Recension av ”Radicals for Capitalism”

En politisk rörelses historia tar gärna sin utgångspunkt i de idéer den föds ur och syftar till att föra fram. Så är emellertid inte fallet i Brian Dohertys skildring av den libertarianska rörelsens framväxt och utveckling under 1900-talet: Radicals for Capitalism. Här ges inblick i det växelvis evolutionära och revolutionära skapandet av en högst radikal modern rörelse genom en mängd nedslag i centrala profilers livsöden likväl i omständigheter och incidenter. Den konfliktbetonade historien skildras på ett många gånger elegant och välunderrättat sätt, där de bakomliggande principerna och idéerna dessvärre tenderar att komma i andra hand.

Det vore emellertid orättvist att hävda att Dohertys framställning är idélös eller huvudsakligen biografisk. De libertarianska idéerna är ständigt implicerade och nästan sipprar fram mellan raderna i denna ofta personliga skildring. Även om författaren inte explicit kungör de centrala idéerna, eller uttömmande beskriver filosofin, kommer läsaren ändå sannolikt att känna sig väl införstådd med det libertarianska tänkesättet när denne närmar sig bokens slut.

Doherty leder varsamt läsaren till insikt om att grundtanken i libertarianismen, den radikala individualismen, är en idé om individens självständighet och suveränitet, liksom hennes frihet från allt fysiskt tvång – statligt såväl som från andra individer. Idén om individens naturliga rätt till ohämmad frihet är knappast ny i den politisk-teoretiska diskursen, men det egentliga utmejslandet till dess nuvarande form, i en fullödig ideologi och politisk rörelse, är endast ett sjuttiotal år gammal. Den uppstod ur, men kanske främst som ett alternativ till, det som i amerikansk politisk historia kommit att kallas old right: en isolationistisk och statskritisk idéströmning, hemmahörande i den gamla högern, med inflytelsemässig höjdpunkt under första halvan av 1900-talet.

Även om libertarianismen är en radikal, avlägsen släkting till denna högertradition går dess brokiga historia såväl parallellt med, som i direkt och ofta uttalad konflikt med densamma. Idétraditionen är med andra ord den politiska högerfamiljens svarta får, alltför radikal för att accepteras som en del i familjen – och med åsikter och insikter som snarare hör hemma inom den klassiska vänstern. Den söker nämligen radikal förändring av samhället snarare än den önskar bevara dess institutioner; den är såväl revolutionär som anti-auktoritär.

Men även om läsaren får god insikt i rörelsens utveckling finns det uppenbara frågetecken i denna den första skildringen av libertarianismens historia. För även om utgångspunkt tas i individen, är boken på alla sätt ett försök att göra en specifikt amerikansk historieskildring. Förvisso är ideologin en i många avseenden amerikansk konstruktion, men försöken att bevisa det utpräglat amerikanska blir understundom krystat när Doherty, ibland till synes till varje pris, försöker härleda den libertarianska individualismen till den idé ur vilken USA skapades.

Den libertarianska rörelsens grundtanke är alltså, enligt slutsatsen, det ”sant” amerikanska – hörnstenen i nationsbygget. Visserligen hänvisar Doherty till flera framstående libertarianska tänkare som argumenterade för just detta – bland annat de så kallade ”three furies”, tre kvinnor, Isabel Paterson, Rose Wilder Lane och Ayn Rand, som tidigt hade stort inflytande i traditionen. Men argumentationen är bara delvis övertygande.

Helt visst bildades USA kring ett upplysningsideal innefattande individualism och en långt gången skepsis gentemot stats- och annan makt. Kanske kan det även hävdas att denna grundinställning är, eller åtminstone var, en del av den amerikanska folksjälen, vilket är en tes som drivs av Murray Rothbard i dennes fyra band tjocka libertarianska skildring av amerikansk historia, Conceived in Liberty (1975).

Men USA är också ett land som skapats i stort sett uteslutande av en invandrad befolkning. Även om det går att argumentera för att det var de driftiga och egensinniga, snarare än de bekväma och inställsamma, som lämnade Europa, är frågan om det förra då verkligen är ett kännetecken för det typiskt amerikanska. Eller är denna smått trilska djärvhet snarare en av flera kulturellt europeiska kvaliteter, som visserligen ansågs vara en nagel i ögat av den kyrkliga och världsliga makten? Upplysningen var trots allt inte ett amerikanskt projekt, utan tvärtom det europeiska vetenskapliga och filosofiska uppvaknande ur vilken den amerikanska nationen föddes.

Det utländska inflytandet är återkommande i Dohertys historieskildring, trots att den är en uttalat amerikansk sådan. I första kapitlet ges en snabb översikt över de influenser som ligger till grund för den moderna libertarianismen; det är nästan uteslutande europeiska liberaler, anarkister och andra radikaler som nämns. Av de fem huvudsakliga tänkare i den amerikanska rörelsen som Doherty tar upp var två invandrade österrikare (Ludwig von Mises och Friedrich August von Hayek), en var invandrad ryska (Ayn Rand) och två var andra generationens invandrare av judisk härkomst (Murray Rothbard och Milton Friedman).

På ett sätt är detta typiskt både för den libertarianska rörelsen och för en libertariansk skildring: en fokus på individer snarare än abstraktioner ger gärna ett spretigt, om inte motsägelsefullt, intryck. Det framstår inte som mindre spretigt om dessa personer samtidigt är, som Doherty uttrycker det, en mängd egensinniga individer: nästan uteslutande excentriker och ”misfits”.

I en sådan mångfacetterad kontext blir det nästan omöjligt att finna en given inriktning eller övertygelse; det är därför svårt att beskriva det typiskt amerikanska utan att samtidigt visa att det också är icke-amerikanskt.

De idémässiga diskussioner och konflikter som förekommer internt i varje politisk rörelse blir därför hos libertarianerna än mer centrala och innefattar långt mer skilda åskådningar. Även om libertarianer kan enas om den centrala så kallade ZAP (zero aggression principle) förekommer det en ständig debatt om hur denna princip ska tolkas och vad den korrekta definitionen av ”aggression” är.

Striden tolkas ofta som att stå mellan å ena sidan minarkister, som förespråkar en fri marknad med en starkt begränsad rättighetsupprätthållande stat, och å den andra anarkister, som förespråkar en marknad som befriats också från den minarkistiska staten. Men det är en starkt förenklad bild; diskussionen innefattar i själva verket ett gytter av individuella uppfattningar och tolkningar, där samtliga gör anspråk på att göra korrekt tolkning; libertarianismen i ett nötskal.

Det är i direkt relation till denna aggressionsdebatt som libertarianismens realpolitiska engagemang diskuteras och ifrågasätts: kan en libertarian, givet ZAP, arbeta för att få makt över ett politiskt system som bygger på utövandet av ”legitimt våld”? Frågan ställs på sin spets i det libertarianska partiet, som grundades i syfte att nyttja valkampanjer för att sprida idealet till bredare folklager. Men syftet är ständigt omtvistat.

Många libertarianer har istället engagerat sig i det republikanska partiet eftersom det ger en reell möjlighet att påverka policybeslut. Det är inte ovanligt att libertarianer haft inflytande över retoriken i republikanska presidentvalskampanjer, fast ytterst sällan över den förda politiken. Men relationen mellan libertarianer och den amerikanska högern är långt mer komplex än den verkar. Även om delar av värdegrunden ursprungligen var gemensam, föddes den libertarianska rörelsen ur en ofta omnämnd våldsam konflikt med den konservativa högern.

Det är alltså lika fel att kalla libertarianismen för en högerideologi som att nämna den som en samlad rörelse. Den karakteriseras istället av såväl praktiserad som filosofisk radikal individualism, med allt vad detta innebär. För Doherty är detta inte en svaghet utan snarare libertarianismens kärna och styrka. Det är en individualistisk rörelse med individualistiska ideal, där uttalade individualister slår sina kloka huvuden ihop helt på egna villkor. Rörelsen är på detta sätt en disparat men samlad idéströmning under ständig förändring. Dohertys skildring är, föga förvånande för en intern historiebeskrivning, klart positiv och han pekar gärna både på historiska framgångar och framtida möjligheter.

Läsaren lämnas emellertid med ett knippe obesvarade frågor, frågor som rör både historiska framgångar och den påtalat ljusa framtiden. Varför har denna rörelse, med dess färgstarka personligheter och långsiktiga strategier, inte fått större inflytande? I Europa är begreppet nästintill okänt, medan termen är mer bekant i USA även om rörelsens inflytande i den dagliga politiska debatten ter sig marginell. Doherty väljer att inte uppfatta frågan och ger därmed inte antydan till ett svar.

Det ligger nära till hands att spekulera i om författarens tendens att vända sig till de redan initierade är såväl karakteriserande för rörelsen som helhet som en förklaring till dess relativt anonyma tillvaro. Efter att ha läst skildringen av denna synnerligen splittrade rörelse går det inte att undvika att tro att svaret kanske är ännu enklare: att utpräglade individualister tenderar att dra åt olika håll och att det gemensamma målet därmed kan bli lidande.

Kommentera på bloggen.