Till det klara tänkandets försvar

Det slutliga resultatet av att skydda folk från dåraktighetens effekter är att fylla världen med dårar.
~ Herbert Spencer

Mitt akademiska liv på högskolan spenderades till stor del med att studera vad som då kallades “de fria konsterna”. Historia, geografi, ekonomi, filosofi, konst, litteratur, musik, psykologi och de sanna vetenskaperna tillhörde de olika ämnesområden vi ansåg väsentliga för att bli mogna, självstyrda, lärda individer. Vi studerade också ett eller flera främmande språk, inte bara för att det hjälpte oss på våra resor till andra länder, utan också för att det gav oss ett perspektiv att det finns andra människor på jorden som tänker, lever, och talar annorlunda än oss.

Detta förhållningssätt till lärande bidrog till att ge oss medlen vi behövde för att tänka klart, rationellt och logiskt, för att hjälpa oss att förstå orsakssamband då vi analyserade vår världs sammankopplade och oförutsägbara komplexitet; att skilja fakta från fantasi, och sanningar från moderiktiga åsikter; allt detta med syftet att leva som ansvariga individer som följde sina respektive egenintressen tillsammans med andra.

Jag kommer inte att älta om hur de flesta högskolor sedan länge har övergett sådana ändamål till förmån för kursplaner som 1) fokuserar på yrkeskunskaper, och/eller 2) tjänar den ideologiska politiken tillhörande grupper med samhälleliga/politiska dagordningar, vars medlemmar till stor del har tagit över den så kallade ”samhällsvetenskapen.” En av de många negativa konsekvenserna av denna omvandling har varit skapandet av många akademiker som inte kan använda det kritiska tänkandets konst för att analysera händelser. Ett exempel på detta finns i så många personers oförmåga att identifiera de kausala sambanden mellan åtgärder som vidtas av de politiska systemen och de efterföljande konsekvenserna. När statliga tjänstemän ingriper i det ekonomiska beslutsfattandet (t.ex. genom att stifta lagar om minimilön) som ger negativa konsekvenser (t.ex. ökad arbetslöshet), kan inte ens även till synes välutbildade män och kvinnor se sambandet. I själva verket tenderar ekonomisk okunnighet att livnära sig på sig själv, ett faktum som tas upp i Murray Rothbards kommentar att

”[d] et är inget brott att vara okunnig om ekonomi, som ju trots allt är en specialiserad vetenskapsgren och en som de flesta människor anser vara en ‘usel vetenskap.’ Men det är fullständigt oansvarigt att ha en högljudd och skränig åsikt om ekonomiska frågor samtidigt som man förblir i detta tillstånd av okunnighet.”

Ett annat exempel på det rubbade tänkandet som härrör från misslyckandet att utveckla kausala förklaringar för händelser kunde vi se strax efter den senaste skottlossningen i Tucson. Hur lätt har människor inte fallit för statskramarnas slogans att dessa mord ”orsakades” av privata människors rätt att inneha vapen, av radiopratare, av Internet, av frän retorik, eller någon sorts mosig uppfattning om en känsla av att vi ”misslyckats att komma överens.” Jag är förvånad över att statskramarna inte har försökt utnyttja dödskjutningarna som ytterligare ett symptom på den globala uppvärmningen! De kommentarer som förts fram av politiker, statliga tjänstemän och media har alla erkänt att det förekommer en ilsk stämning i Amerika, men ingen har tagit upp orsaken till denna utbredda förbittring.

För nästan fyra decennier sedan skrev jag en artikel – med titeln Våld som en produkt av påtvingad ordning (eng. Violence as a product of imposed order) – som publicerades 1975 i Miami-universitetets Law Review. Kärnan i denna artikel var en diskussion om vad som är känt som hypotesen om ”frustrations-aggression”. Kortfattat förutsätter idén ett erkännande av att vi alla är motiverade av en strävan efter vad vi anser vara våra egenintressen. Utan krav på någon påtvingad riktning från andra kommer vi att organisera våra energier och andra resurser i ett försök att maximera vårt välbefinnande.

När våra självstyrda, egennyttiga åtaganden våldsamt störs av andra (t.ex. staten) motverkas våra syften, vilket ofta har som konsekvens att tillflykt tas till aggression. En rad bidragsgivare till studiet av aggression beskriver mycket för oss om aggressionens dynamik. Två sådana kommentatorer påpekar att ”en person känner sig frustrerad när en kränkning av hans förhoppningar eller förväntningar uppstår, och han kan då försöka lösa problemet genom att attackera den förmodade källa till frustration.” I ord som tycks ha en särskild betydelse för vår nuvarande värld tillägger en annan: ”Jag tror att vi, på alla nivåer i vårt sociala nätverk, bevittnar en konflikt som grundar sig på ett dualistiskt tänkande, vars polariteter är personlig eller individuell frihet gentemot de samhälleliga strukturer som bibehåller funktionerna för reglering och kontroll. ”En annan vetenskapsman uttrycker poängen mer koncist: ”när vår strävan att bemästra miljön, eller att ta från den det vi behöver, blockeras, blir vi arga.” Som två andra observerar: ”känslan av att man har blott liten kontroll över sitt eget öde kan leda till försök att återställa sig själv som en aktiv agent. Detta kan innebära att man angriper de som verkar vara de som påverkar och kontrollerar den enskilde.”

Institutionalismens röster – vars funktion är att ständigt påminna oss om att ”allt är för det bästa i den bästa av alla världar” – kommer att förkasta föreställningarna om att status quos krafter har något som helst orsakssamband med det våld och de aggressioner som omger oss. När Ron Paul, under Republikanernas presidentkandidat-”debatter” 2008, presenterade idén om ”blowback” som en förklaring till den terrorism som inträffade den 11 september 2001, avslöjade Rudy Giuliani sig själv som intellektuellt olämplig för någon som helst regeringspost genom att uttrycka chock och misstro över Ron Pauls analys. Det Ron Paul förklarade var naturligtvis hypotesen om ”frustrations-aggression”: om X attackerar Y, kanske Y väljer att hämnas genom att attackera X. Barn på en lekplats förstår detta grundläggande faktum, även om den förre borgmästaren i New York inte gör det. Till och med de som endast har en rudimentär förståelse av fysik kommer att känna igen detta påstående som Newtons ”tredje rörelselag”.

För de som vägrar att erkänna sambandet som finns mellan statens insatser och den epidemi av ilska som sveper över världen skulle det vara klokt att ställa denna fråga: varför måste politiska system förlita sig på att använda våld för att uppnå sina mål? Våld tvingar livet att överge sina egna ändamål och att röra sig i riktningar dit det inte vill gå. Vad kan vara mer frustrerande, mer gynnsamt för aggression, än att förneka livet själva känslan av att finnas? Individer och företag som är verksamma på den fria marknaden använder inte sådana metoder. Det är detta som tydligt skiljer staten från den fria marknaden. Köpare och säljare på marknaden blomstrar genom att tilltala – inte frustrera – varandras syften. Frivilliga transaktioner är inte bara lönsamma för de enskilda deltagarna utan för samhället som helhet. Varför då denna attraktion hos vissa, och sanktion av så många andra, att ta till våldsamma metoder när man har att göra med varandra? Varför fortsätter vi att låtsas som att sådana metoder tjänar något syfte som är till nytta för livet? Varför fördömer vi de som faller offer för statligt genererade konflikter, tvång, och våld då de går till motattack? Varför förstår vi inte det uppenbara faktumet att vi förstör våra liv, liksom livet för våra barn och barnbarn, då vi vägrar att dra tillbaka vår energi från den typ av föråldrat, organisatoriskt, tänkande som livet själv inte längre kan tolerera?

De vertikalt strukturerade systemen genom vilka den institutionella ordningen sedan länge har verkat är i ett tillstånd av kollaps. Till stor del på grund av teknik (t.ex. Internet) som sprider informationskontrollen till miljontals händer snarare än till bara ett fåtal. Våra samhälleliga system – och vårt tänkande – håller snabbt på att decentraliseras. Det politiska etablissemanget har mobiliserat sina våldskrafter i ett desperat försök att stötta upp sina försvagade fundament och blåsa nytt liv i status quo. Men sådana ansträngningar kommer inte att lyckas bättre i att stoppa den pågående förändringen än Ludditerna lyckades stoppa den industriella revolutionen genom att slå sönder maskiner.

Vad statens ökande tillgripande av tvång kommer att göra är dock att ytterligare utvidga den känsla av frustration som människor upplever i sina försök att främja sina egna intressen. Medan ekonomisk oreda fortsättar att spridas; medan krig mot resten av världen breddar vägen mot förstörelse; medan individuella liv utsätts för en allt mer expansiv och sofistikerad övervakning och intrång av polisstaten; medan män och kvinnor upplever en allt mindre känsla av sina livs materiella och känslomässiga kvalitet; kommer den resulterande frustrationen att producera mer aggressiva reaktioner.

Som ett resultat av det institutionaliserade betingandet har vi vuxit upp med vissa förväntningar på det politiska systemet. Bland dessa kan vi hitta lögner som att staten existerar för att skydda våra liv och andra egendomsintressen; att staten är nödvändig för att skapa och upprätthålla samhällelig ordning; och att vi – gemene man – egentligen kontrollerar den. Under senare år har kvinnor och män fått flyktiga glimtar av människan bakom gardinen, och börjar se igenom det fusk och bedrägeri som de sedan länge har utsatts för. Det finns en växande medvetenhet om att systemet inte tjänar sina uttalade syften, vilket ger upphov till svikna förväntningar, som i sin tur skapar mer aggression. Även då statskramarna försöker att lägga skulden för allt detta på alla andra, fortsätter de centrifugala krafterna sin omfördelning av samhälleliga energier, och varken ”alla kungens hästar eller alla kungens män” kommer att kunna stoppa processen. Och, som vi upptäckte tillsammans med Dorothy och hennes vänner från Oz; du kan inte förlora din oskuldsfullhet mer än en gång.

Originalartikeln har översatts till svenska av Joakim Kämpe.

Kommentera på bloggen.