar måste anpassa sig till nya förhållanden.

Likaså är det abstrakta, trubbiga begreppet ”demand” analytiskt värdelöst. Vadå ”increase demand”? Efterfrågan på VAD? Och efterfrågan är ju i princip oändlig och kan som sådan inte ökas. Men även om efterfrågan är oändlig måste varupriser först landa på marken igen innan folk är villiga att avstå sina resurser i utbyte.

But in that case, why doesn’t the investment boom—which presumably requires a transfer of workers in the opposite direction—also generate mass unemployment?

Låt oss acceptera den aggregerade världsbilden för ett ögonblick. Han frågar nu varför det bara skulle bli arbetslöshet i kraschen, när arbetare migrerar från vettlös investeringsproduktion till den kompenserande konsumtionsvaruproduktionen, och inte i boomen när arbetare lockas från konsumtion till investeringar. Det är inte själva migrationen som är problemet, utan tidsaspekten. I boomen råder en dragkamp som leder till att arbetare i större utsträckning dras till investeringssektorn. Det är en process som tar tid, och med tiden utbildas och inlemmas de i produktionen. När kraschen kommer går det däremot fort. Investeringsarbetarna blir utsparkade kompanivis ur produktionen i en takt som är mycket högre än konsumtionsproduktionen initialt hinner svälja dem. Eftersom arbetare är en knapp resurs kommer konsumtionssektorn (och annan investeringsproduktion) med tiden att ta över en del av arbetarna och lära om dem, men i den verkliga världen tar det tid. I den processen bör man som fixare hålla fingrarna borta.

And anyway, this story bears little resemblance to what actually happens in a recession, when every industry—not just the investment sector—normally contracts.

Ingen österrikare hävdar att bara ”investeringssektorn” drabbas i kraschen. Klart att konsumtion också påverkas när människor blir av med sina inkomster, och de börjar öka sina sparbuffertar för osäkra tider. Intressant nog visar det sig dock empiriskt att konsumtionsledet brukar vara mindre konjunkturkänsligt.

As is so often the case in economics (or for that matter in any intellectual endeavor), the explanation of how recessions can happen, though arrived at only after an epic intellectual journey, turns out to be extremely simple. A recession happens when, for whatever reason, a large part of the private sector tries to increase its cash reserves at the same time. Yet, for all its simplicity, the insight that a slump is about an excess demand for money makes nonsense of the whole hangover theory. For if the problem is that collectively people want to hold more money than there is in circulation, why not simply increase the supply of money?

Kraschen påstås alltså komma när den privata sektorn, dvs. oftast investerare, plötsligt vill hålla i sina pengar istället för att konsumera. Det är då den goda staten träder in med nya fräscha pengar och räddar ”efterfrågan”. Han avkräver den österrikiska skolan svar på varför många industrier faller samtidigt i kraschen, vilket ovan besvarats, men samtidigt ger han ingen förklaring på varför en stor del av den privata sektorn så plötsligt bestämmer sig för att sitta på kontanterna istället för att spendera dem. Det är här de mytiska djurandarna träder in; den privata investeringssektorns “animal spirits” drabbas plötsligt och oförklarligt av stora skälvan i en form av psykologisk mass-skräck. Detta är pseudovetenskap när den är som mest underhållande. Det är klart att entreprenörer drabbas av skräck när de ser företag och projekt kollapsa omkring sig och blir mer försiktiga, vilket leder till en kedjereaktion av försiktighet och mindre spending. Men detta är inte förklaringen till att cykeln uppstår, utan bara slutfasen av den. Som Keynesian inser man inte att boomen är själva problemet som leder till kraschen utan man ser den som ett idealtillstånd.

Att aktörerna vill hålla mer kontanter ibland är annars inget problem. Det leder bara till att vissa priser faller, vilket leder till att lägre marknadspriser etableras, och därmed till ett mindre behov att hålla kontanter. Med en korrekt förståelse av pengar och priser kan man se att detta inte är ett problem eller skäl till en allmän hamstringsepidemi och efterfrågekollaps.

You may tell me that it’s not that simple, that during the previous boom businessmen made bad investments and banks made bad loans. Well, fine. Junk the bad investments and write off the bad loans. Why should this require that perfectly good productive capacity be left idle?

The hangover theory, then, turns out to be intellectually incoherent; nobody has managed to explain why bad investments in the past require the unemployment of good workers in the present.

Kapacitet kommer att stå oanvänd eftersom den produktion som den är byggd för inte kan tillverkas och säljas med vinst till de priser köparna nu är villiga att betala. Kapacitet är inte vilken kapacitet som helst. Omställning tar tid. Det är den enkla förklaringen till varför felaktiga investeringar leder till oanvänd kapacitet. De arbetare som bemannat produktionskapaciteten måste hitta nya jobb till nya löner. Under tiden är de arbetslösa. Därför leder dåliga investeringar till arbetslöshet.

Yet the theory has powerful emotional appeal. Usually that appeal is strongest for conservatives, who can’t stand the thought that positive action by governments (let alone— horrors!—printing money) can ever be a good idea. Some libertarians extol the Austrian theory, not because they have really thought that theory through, but because they feel the need for some prestigious alternative to the perceived statist implications of Keynesianism. And some people probably are attracted to Austrianism because they imagine that it devalues the intellectual pretensions of economics professors. But moderates and liberals are not immune to the theory’s seductive charms—especially when it gives them a chance to lecture others on their failings.

Man kan ju också hävda att Keynesianismen appellerar till fixare av alla slag, eftersom den ger staten en central roll och därmed tillhandahåller en intellektuell underbyggnad till de åtgärder dess styrmän ändå vill företaga. Man kan också hävda att läran är attraktiv för de som bara orkar se världen i mycket låg upplösning: Investeringar, Konsumtion, Arbetslöshet, Sparande, Ränta, etc.

Few Western commentators have resisted the temptation to turn Asia’s economic woes into an occasion for moralizing on the region’s past sins. How many articles have you read blaming Japan’s current malaise on the excesses of the ”bubble economy” of the 1980s—even though that bubble burst almost a decade ago? How many editorials have you seen warning that credit expansion in Korea or Malaysia is a terrible idea, because after all it was excessive credit expansion that created the problem in the first place?

Ja bubblan sprack för länge sen i Japan. Och så länge man fortsätter motarbeta korrektionen där kommer det ta tid att komma tillbaka. Eftersom artikeln skrevs 1998, så kan vi idag beskåda samma mönster i USA som i Japan. Frågan är om inte också Kina fortare än vi tror kommer trilla ner i samma fälla.

And the Asians—the Japanese in particular—take such strictures seriously. One often hears that Japan is adrift because its politicians refuse to make hard choices, to take on vested interests. The truth is that the Japanese have been remarkably willing to make hard choices, such as raising taxes sharply in 1997. Indeed, they are in trouble partly because they insist on making hard choices, when what the economy really needs is to take the easy way out. The Great Depression happened largely because policy-makers imagined that austerity was the way to fight a recession; the not-so-great depression that has enveloped much of Asia has been worsened by the same instinct.

Japanerna har verkligen fått utstå många ”strictures” av sina fixare. Till exempel högre skatter och plundrade besparingar, åtgärder som knappast främjar återhämtning. Japanerna behöver sannerligen en ”easy way out”, och den kallas kallas laissez-faire.

Keynes had it right: Often, if not always, ”it is ideas, not vested interests, that are dangerous for good or evil.”

Kanske det. Men en av de farligaste idéerna är just Keynesianismen. Och detta speciellt eftersom den är så fullständigt nerlusad av anhängare med särintressen.

Kommentera på bloggen.