En keynesiansk kritik av den österrikiska bakfylleteorin

Efter kursen i verlighetsekonomi har det kommit in en del frågor från deltagare. En av dessa gäller en kritik av den österrikiska konjunkturcykelteorin som ekonomipristagaren Paul Krugman publicerade år 1998. Här följer texten med mina kommentarer insprängda.

A few weeks ago, a journalist devoted a substantial part of a profile of yours truly to my failure to pay due attention to the ”Austrian theory” of the business cycle—a theory that I regard as being about as worthy of serious study as the phlogiston theory of fire. Oh well. But the incident set me thinking—not so much about that particular theory as about the general worldview behind it. Call it the overinvestment theory of recessions, or ”liquidationism,” or just call it the ”hangover theory.” It is the idea that slumps are the price we pay for booms, that the suffering the economy experiences during a recession is a necessary punishment for the excesses of the previous expansion.
The hangover theory is perversely seductive—not because it offers an easy way out, but because it doesn’t. It turns the wiggles on our charts into a morality play, a tale of hubris and downfall. And it offers adherents the special pleasure of dispensing painful advice with a clear conscience, secure in the belief that they are not heartless but merely practicing tough love.

Krugman börjar i god retorisk anda att ladda med lite känslor. Kraschen är naturligtvis inget straff för omoraliskt uppförande, det är bara en mekanisk konsekvens av ett visst agerande. Österrikisk ekonomi är en ”positiv” vetenskap i betydelsen värdefri, precis som all god vetenskap försöker vara. Naturligtvis kan man sedan använda österrikiska insikter till att utforma politik för att uppfylla vissa subjektiva mål. Även om österrikiska insikter tenderar att framkalla en förkärlek för frihet och laissez-faire, kan man naturligtvis vara lagd åt att älska boom-krasch-boom. Precis som man kan använda kunskap om atomfysik till att bygga både kraftverk och atombomber kan man använda kunskap om ekonomisk mekanik till att möjliggöra både välstånd och finanskriser.

Läs hela artikeln, av Klaus Bernpaintner.

För mer information, se:
Vikten av kapitalteori – Robert Murphy.
Mitt svar till Paul Krugman – Robert Muprhy.
Hausse eller krasch – vilket kommer först? – Klaus Bernpaintner.
Konjunkturcykler i mikrokosmos – George Reisman
Den österrikiska teorin om konjunkturcykeln – Ludwig von Mises
Förväntningar och den österrikiska konjunkturcykeln – Frank Shostak.
Varför uppkommer konjunkturcykelns hög- och lågkonjunkturer – Torgny Persson.

Inlägget postades i Blogg. Skapa ett bokmärke för länken.

32 kommentarer till ”En keynesiansk kritik av den österrikiska bakfylleteorin

  • Fint. Dock, eftersom den vedertagna vyn är att Herbert Hoover var en rackans laizzes-faire-idkare utan koppling till verkligheten och att Roosevelts fixande var nödvändigt för att trassla sig ur det frimarknadskaos som skapats av den gediget frihetsförfäktande Hoover, bör det påpekas att även om FDR var mer interventionistisk än HH, var HH trots allt vänligare inställd till stimulus osv än alla sina företrädare. Också han utökade den statliga budgeten samt lade grunden till många New Deal-program. Påpekas här och här, bland annat.

  • Jag tror att du lite grand missförstår krugman. Den centrala frågan är varför allting backar i en recession, vilket tvingar fram en distinktion mellan å ena sidan impulsen som triggar recessinen och själva kollapsen i sig. Brad delong uppskattar värdet av dessa magnituder som 1:40 globalt sett, dvs, krisens impuls var en yra på husmarknaden, men den recssion som sedan följde multiplicerade impulsen 40 gånger. När man studerar den exakta mekaniken för hur denna multiplicering går till så ser man att stora delar av den Österrikiska förklaringen med dess tillhörande rekommendationer för politik är tämligen irrelevanta.

    Själva arbetshästen i recessinoen är ett preferensskifte, inte från en nyligen producerad vara till en annan, utan från varor till pengar, dvs. say’s lag brakar fullständigt samman. Om någon hade en preferenslista som såg ut som {bil, TV…} så ser den i krisen ut som {kontanter för att möta en osäker framtid, bil, TV}. Detta skifte är vad som verkligen får en impuls att bli en kollaps, och skiftet är på flera sätt självförstärkande. Detta visar varför också Österrikarnas historia om att produktionsapparaten är felkalibrerad inte är så relevant, även om många byggarbetare får se sig om efter nytt jobb därför husproduktionen är långsiktigt ohållbar, så är byggsektorn inte krisens stora rörelse, det är implulsen, men det är bara en liten del av själva krisen; alla sektorer backar, och det beror inte på fel i produktionsstrukturen, utan det beror på en kollaps i den aggregerade efterfrågan som har sin grund i ett preferensskifte från varor till pengar.

    När krisen är över kommer individen ovan troligen fortfarande ha sin preferenslista {bil, TV}. Den överväldigande delen av den likvidering som sker beror inte på felinvesteringar eller fel i kapitalstrukturen, utan på att ingen köper någonting. Exakt detta beteende hos enskilda individer sätter också väldigt distinkta spår i datan: Alla företag säger att deras största problem är att de inte får någonting sålt, alla sektorer fördubblade sin arbetslöshet genom krisen, alla sparar mer, alla inversterar mindre etc.

    Defaltion i en kris, som kommer av att penningmängden minskar, där det finns stora skulder är också extremt destruktiv eftersom en monetär kontraktion leder till både fallande priser och fallande löner vilket gör att skulder blir större, vilket i sig hämmar efterågan:

    Krugman:

    The answer is that on average, debtors are more likely to be constrained by their balance sheets than creditors. The 1929-33 plunge in prices made heavily mortgaged farmers poorer, while making wealthy people sitting on cash richer; but while the farmers were forced to slash spending to make their payments, the people sitting on cash merely had the option of spending more — an option many didn’t take. Or, to lapse into economese, the marginal propensity to spend out of wealth is surely higher for debtors than for creditors, so the redistribution of real wealth caused by deflation is contractionary. And conversely, redistribution through inflation raises overall demand.

    Detta leder slutligen till politik. Eftersom det stora propblemet inte är fel på produktionsstrukturen utan en kollaps i efterfrågan inducerad av osäkerhet så kan en regering intervenera och använda lite av den outnyttjade kapaciteten för att återigen minska osäkerheten och arbetslöshet och öka optimismen; riksbanken kan dessutom hindra deflation genom att sänka räntor eller injecera pengar.

  • Vad roligt att det kommer in Keynesianer och vill debattera, tycker i alla fall jag. Var inte otrevliga mot honom nu bara för att ni tycker att han har fel! Debatt är positivt.

  • Som jag tolkar hans artikel är följande en av de centrala frågorna:

    ”Recessions are not necessary consequences of booms. They can and should be fought, not with austerity but with liberality—with policies that encourage people to spend more, not less.”

    (Hans artikel väcker många fler frågor, men eftersom det är svårt att resonera skriftligt kring flera frågor samtidigt så kan man börja med detta.)

    Enligt österrikisk teori ÄR kraschen en konsekvens av boomen, dvs. kraschen har en identifierbar orsak. Boomen är ett lågränterus vari entreprenörer luras att investera i ”fel” projekt. Boomen leder till en dragkamp om resurserna vilket gör att investeringskalkyler spricker och icke-färdigställda projekt får överges. Somliga osunda projekt hinner färdigställas men de kommer upptäcka att köparna inte kan/vill betala de priser de räknat med. Detta medför en våg av konkurser, kreditkontraktion och deflation. I kraschen uppstår naturligtvis en psykologisk påverkan på andra entreprenörer, när de börjar inse att även deras projekt är ohållbara, samt på bankerna, vilket får dem att dra in krediter. Men det är inte psykologin som är orsak, utan den föregående boomen, som i sin tur orsakats av kreditexpansion.

    Enligt Krugman (rätta mig om jag missuppfattat honom), är orsaken en plötslig och oförklarlig psykologisk kollaps som gör att ingen vill spendera pengar.

    Fråga 1: Är det otänkbart för en keynsare att ekonomins aktörer i stor skala blivit förledda till att producera saker som folk inte vill betala för? Är det med andra ord otänkbart att det producerats för mycket hus i USA?
    Fråga 2: Vad är den bakomliggande orsaken till den keynesianska psykologiska mass-kollapsen?

  • Att mycket backar i en recession är väl ganska uppenbart? Om centralbanken med artificiellt låga räntor och penningtryckande (tillsammans med affärsbankerna) lurat producenter och konsumenter till att investera och spendera så skapas det förstås en massa aktivitet. Det var ju inte så att det fanns en massa färdiga hus som folk mitt i allt började köpa. Husbubblaekonomin skapade arbete åt miljontals hantverkare, byggmästare, inredare, mäklare och alla underleverantörer till dem. Det skapades en massa jobb i sektorer som inte hade stöd i verkligheten, som inte var marknadsmässiga. När bubblan spricker så dras ju mattan under för alla dessa.

    Först likivderas felinvesteringarna, vilket innebär en massa konkurser och uppsägningar. Den processen tar en viss tid, då marknaden korrigerar obalanserna som bubblan gav upphov till. Sedan ska resursena allokeras om från olönsamma till hållbara sektorer. Det säger väl sig själv att det tar tid att reda upp en så stor oreda. Eller menar du att de enorma obalanserna och felinvesteringarna som gjordes pga den artificiellt låga räntan borde kunna korrigeras helt smärtfritt över en natt?

    I typisk krugmansk anda så påstår du en massa saker om att den österrikiska förklaringen är irrelevant, brakar samman eller inte stämmer utan att ge det minsta belägg för dina påståenden. Skulle du faktiskt känna till österrikisk teori skulle du veta förändrade preferenser spelar en central roll, men att påstå att det inte är fel på produktionsstrukturen är ju fullständigt absurt till och med för en keynesian. Den har felkalibrerats just på grund av de låga räntorna och överflödet av kredit, som lockat människor att spendera pengar på sådant de inte har råd med. Produktionsstrukturen förvrängs för att möta denna artificiellt skapade efterfrågan.

    Dessutom har du ju helt fel när du talar om att ”alla sektorer backar”. Det gör de ju inte alls. Vissa går framåt, vissa fortsätter mer eller mindre som förrut, vissa sektorer backar och vissa kollapsar. På samma sätt som vissa sektorer expanderade mycket mer än andra under bubbelfasen. Det var ju inte som att HELA ekonomin expanderade lika mycket som bostadsmarknaden, eller hur? De största korrigeringen sker där felinvesteringarna var som störst. Nu senast var det på bostadsmarknaden.

    Att någon efter den enorma husbubbla vi alldeles just genomlevde, när miljontals hus stor tomma med miljontals människor är hemlösa, kan påstå att det inte var fel i kapital- eller produktionsstrukturen är ju helt otroligt. Att det skulle råda någon brist på efterfrågan i USA är likaledes ett absurt påstående, med tanke på den kroniskt låga graden av sparande och den ständigt eskalerande skulden på både individuell, delstatlig och federal nivå.

    Så hur kan man ha så här fel? Det beror på att keynesianer bara ser totaler, aggregerad efterfrågan etc. Det var därför som Paul Samuelson så sent som 1989(!) var bombsäker på att Sovjet skulle gå förbi US. Hur kunde han ha så fel? Ja, han tillämpade keynesiansk teori och metodologi, han tittade på aggregate output.

    Varje gång en keynesian börjar kritisera den österrikiska konjunkturcykelteorin och tala om dessa meningslösa aggregates är det värt att minnas Samuelson, Keynes främsta lärjunge. Denna legendarsiska, prisvinnande ekonom var fullständigt övertygad i årtionden, ända fram till 1989, att Sovjet skulle gå förbi USA. Till och med när en tonåring insåg att Sovjets dagar var räknade, något som Mises visste redan på 1920-talet, höll beskrev Samuelson Sovjet som en ”robust engine of prosperity”.

    Keynes, Samuelson och Krugman har fel just för att de stirrar sig blinda på totaler. De har ingen egentlig kapitalteori, kapital för dem är bara en diffus hög av någonting. Det är K. Inget mer. Det tycks inte ens finnas någon marknad. Det finns ingen marknadsränta, ingen marknadsnivå på huspriser. Det finns bara de räntor och priser som centralbanken och staten har bestämt, som på 1970-talet. De enda gånger keynesianer talar om marknader är när skyller de katastrofala följderna av deras vansinniga idéer på ”marknadsmisslyckanden”.

  • Klaus:
    En boom uppstår anser jag ur spekulationshysterier som i allra högsta grad är fråga om masspsykologiska fenomen. ”Lågränterus” är således inte en orsak till boomen det är en katalysator som givet tillräcklig storlek är förvärrande.

    Detta inses enkelt av det faktum att människor spekulerat i bl.a. reliker och tulpanlökar med nog så drastiska konsekvenser långt före riksbanker, FRB och österrikiska teorier.

    Din Fråga 1.
    Jag är ingen Keynsare men mitt svar vore. Nej det har alldeles uppenbart producerats för mycket hus i USA men beror detta på för mycket kredit eller marknadens sätt att handskas med den? Jag hävdar alltså att det är mördaren som bör straffas och begränsas inte tillverkaren av mordvapnet, tycker du tvärtom?

    Din fråga 2.
    Girighet som tagit sig uttryck i spekulation och förvärrats genom överstora krediter.

    Min fråga till dig:
    Tror du verkligen att det finns en fungerande (österrikisk) patentlösning på det grundläggande problemet att människor vill berika sig maximalt genom minimal insats och att de i processen lätt låter sig förblindas?

  • Herr Punkten (gissar att du inte är kvinna),

    Varför är det ett ekonomiskt problem att människor vill berika sig maximalt genom minimal insats, och att människor är ”giriga”? Människor har i alla tider velat äta mer och jobba mindre. Varför leder detta plötsligt till en spekulationshysteri? Blir människor plötsligt mer giriga in än innan?

    Det finns ingen patentlösning på ”problemet” att människor vill berika sig maximalt, eftersom det inte är något problem. Jag ser inte den logiska kopplingen mellan den ständigt närvarande girigheten och emellanåt uppstående bubblor.

    Även tulpanbubblan orsakades av kreditexpansion http://mises.org/daily/2564.

  • Citat av punkten:
    ”Tror du verkligen att det finns en fungerande (österrikisk) patentlösning på det grundläggande problemet att människor vill berika sig maximalt genom minimal insats och att de i processen lätt låter sig förblindas?”

    Frågan är inte riktad till mig men jag kommenterar den ändå.

    Om vi hypotetiskt antar att det är ett problem så är det definitivt en lösning att eliminera all form av statlig kreditexpansion eftersom man tar bort hävstångseffekten av att giriga människor får möjlighet att spekulera med andras pengar och inte själva behöver ta smällen. Ett exempel: Girig Husspekulant A lånar pengar för att spekulera i fastigheter, med Bank B som långivare. Bank B har massor med kredit som staten gjutit in som man inte kan bli sittande på utan vill bli av med för att inte förlora pengar, så Bank B lånar ut. Husmarknaden kraschar, Bank B kan inte få igen mer än nu kraftigt nedvärderade fastigheter av spekulant A. Bank B är på väg att gå bankrutt men staten griper återigen in och slänger in pengar i banken. Osv.

    Skälet att det inte gått sämre nu är att banker m.fl. generellt av egen kraft och vilja varit försiktiga med utlåningen trots statsmakternas expansiva penningpolitik.

    Men sen tycker jag inte att det är ett problem att man berika sig maximalt genom minimal insats. Tycker bara det låter som ett tendentiöst sätt att beskriva det faktum att människor vill vara ekonomiska, dvs få ut det mesta av knappa resurser. Det finns inget girigt eller irrationellt med det.

    För övrigt: En allmän girighet som övergår i irrationalitet förklarar inte heller varför en konjunkturcykel uppstår vid ett givet tillfälle.

  • Klaus:
    Om girigheten startar en spekulationsvåg som innebär att en tulpanlök går från värde noll till motsvarande ett hus i Amsterdam på kort tid är det väl uppenbarligen ett problem, eller?

  • Ja om så vore skulle det vara ett problem. Men jag ser fortfarande inte hur girigheten plötsligt och epidemiskt ökar i samhället. Efterfrågan och girigheten är alltid oändlig.

    Om du läser artikel från Doug French så förklarar han hur kreditexpansion föregick tulpanmanin.

  • Efterfrågan och girigheten må alltid vara oändlig men det är först när man blandar ihop den med avund som den övergår i överdriven spekulation likt tulpanexemplet.

    Få människor tål att se sina grannar göra stora vinster på ett enkelt sätt utan att vilja ta del av det själv och då är man igång med en epidemiskt ökad girighet i samhället.

    Kreditexpansion förvärrar men är inte för den sakens skull en orsak, skulle så vara fallet borde väl alla priser i t.ex. Holland ha ökat på samma sätt som tulpanlökarna?

    Jag tror att väldigt få människor är beredda att betala vad som helst för någonting bara för att man får låna så mycket pengar man vill.

    Artikeln du hänvisade till var inte övertygande.

  • Vad exakt är det du inte förstår med påståendet? Om du väljer att lägga mer pengar på en sak, måste det motsvaras av att du lägger mindre pengar på andra saker, eller hur? Man kan inte ha kakan och äta den.

  • Jag förstår inte relevansen.

    Lägger jag pengar på en sak som ger tillräcklig avkasting kan jag efter tid både äta kakor och ha påsvis av dem överlopps.

    Precis som i vår tidigare diskussion om Bastiats fönster gör du det felaktiga antagandet att ekonomi skulle vara något slags nollsummespel.

    Tänk potatis istället för kakor och det torde vara uppenbart att du både kan äta och ha kvar givet att du inte äter allt och använder resten förnuftigt i ditt trädgårdsland.

  • ”Lägger jag pengar på en sak som ger tillräcklig avkasting kan jag efter tid både äta kakor och ha påsvis av dem överlopps.

    Tänk potatis istället för kakor och det torde vara uppenbart att du både kan äta och ha kvar givet att du inte äter allt och använder resten förnuftigt i ditt trädgårdsland.”
    Sparande är bra alltså?

  • Hade det varit fråga om sparande hade du stoppat undan potatisen i garderoben och efter ett år hittat den möglig och oätlig, vad jag beskrev var en investering som förräntade sig.

  • Kan du tänka dig att förklara det med egna ord för de av oss som inte ser innehållet på mises.org som facit för all världens frågeställningar?

  • Sparande innebär att man minskar`sin konsumtion i nuet (dvs. efterfrågan på att inneha kontanter ökar). Utan sparande är inga investeringar möjliga. De är inte två väsenskilda begrepp. Se här, och dessa.

    Hamstring å sin sida har effekten av att öka den monetära enhetens köpkraft. Även detta förklaras i den korta artikeln jag länkade till tidigare.

    Vidare visar ditt exempel på möglig och oätlig potatis alldeles utmärkt den effekt som inflation har på den monetära enheten, precis som mitt fiskexempel i artikeln jag länkat till.

  • Var/hur sparar du dina kontanter?

    ”Vidare visar ditt exempel på möglig och oätlig potatis alldeles utmärkt den effekt som inflation har på den monetära enheten”

    Precis därför ska man inte spara monetära enheter utan köpa potatis för dem som man planterar.

  • Planterandet av potatis är en produktionsprocess som leder till en framtida konsumtion. Om du inte sparat tillräckligt för att överleva under den tid det tar för potatisen att bli redo för konsumtion, kommer du inte att överleva. Du måste alltså spara för att ha möjlighet att investera i en produktionsprocess som ger avkastning senare. Utan sparande är inga investeringar möjliga. De är inte två väsenskilda begrepp.

  • Helt i enlighet med din egen definition;

    ”Sparande innebär att man minskar`sin konsumtion i nuet (dvs. efterfrågan på att inneha kontanter ökar). ”

    Uppstod min fråga;

    Var sparar du de kontanter ditt din minskade konsumtion i nuet ger upphov till?

    Frågan torde vara klar nog, eller?

  • Fascinerande hur just ABCT verkar locka fram somliga individer till debatt. Diskussionen förefaller lönlös då orden verkar betyda olika saker för olika personer. Faktum är att ABCT inte kan bevisas, och inte heller någon annan BCT heller för den delen. För min egen del, efter ha följt härledningen av österrikisk ekonomi från början, förefaller den vara den mest trovärdiga förklaringen, eftersom jag ser att den förklarar de bubblor och krascher jag studerat.

    Men själva debatten påminner om följande resonemang som jag minns från gymnasiets filosofikurs. Det kan ju faktiskt vara så att konjunkturcykeln orsakas av små troll.

    The Demon Theory of Friction

    How do you know that it is friction that brings a rolling ball to a stop and not demons? Suppose you answer this, while a neighbor, Faustus, argues for demons. The discussion might run thus:

    You: I don’t believe in demons.
    Faustus: I do.
    You: Anyway, I don’t see how demons can make friction.
    Faustus: They just stand in front of things and push to stop them from moving.
    You: I can’t see any demons even on the roughest table.
    Faustus: They are too small, also transparent.
    You: But there is more friction on rough surfaces.
    Faustus: More demons.
    You: Oil helps.
    Faustus: Oil drowns demons.
    You: If I polish the table, there is less friction and the ball rolls further.
    Faustus: You are wiping the demons off; there are fewer to push.
    You: A heavier ball experiences more friction.
    Faustus: More demons push it; and it crushes their bones more.
    You: If I put a rough brick on the table I can push against friction with more and more force, up to a limit, and the block stays still, with friction just balancing my push.
    Faustus: Of course, the demons push just hard enough to stop you moving the brick; but there is a limit to their strength beyond which they collapse.
    You: But when I push hard enough and get the brick moving there is friction that drags the brick as it moves along.
    Faustus: Yes, once they have collapsed the demons are crushed by the brick. It is their crackling bones that oppose the sliding.
    You: I cannot feel them.
    Faustus: Rub your finger along the table.
    You: Friction follows definite laws. For example, experiment shows that a brick sliding along a table is dragged by friction with a force independent of velocity.
    Faustus: Of course, the same number of demons to crush however fast you run over them.
    You: If I slide a brick among a table again and again, the friction is the same each time. Demons would be crushed on the first trip.
    Faustus: Yes, but they multiply incredibly fast.
    You: There are other laws of friction: for example, the drag is proportional to the pressure holding the surfaces together.
    Faustus: The demons live in the pores of the surface: more pressure makes more of them rush out and be crushed. Demons act in just the right way to push and drag with the forces you find in your experiments.

    By this time Faustus’ game is clear. Whatever properties you ascribe to friction he will claim, in some form, for demons. At first his demons appear arbitrary and unreliable; but when you produce regular laws of friction he produces a regular sociology of demons. At that point there is a deadlock, with demons and friction serving as alternative names for sets of properties – and each debater is back to his first remark.

    You realize that friction has only served you as a name: it has established no link with other properties of matter… And now we can state the full case against demons: they are arbitrary, unreasonable, multitudinous, and over-dressed. We need a special demon with peculiar behaviour to explain each natural event in turn: therefore we need many kinds and vast numbers of them. And we have to clothe them with special behaviours to fit all the facts.

    Abridged from: Physics for the Inquiring mind By Eric Rogers pp343-345.

  • Intressant jämförelse, jag å min sida kommer ofta att tänka på de gamla försäljarna av ”snake oil” när enkla patentlösningar framförs för att lösa problem som är så pass invecklade att man inte ens kan definiera ingående variabler utan att strida.

    För mig är det synnerligen intressant att se hur uppenbart intelligenta människor (nobelpristagare osv) kan dra diametralt motsatta slutsatser av samma data och samtidigt kategoriskt hävda att man har rätt och alla andra fel.

  • Klaus Bernpaintner:

    Enligt österrikisk teori ÄR kraschen en konsekvens av boomen, dvs. kraschen har en identifierbar orsak.

    Jag tror Krugman säger att du förväxlar impuls och kollaps. Österrikare beskriver impulsen på samma sätt som Krugman och du kallar denna impuls för orsaken vilket är korrekt. Men, den intressanta delen är kollapsen, vilken mekanism multiplicerar impulsen en storleksordning; bara för att man bygger för mycket hus, varför måste ALLA industrier backa?

    Krugman:

    You may tell me that it’s not that simple, that during the previous boom businessmen made bad investments and banks made bad loans. Well, fine. Junk the bad investments and write off the bad loans. Why should this require that perfectly good productive capacity be left idle?

    Fråga 1: Vad är svagheten i det österrikiska resonemanget?

    Att den inte förklarar de stora övergripande rörelserna utan fokuserar på excessen i själva impulsen vilket är en liten del av kollapsen. Läs igenom om kapitalstrukturen och exemplet om sushi ekonomin. Har det några likheter med vad som hände i krisen? Hans inlägg implicerar att a) det finns full efterfrågan på sushi b) det finns en flaskhals i produktionen. Detta innebär att denna flaskhals (båtar och nät) skulle uppleva ett gigantiskt uppsving. Finns det någon industri som upplevde ett uppsving genom krisen? Nej, allting backade. Detta är vad man förväntar sig om efterfrågan på sushi hade kollapsat i Murhpys exempel, alltså har vi betydligt mer skäl att tro att en kollapsande efterfrågan är boven än en felaktig kapitalstruktur.

    Är det med andra ord otänkbart att det producerats för mycket hus i USA?

    Jo, men excessen ligger primärt i impulsen (för mycket hus). Anledningen till att volvo inte sålde bilar i kollapsen var inte ett preferensskifte hos konsumenter från säkra familjebilar till snabba sportbilar, utan från bilar till kontanter för att försäkra sig mot framtida osäkerhet. Det finns alltså ingen magisk kapitalstruktur som kan rädda volvo här. Alltså, volvo gjorde inget fel, eller hade ingen felaktig produktionsstruktur, de är ett offer för en kollaps. Summa sumarum, felaktiga kapitalstruktur hos alla industrier som backar är inte orsaken till varför de backar. Om människor bestämmer sig för att inte konsumera, så spelar det ingen roll vad man producerar eller hur man producerar det. Vidare är det fullt begripligt varför människor väljer att inte konsumera.

    Detta i sin tur innebär att den massiva likvideringen inte är något generellt positivt. Det är inte kreativ förstörelse som är nödvändig för att bygga upp en hållbar ekonomi, majoriteten är destruktiv förstörelse lika meningslös som en tsunami. Regeringen gör rätt i att intervenera; detta innebär inte som Österrikare tror att man ger konstgjord andning till döende dinosaurier, det handlar om att hålla uppe efterfrågan genom att ge människor arbete och genom att göra kapital tillgängligt eftersom merparten av nergåpngen sker i helt sunda industrier och det är rätt att försöka hindra detta eftersom det inte gynnar någon.

    Hayek bytte för övrigt åsikt i denna fråga senare i livet, från åsikten till att förstörelsen var nödvändig och ”kreativ” till en åsikt mer i linje med Keyenes och Friedman.

    Vad är den bakomliggande orsaken till den keynesianska psykologiska mass-kollapsen?

    Före huskraschen verkade det vara en jättebra idé att spekulera i hus, efteråt verkade det som en jättedum idé. Vad har hänt? Plötsligt bestämmer sig alla simultant för att husen inte är värda så mycket, alla bestämmer sig simultant för att de sitter på för mycket lån om de vill betala ner, alla bestämmer sig simultant för att det är osäkra tider och att det är bäst att spara i ladorna vilket gör att det blir usla tider för inversteringar i produktion eftersom ingen får något sålt. Sparande och lånande matchar inte längre varandra ens vid 0% ränta, och Say’s lag har fullständigt brutit samman. Hela denna process är dessutom en nedåtgående spiral. Varje enskild agent agerar rationellt och prudentligt från sin horisont, men aggregerat blir detta självdestruktivt.

  • Låt försöka definiera orden då.

    Orsak = Ohållbara investeringar orsakade av kreditexpansionens låga räntor. Det stora problemet med Keynsare är att de tenderar att säga ”Ja, ja, kanske det är ett problem, kanske inte, men nu pratar vi om efterfrågekollaps istället.” I min mening är dock detta det mest intressanta. Kan man förhindra denna fas så reducerar man kraftigt risken för otrevliga cykler.

    Impuls = En dragkamp om resurser som leder till stigande priser, vilket i sin tur leder till (1) en kraftig ökning av konkurser när ohållbara investeringar inte kan fullbordas (2) färdigställda ohållbara investeringar som inte kan sälja sina varor till förväntat lönsamt pris

    Impulsförstärkare =
    (1) Det faktum att inte bara de ohållbara investeringarna kollapsar, förluster drabbar även deras underleverantörer, och deras underleverantörer, etc. En kedjereaktion. Ju längre bort från de osunda projekten ett företag befinner sig desto mindre drabbat blir det. Därför kommer inte heller ALLA företag drabbas, även om många gör det. Kanske det mest uppenbara exemplet härpå är konkursförvaltare och vissa jurister som tenderar att leva ovanligt gott under krascher.
    (2) Kreditkontraktion, när bankerna drar in lånen drabbas en stor del av näringslivet, främst ohållbara men även hållbara investeringar.
    (3) Psykologi, som naturligtvis gör att preferensen för kontanter ökar. Givetvis leder det till att efterfrågan på vissa varor kollapsar, ända tills priserna på dessa varor hinner anpassa sig till clearing-nivåer.

    Att påstå att skadan är 40 gånger större än orsaken är rent nonsens. Hur MÄTER man något sådant? Kan du visa mig beräkningen?

    Självklart är inte recessionens kapitalförstöring något gott. Egentligen sker kapitalförstöringen i boomen, fast det är först i kraschen det blir uppenbart att man har slösat resurser på fel saker. Det är som när man äter för mycket; det är själva ätandet som är problemet, inte magvärken efteråt, men när det väl börjat smärta får man helt enkelt vänta tills det går över. Magvärken är inte nyttig, men när huvet är dumt får kroppen lida ett tag.

  • Lucas

    Alla industrier backar inte. Hela premissen för den keynesianska kritiken är alltså felaktig. Hur mycket och hur många industrier som backar är direkt proportioneligt till hur felinvesteringarna har allokerats. Bostadsmarknaden backade mest, så korrigeringen var starkast där. Problemet med keynesianismen är igen att den bara ser på totaler. Statistiken visar att BNP gick back. Av det drar keynesianen slutsatsen att ALLA industrier i ekonomin backar. Men den slutsatsen är felaktig. Vissa backar mycket, vissa backar litet, vissa backar inte alls och vissa går framåt.

    Den österrikiska teorin förklarar rörelserna mycket grundligt. Den ur luften skapade krediten allokeras till kapitalintensiva och räntekänsliga sektorer. Att det den här gången blev bostadsmarknaden beror till stor del på att huspriserna faktiskt steg i recessionen 2000-2002. Det skapade illusionen om att huspriser aldrig sjunker, att det är omöjligt att huspriserna skulle sjunka över hela landet samtidigt. Både Bernanke och andra spädde på denna illusion mycket flitigt.

    Vad gäller kapital- och produktionsstrukturen. Räntan koordinerar produktion över tid. När räntan manipuleras så förvrängs både kapital- och produktionsstrukturen av följande orsaker:

    1. Kreditexpansionen skapar kredit ur tomma intet, vilket gör att folk tror att det finns mer resurser (kapital) tillgängligt än vad som faktiskt finns. Det lockar också verkligt kapital till olönsamma sektorer.

    2. Produktionsstrukturen förvrängs för att möta den artificiella efterfrågan som den ur luften skapade krediten och låga räntan skapar. Den här gången stimulerades efterfrågan på bostäder, varför ekonomin började producera en massa hus som det sedan visade sig inte gick att sälja.

    Det fanns en mängd företag som hade fel produktionsstruktur eftersom de lurats av de förvrängda signaler den låga räntan och ur luften skapade krediten gett marknaden. De blev lurade helt enkelt och får nu lida för det.

    Därför är det inte bara positivt när dessa felinvesteringar likvideras, det är en absolut nödvändighet och en helt oundviklig marknadsåtgärd. Genom att likvidera felinvesteringarna kan de resurser som bundits upp i dessa ineffektiva sektorer frigöras och allokeras till mer effektiva ändamål.

    När regeringen går in och stimulerar så ger den definitionsmässigt konstgjord andning åt förlustbringande företag, vilket innebär ännu mer slöseri med knappa resurser. Dessutom har regeringen inget kapital. De enda resurser den har måste den ta från den privata sektorn i ett destruktivt nollsummespel. Den penningtryckande som keynesianer alltid förespråkar hjälper inte heller, för det går inte att skapa faktiska resurser med sedelpressen.

    Med tanke på hur många gånger keynesianismens mest grundläggande teoretiska konstruktioner har raserats och hur många gånger framstående keyenesianska ekonomer har haft så fel som man överhuvudtaget kan ha, förstår jag faktiskt inte hur någon fortfarande propagerar för den. Och som nu har visats så är ju samtliga premisser i din egen kritik mot ABCT felaktiga.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *