Högre inflation ger INTE lägre arbetslöshet

Vänsterpartiet försöker just nu återlansera sin gamla vanliga ekonomiska politik, vilket ger oss ett utmärkt tillfälle att dissekera några av deras mer absurda förslag. Det kanske mest uppseendeväckande är att de, liksom andra vänsterorganisationer, fortfarande klamrar sig fast vid den gamla myten om att högre inflation ger lägre arbetslöshet:

Vi tror också att en höjning av inflationsmålet till tre procent kan bidra till lägre arbetslöshet och en mer stabil ekonomisk utveckling.

Här finns det två saker att bena ut. För det första: högre inflation ger inte en mer stabil ekonomisk utveckling – tvärtom. Ju mer staten expanderar penningmängden och pumpar in luftpengar i ekonomin desto större blir risken för spekulativa bubblor och felinvesteringar. Har Vänsterpartiet inte lärt sig något av den senaste finanskrisen?

För det andra: idén om att arbetslösheten skulle sjunka tack vare högre inflation bygger på att inflationstakten blir högre än löneökningarna. Med andra ord hinner löneförhandlingarna inte ikapp inflationen, vilket gör att arbetarnas reallöner de facto blir lägre. Detta är förstås exakt samma sak som att sänka arbetarnas löner direkt utan några omvägar, eller att låta bli att höja dem från första början. Att vänsterorganisationer därför förespråkar högre inflation är fullkomligt bisarrt, eftersom de i vanliga fall är extrema motståndare till alla former av lönesänkningar, men ställer sig plötsligt positiva till desamma ifall det sker i smyg och bakom ryggen på alla som jobbar. Det är en helt absurd dubbelmoral, och man undrar ifall Ohly och kompani är klara över vad deras förslag innebär och hur det fungerar? Eller är det bara en åsikt som går i arv från generation till generation inom olika vänsterkretsar utan att någon stannar upp och frågar sig varför?

Det andra problemet är att arbetarnas löner förstås kommer förhandlas upp förr eller senare så att de matchar denna nya, högre inflationsnivå. I och med detta blir arbetskraften dyrare igen och arbetslösheten kommer återgå till samma nivåer som tidigare. Det enda sättet att behålla den lägre arbetslösheten blir därför att ständigt höja inflationen så att den hela tiden stiger snabbare än löneökningarna, med andra ord att Riksbanken lyckas överlista fackföreningar och dylikt så att deras löneökningar alltid hamnar på efterkälken. Detta är förstås inte hållbart för fem öre, och det räcker med att nämna Zimbabwe för att alla ska förstå varför.

Man bör också ha klart för sig att det inte är arbetslöshetens nivå som är det viktiga. Det viktiga är den genomsnittliga tiden som folk går utan arbete. Om arbetslösheten ligger på 5% vid varje givet tillfälle, men den genomsnittliga tiden som dessa personer befinner sig utanför arbetsmarknaden är relativt kort så är detta på intet sätt någon katastrof. Tvärtom är det tekniskt omöjligt att ha full sysselsättning i en dynamisk och globaliserad ekonomi som är under ständig förändring, där praktiskt taget alla människor byter arbetsplats flera gånger under sitt liv. Fullständig arbetslöshet är bara möjligt i en stel och statisk ekonomi där människor har ett och samma jobb livet ut (såsom i det gamla goda skråväsendet). Det finns alltid en strid ström med företag som går omkull eller tvingas minska sin verksamhet, samtidigt som det finns andra företag som startar upp eller växer och är i behov av ny arbetskraft. Flytten av anställda mellan dessa företag genererar alltid en viss arbetslöshet, och det viktiga är att staten inte sätter käppar i hjulet för denna process genom påtvingade arbetsmarknadsregleringar som gör det svårt och dyrt att både avskeda och anställa, för då får man både hög och långvarig arbetslöshet.

Vidare:

Det behövs möjligheter för avskrivningar och lånefinansiering av statliga investeringar i järnvägar, byggnader och bostäder. I dag redovisar staten kostnader för infrastrukturinvesteringar i den takt de uppstår vilket innebär att de direktavskrivs. Det är inte rimligt att dagens generation betalar kommande generationers investeringar.

Det är inte dagens generation som finansierar morgondagens investeringar heller. Pensioner och statsskulder är alltid något som framtidens generationer får betala, för att bara nämna två exempel. Att spä på detta ytterligare är inget annat än oansvarigt och oetiskt, eftersom man tvingar människor som inte ens är födda att bära ansvaret för dagens utgifter, utan att de har blivit tillfrågade om de. I kontrast till detta kan man tänka sig ett privat företag som gör en investering med ett tidspann på 10 eller 20 år framåt. Detta företag kan endast göra en sådan investering för att man är säker på att folk frivilligt kommer vilja finansiera investeringen genom att köpa slutprodukterna som företaget producerar. Huruvida det då är dagens eller morgondagens generationer som finansierar investeringen blir därmed en ickefråga. Stater använder sig däremot av tvång för att finansiera sina utgifter, vilket är anledningen till att det över huvudtaget uppstår en debatt om vem som ska tvingas betala vad – ett tydligt tecken på att man är inne på fel spår.

Att sedan ge staten större möjligheter att finansiera sina utgifter med lån innebär också att Riksbanken kommer behöva trycka upp ytterligare pengar och låna ut till statskassan, vilket förorsakar ännu mer inflation och felinvesteringar.

Det är inte rimligt att fortsätta spara när vi har massarbetslöshet. I stället för att betala av på en extremt låg statsskuld behöver vi investera för att stärka Sveriges långsiktiga tillväxtpotential och för att öka sysselsättningen.

För det första: hög arbetslöshet uppstår inte av att staten spenderar för lite, utan av att den reglerar och beskattar för mycket. Släpper man marknaden fri kommer den försöka tillfredställa all efterfrågan som finns, eftersom det finns pengar att tjäna på att sälja varor och tjänster åt folk. Och eftersom vi människor har en oändliga mängd behov samtidigt som det bara finns en begränsad mängd arbetskraft kommer det därmed aldrig att finnas arbetsbrist på en fri marknad. Den enda arbetslöshet som ändå uppstår kommer därmed bero på att det tar tid att matcha rätt person med rätt jobb.

För det andra kan stater aldrig ”investera” – de kan bara ”spendera”. Att investera innebär att man satsar pengar på ett visst projekt i tro och hopp om att projektet ska bringa in mera pengar än vad man ursprungligen gjorde av med, dvs. att det ska generera vinst. Praktiskt taget inga statliga projekt har som syfte att generera någon vinst, vilket betyder att det blir omöjligt att avgöra om de är vettiga eller ej, dvs. om de smakade mer än vad de kostade. Staten kan spendera 4 miljarder kronor på att bygga en ny järnvägssträcka, men den kan aldrig veta om detta var en klok ”investering”, eller om det hade varit bättre att lägga pengarna på något helt annat istället.

Politiker är inte heller ett dugg smartare och bättre än privata entrepenörer på att förutspå vilka investeringar som behövs – snarare tvärtom. Den absolut bästa chansen att samhällets kapital används på rätt sätt fås om man överlåter det till privata investerare att avgöra vad pengarna ska läggas på, eftersom dessa är tvungna att investera pengarna i sådant som konsumenterna faktiskt efterfrågar, dvs. sådant som människor uttryckligen vill ha och är beredda att frivilligt betala för. Det enda sättet att underlätta för dessa entrepenörer är att staten upphör konfiskera privat kapital genom skatter och inflation.

Politiker å sin sida kan spendera pengar utan att tillfredställa konsumenterna. De kan bli omvalda även om de slösar bort skattebetalarnas pengar, just pga. att de har möjlighet att lasta över dessa utgifter på kommande generationer, vilket alltså är precis vad Vänsterpartiet här föreslår.

Lyckligtvis får till och med ekonomstudenterna på dagens svenska universitet lära sig att/varför man inte kan bota hög arbetslöshet med hög inflation, så Vänsterpartiets dagar ser alltmer ut att vara räknade. När man självmant ”medger” att man ägnat sig åt för mycket kritik och för lite egna förslag, och därefter väljer att damma av uråldriga myter som ingen utanför partiets egen krets skulle köpa, kan vi som är mera frihetligt lagda glädja oss åt att den mest vänsterradikala partipolitiken är på väg att sakta dö ut i Sverige. Det är i alla fall ett litet steg i rätt riktning.

Kommentera på bloggen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *